Fragment

THE FLAG CODE
Title 36, U.S.C., Chapter 10
As amended by P.L. 344, 94th Congress
Approved July 7, 1976
§ 176. Respect for flag: No disrespect should be shown to the flag of the United States of America; the flag should not be dipped to any person or thing. Regimental colors, State flags, and organization or institutional flags are to be dipped as a mark of honor.

(a) The flag should never be displayed with the union down, except as a signal of dire distress in instances of extreme danger to life or property.

+ + +

För ett par dagar sedan inföll den fjärde juli – den Amerikanska självständighetsförklaringens dag – och dagen till ära bestämde jag mig för att inhandla en låda med den mest hatade ölen av dem alla, Budweiser – The King Of Beers, på systemet. I trängseln bland flaskor och boxar mötte jag en bekant och hennes pojkvän. Den pliktskyldiga frågan ”Vad händer ikväll då?” svarade jag med att det vankades grillning, Budweiser och firande av den fjärde juli i ett radhusområde utanför sta’n. Sagt med ett leende, förstås. Detta gick pojkvännen förbi, som med allvar svarade ”Jaha ja, du står på den sidan i konflikten”. Mitt svar – överraskad av det jag just hört – kom förvånat att det var ju från den där sidan pölen som all god kultur kommit. Stämningen kändes frostig trots sommarhettan, fortsatt samtal uteblev och sällskapet försvann utan att säga hej då.

På väg hem med en onödigt dyr låda amerikansk öl i famnen så började jag fundera över vad jag just upplevt. Hade mitt svar om att fira USA:s självständighet tagits emot på fullt allvar? Det är ju fullständigt förryckt att jag skulle fira ett annat lands nationaldag när jag inte firar den nationaldag som tvingats på mig genom riksdagsbeslut. Samtidigt så är den reaktion jag mötte typisk för medelklassvänstern med sitt inympade amerikaförakt. Samma förakt som avfärdar stjärnbaneret i samma andetag som samtida svart musik avskys för att den inte är ”äkta”. Samma attityd som talar om amerikansk kulturimperialism och buntar ihop all amerikansk kultur till en standardiserad produkt som per definition signalerar ytlighet, kommers och kitsch. I denna kollektiva överenskommelse om ”det amerikanska” så konstateras det att bedömningen av all things American endast kan inordnas i ett ”för eller mot”, ”svart eller vitt”, ”bra eller dåligt”. Uttrycker jag mig positivt om USA så påtvingas jag också att försvara imperialism, kapitalism, minimilöner och hela paketet. Man blir helt enkelt Folkpartist per automatik.

+ + +

Hela min uppväxt, genom hela mitt hittills levda liv, så har det amerikanska funnits med mig. Det amerikanska i att under sjuttiotalets slut, som hyperaktiv lintott tjata till mig en liten amerikansk tygflagga på en blompinne vid ett besök på Skansen. Att som sjuåring önska mig en platta av The Boppers (kan även tillägga att den första skiva som jag köpte för egna pengar var singeln Prince Charming med Adam and the Ants). Att titta på, och älska, westernfilmer med John Wayne inspelade på VHS från SVT hemma hos min farmor och farfar. Att frenetisk låta som en trumpetare ur krigsförbrytaren och presidentpretendenten Custers sjunde kavalleri, med noga utvald trädgren som Winchester, eller att prata låtsasamerikanska när jag lekte med min bruna Kojakbil från Corgi. Detta var i min absoluta ungdom, i den oskyldiga barndomen, när mitt hår fortfarande hängde för ögonen, och var alldeles vitt av solen. Mycket har hänt sedan dess och min bild av landet i väster har reviderats många gånger från att som då ha varit barnsligt förälskad i allt amerikanskt. Idag är jag man nog att kunna urskilja nyanserna. Men det amerikanska finns fortfarande kvar – på en speciell plats – som vore det en del av min person.

Det finns olika sorters fascination med det amerikanska samhället, dess kultur och produkter. Det kan vara ett förakt mot allt vad Amerika har att bjuda – ett amerikahat som inte känner några som helst gränser men det kan också vara ett hyllande utan dess like där fascinationen för USA nästan tar överhanden och önskan om ett inträde i unionen blir den enda logiska följden. Dessa två ytterlighetsperspektiv på det amerikanska brukar allt som oftast också tillskrivas vänster-högerskalan. Vänstern avskyr USA medan högern älskar det.

Själv kan jag bara tala utifrån mig själv och min odefinierade vänsterposition eftersom jag aldrig varit så särskilt mycket höger – inte ens i början av nittiotalet då jag nästan röstade på Moderaterna för att det påstods vara bäst för restaurangbranschen. Alldeles utstapplad från restaurangskolan med usla betyg så såg jag bara hur jag skulle kunna casha in på de EG-priser som skulle få hela svenska folket att rusa till krogen. Som tur var fick jag aldrig rösta vid det där ödesdigra valet på grund av en sen födelsedag – så jag står utan skuld kamrater – och några EG-priser blev det ju inte heller. Men utifrån en vänsterposition så kan jag med klar blick se de problem som en kärlek eller ett hat till det amerikanska skapar.

