Fragment

Jag har länge funderat på att skriva denna text. Men jag har dragit på det. Skjutit upp det. Inte för att det inte finns något viktigt att säga. Utan för att den med nödvändighet kommer att göra ont. När jag skriver så försöker jag normalt sett att hålla en viss distans, att inte göra det till personfrågor, att försöka vara generös gentemot den jag skriver om.

Det är mycket möjligt att detta bara är lögner som jag intalar mig själv. Men denna gång kan jag inte ens försöka intala mig själv att jag kommer att kunna hålla mig till de regler som jag satt upp för mitt eget skrivande. Det är inte så att jag inte har kvar dessa ambitioner, för det har jag. Men jag är medveten om att jag kommer att misslyckas.

Jag skall skriva om Ann Heberleins två uppmärksammade böcker Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar (ICA Bokförlag, 2008), och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Svante Weyler Bokförlag, 2008). Båda böckerna har legat och skavt inuti mig ett tag nu. Jag har försökt att ignorera dem och ägna mig åt annat. Men efter att jag började jämföra dem med varandra, insåg jag att jag måste skriva om dem.

Det som gör denna text så pass problematisk är att den av nödvändighet blir personlig och kritisk. Det blir så när man skriver om andra människors moraliska ståndpunkter och handlingar. Det går inte att skriva på något annat sätt givet ramarna för texten.

Valet att inte skriva texten finns där. Det har funnits där i flera månader. Fast nu har jag kommit till en punkt där jag accepterat att jag måste formulera mig. För att göra det så måste jag gå emot mig själv och hur jag vill föra mig. Det finns inget heroiskt i det. Det enda jag hoppas på är att något konstruktivt kommer ur det hela.

[...]

Det är indikativt för vår samtid att Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar, står sorterad under filosofi på Gleerups i Lund. Boken blev snabbt omtalad och diskuterad. Exemplaret jag köpte var från den tredje tryckningen. Det är utan tvekan väldigt imponerande och många akademiker skulle gärna se att deras böcker fick så stor uppmärksamhet och spridning.

Till stora delar är jag faktiskt överens med Heberlein. Jag är för en sträng och dömande moral som utkräver ansvar. Det är av fundamental vikt att ansvar fördelas och erkänns. Hon har rätt i att det finns en tendens till att undanfly ansvar. Det är väldigt bra att hon tar avstamp från vår vardag. Det gör att hennes bok blir relevant för läsarna och det vardagliga konkretiserandet innebär att det blir svårare att skjuta frågorna ifrån sig. Jag håller framförallt med Heberlein när hon säger att vi behöver inte mer etik och moral, vi behöver mer etisk reflektion.

Men med det sagt, är jag dock övertygad om att boken inte är vad vi behöver.

Det var inte mitt fel är fragmenterad och verkar vara hastigt skriven. Ibland känns det som om boken är en rad korta stycken staplade på varandra. Ett avsnitt är en kultursideartikel som är inklistrad. Många analyser är ogenomtänkta. För den som har studerat filosofi är det märkbart att Heberlein saknar ett bredare perspektiv. På vissa ställen så motsäger Heberlein sig själv. Hon kan vara raljerande och populistisk. Exemplen är ofta förenklade och tillrättalagda för att passa de teser som hon driver.

Ett exempel där texten känns tillrättalagd är Heberleins tes om att allt för många människor känner sig kränkta. Hon ger ett flertal konkreta exempel på detta. Men frågan som uppstår för mig, är om huruvida det är de enskilda personerna som sagt att de är kränkta, eller om det är Heberlein som säger att de anser sig vara kränkta. Detta är en viktig fråga då Heberlein själv gör en distinktion, som jag håller med om, mellan att vara kränkt och förolämpad. Vad som aldrig påvisas är att människor de facto felaktigen hävdar att de är kränkta i en stark mening, och att det inte bara handlar om slappt språkbruk där man säger kränkt när man egentligen menar förolämpad.

Vad som är allvarligare för Det var inte mitt fel är att det finns tysta metafysiska antaganden som är djupt problematiska och som Heberlein aldrig redogör för. Ett exempel är när hon skriver om autentiska skuldkänslor:

“Jag är plågsamt medveten om att det i en snart postmodern tid intet anses rimligt att tala om universella mänskliga ordningar eller en absolut etik. Höjden av intellektualism tycks för närvarande vara att hävda att allt, även etiken, är relativ och föränderlig: Det som är rätt här är fel där och vice versa. Det vägrar jag acceptera. Det finns handlingar som alltid är fel, oavsett var vi befinner oss och vem som utför dem. Etik är mer än en fråga om förhandlingar och nytta.” (Heberlein, 2008a: s.78f)

