Kommentarer till Att fira den Fjärde Juli.

Av: Att fira den Fjärde Juli (pt. 2).

Att fira den Fjärde Juli (pt. 2). — Sun, 04 Jul 2010 15:14:47 +0000

[...] ett år sedan publicerade jag en text här på Fragment som avhandlade just det här med USA och den fjärde juli. Idag när jag läser den texten så kan [...]

Av: Mårten

Mårten — Fri, 17 Jul 2009 08:06:56 +0000

Gällande USA som en litteraturens smältdegel är det något som Harold Bloom ständigt återkommer till, han påpekar ofta att det är de ”asiatiska” nordamerikanerna (idag är det väl emellertid latinamerikanerna i USA som är den verkligt rassifierade gruppen) som idag har den bästa möjligheten att vitalisera litteraturen eftersom de lever i ett utanförskap, och då talar han säkerligen om den västerländska litteratur han försöker skydda och tradera med sitt kanonbegrepp. Det här är relevant, det finns således fler än ett USA. Inte endast Marjorie Perloffs USA utan även Harold Blooms. Frågan är varför vi blott ser det förra?

Av: MJE

MJE — Tue, 14 Jul 2009 18:42:27 +0000

Om vi ser till Sverige så finns det en skillnad mellan den kultur som importeras och den som skapas innan för gränserna. Med risk för att vara optimistisk så finns det ett relativt gott utbud av t ex utländska författare och poeter. Visst, det finns en engelskspråkig dominans, men samtidigt så publiceras literatur från andra delar av världen.

Men om vi sedan ser till vad som ges ut av svensk-språkiga författare så är bilden stilmässigt mycket mera homogen. Jag undrar om det inte är förlagen som är problemet här. Det verkar finnas en implicit nationalistisk uppfattning om hur svensk litteratur skall se ut, och den följer man ganska hårt.

Av: H Palm

H Palm — Sun, 12 Jul 2009 22:43:35 +0000

Många goda poänger i kommentarerna. Det gör mig mycket glad.

Vad som slår mig är att den populära myten om USA som smältdegeln trots allt kanske inte är enbart en myt. Visserligen så är USA en extremt segregerad nation där den generella inställningen är att man håller sig till ”de sina”, och vaktar på ”de andra”. Men samtidigt så tycks mig den korsbefruktning mellan de, mer eller mindre, vattentäta skotten bära mer frukt än vad det europeiska trädet gör.

Kanske är det europeisk provinsialism – med rötterna i de nationella strävanden som historien berättar om i kombination med EU-projektets federala önskan – som förhindrar den korsbefruktning som ett vidare kulturellt utbyte mellan Europas stater är förtjänt av? Öst och väst. Nord och syd. Språken.

För att inte tala om de gränser som är dragna innanför nationsgränserna förstås mellan kollektiv och individer.

Av: MJE

MJE — Sun, 12 Jul 2009 19:41:37 +0000

Kulturellt sett så är Europa och USA i ett förunderligt parasitiskt förhållande. Utan Europa hade mycket av den bra amerikanska kulturen inte gjorts. Men och andra sidan klarar Europa ofta inte av att producera den på egen hand, utan den måste ta omvägen via USA.

Aleksandar Hemon är ett bra exempel. I mångt och mycket är han en europeisk författare. Men utan hans exil i USA, hade hans litteratur inte varit så pass storartad som den till faktum är.

Av: Mårten

Mårten — Sun, 12 Jul 2009 12:38:37 +0000

P.S.
Syd- och centralamerika inte att förglömma, få känner till att begrepp som postmodernism o.dyl. uppstått i den spanskspråkiga världen. Se Perry Andersons fina, lilla bok om postmodernismen, för mer information om det.

Av: Mårten

Mårten — Sun, 12 Jul 2009 12:36:44 +0000

Jag är nog egentligen en av de där europasnobbarna, men det är intressant att amerikaner som T.S. Eliot och Ezra Pound ofta tros vara engelsmän – men det indikerar nog just det Bo skriver, USA som det moderna projektet, som innebar att amerikanerna kunde förnya den europeiska kulturen genom att föra in ett nytt språkligt motstånd – en ny upplevelse av världen, en ny sinnlighet – i poesin – där Pound förstås gick längst, G. Stein inte att förglömma förstås. Och om man förhåller sig kritisk till den vändningen i lyriken av någon anledning kan man väl bara peka på Wallace Stevens som ett amerikanskt motexempel. Kan man tänka sig Kjell Espmark, Tomas Tranströmer etc utan Stevens?

Samtidigt tycks det mig finnas en stor skillnad när det kommer till amerikansk och europeisk efterkrigstidslitteratur, och det gäller förstås förintelsens och andra världskrigets effekter. De erfarenheterna har präglat europeisk konst, litteratur och musik, på ett sätt som markerat den mot den nordamerikanska i någon mening, att Steve Reich och John Adams är från USA känns lika självklart som att Luigi Nono är europé.

Av: Bo I. Cavefors

Bo I. Cavefors — Sat, 11 Jul 2009 10:21:20 +0000

…deLillo, pound, w.c.williams… listan kan göras hur lång som helst, framför allt om man tar med alla de namn som inte blivit världsberömda utanför us… den intressantaste frågan är: varför har/av vilka orsaker har us ”producerat” så många förträffliga författare… ett stort land/många invånare? nej, det kan inte endast bero på det… det måste finnas någonting i (invandrar-kulturen som skapat denna våg av intressanta iakttagelser (författarskap), judar, européer, afrikaner, sydamerikaner, asiater, osv… egentligen, egentligen finns det ingen us-litteratur, endast en us-litteratur som i sig magasinerar alla de tankar, egenskaper och traditioner vinddrivna människor fört med sig…

Av: H Palm

H Palm — Wed, 08 Jul 2009 19:44:39 +0000

True, oh so true. Inte att förglömma den ‘yngre’ John Steinbeck (innan han i princip tvingade iväg sin son till Vietnam där sonen också dog), Norman Mailer, Jack Kerouac, Woody Guthrie, Hank williams, Cormac McCarthy, Chuck Palahniuk, Brett Easton Ellis, Paul Auster, Charles Bukowski, George Jackson, Huey P. Newton plus alla andra gubbar.

Fan, min bokhylla är verkligen dominerad av amerikanska gubbar. Jag skäms.

Av: Andrea Doria

Andrea Doria — Wed, 08 Jul 2009 12:06:14 +0000

William S Burroughs och Hunter S Thompson. Där har ni två ytterst amerikanska amerikaner som samtidigt var extremt vettiga.