+ + +

Några år in på nittiotalet, i kontexten av mitt verkliga vänsterpolitiska uppvaknande, så fick jag faktiskt en rynkat näsvis fråga om varför jag hade en keps med L.A Kings emblem på mig, och jag har också förvånats många gånger över hur jag då tillskrevs en identitet som Hip-Hop-alibi på grund av att okunskapen per automatik i den rådande tidsperioden satte likhetstecken mellan L.A Kings och Latin Kings. Min NHL-keps blev en subkulturell markör för Uppsalas ”frihetliga” socialister som då bara kände till Rage Against The Machine, Thåström och kängpunk. För min del så stod L.A Kings för något helt annat; det stod för Kerry King i Slayer, Ice T:s platta Original Gangster och Body Counts Copkiller. Tro fan att jag köpte Latin Kings debutplatta så att jag inte skulle bli sedd som något konstigt efter det. Men visst har mina erfarenheter blivit bättre med åren och jag har mött många inom vänstern som kunnat förena sin politiska hemvist med att USA är så mycket mer än kulturimperialism och militära korståg.

Men på det stora hela så suddas nyanserna ut och den färdiga bilden som serveras oss med ett politiskt vägval leder oss in i skygglapparnas enkelspårighet. Vi vill plötsligt inte se det andra USA. Det där andra, det amerikanska som kanske skulle kunna få oss att komma längre än vad vi kommit hittills här i ”den gamla världen”. Vi ser inte det vanliga USA – the Average Joe and Jane – som precis som vi knyter näven i fickan var gång som politiska makthavare, eller en ekonomisk elit, bestämmer sig för att försämra, utlokalisera arbetstillfällen eller dra ut i krig. Vi ser inte den innerlighet och kämparglöd som för människor närmare varandra i Appalachernas misär. Vi ser inte de progressiva rörelserna som stärker de urbana ghettona. Vi ser inte stålverksarbetaren, sömmerskan eller fruktplockaren som med risk för att förlora arbetet protesterar mot lönedumpning. Vi ser inte heller de illegala invandrarna som riskerar liv och lem för att korsa gränsen mellan Mexiko och USA bara för att nå det föreställda paradiset El Norte. Vi ser inte lärare, föräldrar och elever som kämpar mot den kristna högerns fundamentalistiska inflytande över undervisningen i skolorna.

Vi ser problemen – aldrig motståndet. Vi vill inte se det progressiva – bara reaktionen.

+ + +

The history of modern, civilised America opened with one of those great, really liberating, really revolutionary wars of which there have been so few compared to the vast number of wars of conquest which, like the present imperialist war, were caused by squabbles among kings, landowners or capitalists over the division of usurped lands or ill-gotten gains. That was the war the American people waged against the British robbers who oppressed America and held her in colonial slavery, in the same way as these “civilised” bloodsuckers are still oppressing and holding in colonial slavery hundreds of millions of people in India, Egypt, and all parts of the world.

About 150 years have passed since then. Bourgeois civilisation has borne all its luxurious fruits. America has taken first place among the free and educated nations in level of development of the productive forces of collective human endeavour, in the utilisation of machinery and of all the wonders of modern engineering. At the same time, America has become one of the foremost countries in regard to the depth of the abyss which lies between the handful of arrogant multimillionaires who wallow in filth and luxury, and the millions of working people who constantly live on the verge of pauperism. The American people, who set the world an example in waging a revolutionary war against feudal slavery, now find themselves in the latest, capitalist stage of wage-slavery to a handful of multimillionaires, and find themselves playing the role of hired thugs who, for the benefit of wealthy scoundrels, throttled the Philippines in 1898 on the pretext of “liberating” them, and are throttling the Russian Socialist Republic in 1918 on the pretext of “protecting” it from the Germans.
- V.I. Lenin i ett brev riktat till de amerikanska arbetarna, först publicerat i Pravda den 22 augusti 1918.

När en nation som är större än kontinenten Europa kokar ned till att vi måste stå på endera sidan i en konflikt så uppstår det en europeisk vänsterchauvinism som förenar oss med den protektionistiska kulturhögern som är precis lika rädd för Amerika nu som de var när självständighetsförklaringen utropades 1776. Att det är det absolut enklaste att anamma en politisk paketlösning – oavsett var i det politiska spektrum vi befinner oss – är förståeligt, men det är för den delen inte per definition rätt.

Av just den anledningen så kommer jag i nästa vecka att köpa mig en flaska rött franskt lantvin, en baguette och en brieost för att fira den 14 juli. Om någon då får för sig att jag hyser kärleksfulla känslor inför Sarkozys nygaullism, kärnvapentester i Mururoaatollen eller Vichyvatten – att jag står på ”den sidan i konflikten” – så fine by me – själv kommer jag att sitta på balkongen, skåla för revolutionen 1789 och njuta fullt ut på franskt vis.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, usa, fjärde juli, independence day, vänster, höger, amerikahat

Från Konfliktportalen.se:martin skriver Spännande hets mot kultureliten, Bo Myre skriver Lyssna på Sommar med anarkisterna #1!, Björn Nilsson skriver Tänk på vilodagen …, Kim Müller skriver I den liberala världen är psykologin den enda förklaringsmodellen, Andrea doria skriver I Brås alternativa verklighet