På så sätt så kringgår Heberlein den kritiska filosofiska diskussion som pågått de senaste decennierna. Hon redogör inte utförligt för varför folk anser etik vara föränderligt, istället så säger hon bara att hon inte accepterar det och fortsätter att driva sin argumentation. Bristerna i Heberleins position blir ännu mera synliga när hon försöker säkra sin position gentemot den hotande relativismen genom att säga:

“Vad som är rätt och fel är inte blott en fråga om stycke och smak. Att det finns olika seder i olika samhällen behöver inte innebära att det inte finns några objektiva värden, att det inte finns något som i en objektiv mening är rätt och gott.” (Heberlein, 2008a: s.65)

Det är inte så att hon inte hypotetiskt sett kan ha rätt. För det kan hon ha. Men det förutsätter existensen av en Gud som fyllt en indifferent värld med mening. Att vårt symboliska universum är prefabricerat. Vidare så förutsätter det att Heberlein på något sätt kan fastslå hur denna objektiva moraliska ordning ser ut.

Självklart lyckas hon inte med det. Det är ingen som någonsin tidigare lyckats med det.

Istället så projicerar Heberlein sina egna värderingar och stipulerar dem som empiriska fakta – något som hon flera gånger i boken varnar andra för att göra. Ett exempel är hennes definition av att vara människa. För teologen Heberlein så har vi alla ett inneboende människovärde med tillhörande rättigheter. Från hennes position är detta fullt rimligt, men detta är blott en position utav många.

Stipulerandet kan ibland bli väldigt underligt. Bland annat så skriver Heberlein att “En grundläggande mänsklig rättighet är att få ta ansvar för sina egna handlingar, bära bördorna av sina fel och brister och naturligtvis få njuta av frukterna av sina förtjänster.”, (Heberlein, 2008a: s.42). Det ges ingen argumentation för denna rättighet. Heberlein säger att det finns, och sedan fortsätter texten.

Generellt sett så finns det en tilltro på auktoriteter i boken. Det kan vara Ann Heberlein, eller det kan vara en av de många filosofer eller teologer som hon citerar. Men de som citeras sätts inte in i någon kontext och problematiseras inte. Denna problematik har att göra med en mer generell godtycklighet som löper genom hela Det var inte mitt fel. Det är en drivande text, och eftersom det lämnas raka besked så förstår jag att många har ryckts med. Men detta kommer till en kostnad på bristande eftertänksamhet.

En viktig premiss för Ann Heberlein är människans fria val. Detta är ett område där boken hade gagnats av mer eftertänksamhet. Bland annat så skriver Heberlein:

“Också när vi handlar som en konsekvens av starka känslor är handlingen ett resultat av ett eget val. Känslor, reaktioner, drifter och begär är måhända att betrakta som ofrivilliga och okontrollerbara, men att handla i enlighet med dem är alltid ett fritt val” (Heberlein, 2008a: s.58)

Att säga att handla enligt starka känslor är ett fritt val, är att på något sätt urvattna begreppet fritt val så att det närmar sig det meningslösa. Det är inte det att jag inte håller med henne till vissa delar. Det jag reagerar på är den förenklade bilden av hur vi människor fungerar. Jag har inga problem att hålla människor ansvariga även om de handlat i affekt, men jag har svårt att påstå att de skulle ha handlat enligt ett fritt val. Poängen med det som vi kallar för känslor, reaktioner, drifter och begär, är just att de till vissa delar slår ut vårt intellekt och vår förmåga att göra medvetna val. Om vi skulle ha ett komplett fritt val angående hur vi agerar gentemot våra känslor, så skulle det vara menlöst för oss att ens ha dessa begrepp.

Denna brist på reflektion syns på flera andra ställen i Det var inte mitt fel. Bland annat syns det när hon försöker att skissa på en gräns mellan offentliga och privata etiska frågor. Bakgrunden är att Heberlein förlitar sig på den allmänt accepterade liberala ståndpunkten att folk får göra vad de vill så länge man inte skadar någon annan. Men ett av de exempel som Heberlein ger på privata etiska frågor är om huruvida man vill äta kött eller inte.

För en människa som har doktorerat i etik så måste Heberlein vara medveten om att ett av huvudargumenten mot att äta kött är att man gör våld mot kännande varelser. Med detta så blir frågan om köttätande en publik fråga där man faktiskt har rätt att lägga sig i. Givet den teologiska definitionen på människa som Heberlein stipulerat tidigare i boken så är det inte konstigt att hon tar positionen att frågan om köttätande är en privatsak. Men det hade varit ärligt att faktiskt ta upp de tvistemål som finns, just på grund av att de problematiserar hennes egen position.

Generellt sett så blir bristerna i argumentationen mest synliga när frågorna börjar närma sig det politiska. I slutet av boken argumenterar Heberlein för återupprättandet av det hon kallar för förtjänstprincipen: goda handlingar skall belönas, och dåliga handlingar skall bestraffas. Det är enligt denna princip som människor kan lära sig att bli ansvarstagande människor.

Någonstans är det så trivialt att det är svårt att hitta invändningar. Det är få människor som hävdar att det vore en god moralisk princip att straffa goda handlingar och belöna dåliga. Heberlein tar i och för sig upp några sådana exempel från skolans värld, som på ytan verkar vara genuint problematiska. Men samtidigt blir frågetecknen fler när det positiva exemplet tas fram:

“I yrkeslivet, på bostadsmarknaden, och i de flesta mänskliga relationer råder förtjänstprincipen: Man blir behandlad så som man förtjänar, hur mycket än skolan försöker tuta i eleverna motsatsen.” (Heberlein, 2008a: s.126)

Här kommer min egen brist som skribent fram: jag vet faktiskt inte hur man skall bemöta någon som på fullaste allvar hävdar att vi alla får vad vi förtjänar. I ett Sverige som sakta kravlar tillbaka till klassamhället och där diskriminering enligt kön, etnicitet och klass är medveten och systematisk.

Någonstans kanske alla dessa invändningar är irrelevanta i relation till bokens huvudtema. Det viktiga är hur vi skall ställa oss i relation till moral och etik. En av bokens viktiga slutsatser, och här håller jag återigen med Heberlein, är att vi som människor borde bry oss mer:

“Om den moraliska likgiltigheten tillåts råda blir världen en fruktansvärd plats. En åskådare kan inte vara likgiltig eller ens neutral, var och en av oss måste ta ställning, inte bara i ord utan också i handling, och använda den makt vi faktiskt har över andra människors liv.” (Heberlein, 2008a: s.169)

Jag hade faktiskt varit villig att bortse från mina meningsskiljaktigheter med Heberlein om hon varit beredd att till fullo stödja sina egna ord. Men det är hon inte. Bara tjugo sidor tidigare så argumenterar hon mot Peter Singers krävande filosofi. Singer argumenterar för att vi alltid har en moralisk plikt att hjälpa människor i nöd. Eller som Heberlein skriver:

“Utifrån [Singers] principiella resonemang följer att vi bör skänka pengar och att det är fel att inte göra det. Det innebär också att det är lika fel att använda pengar till något som jag inte behöver, till exempel ett par nya skor, som att underlåta att rädda livet på en människa i nöd.” (Heberlein, 2008a: s.149)

Heberlein erkänner att Singers argumentation är övertygande, men kommer till slutsatsen att hon inte kan hålla med honom. För henne så har vi bara ett moraliskt ansvar för dem som står nära oss. Här så hänvisar hon till våra känslor, som vi plötsligen inte har ett fritt val att ignorera.

På ett plan håller jag med Heberlein om att vi borde fokusera på vårt närområde. Men samtidigt så innebär hennes snäva begränsning till våra släktingar och vänner att det uppstår en legitimitet för den moraliska likgiltighet som hon argumenterar emot. Vår värld som vi påverkar och som vi påverkas av är mycket mer komplex än vår familj och den närmsta kretsen av människor som vi rör oss kring. Med det så blir vårt moraliska ansvar vidare än vad Heberlein vill hävda.

Först så blev jag förvånad över den reträtt som Heberlein till synes gjorde i slutet av Det var inte mitt fel. Utgångspunkten för boken var just att plädera för ett starkt individuellt ansvar och emot moralisk likgiltighet. Men efter ett tag ser jag att det finns en konsekvens ändå.

Där Heberlein kräver ett strikt individuellt ansvar, handlar det ofta om att dölja ett bredare kollektivt ansvar. Exemplet om mobbaren Kalle är talande. Det är ett exempel som löper genom hela boken. För Heberlein kvittar det vad som har hänt Kalle tidigare i hans liv, han får inte lov att mobba. Där har hon helt rätt. Men genom att enbart kräva ett strikt individuellt ansvar, så slipper vi andra undan. Vi som under hans uppväxt tittade på och såg honom växa upp till den mobbare som vi senare fördömer.

Att enbart titta på det individuella ansvaret hjälper också de som skall belönas av förtjänstprincipen. Vi slipper erkänna att vi tagit oss fram med hjälp av begåvningar som vi fått av naturens slump, eller med hjälp av andra som stöttat oss när vi fallerat. Då slipper vi att prata om makt och politik. Om fördelning. Om orättvisor. Då kan vi med gott samvete hålla med Heberlein när hon skriver:

“Naturligtvis är det djupt orättvist att en del människor lever på gatan, utan mat för dagen eller ordentliga kläder, samtidigt som andra har både hus i stan och sommarställe och pengar över till semesterresor. Å andra sidan tycker jag att jag arbetar hårt för mina pengar och för att kunna leva ett bra liv [...].” (Heberlein, 2008a: s.148)

[...]

Sommarsolen har äntligen stigit ned och ersatts av mörkret. Jag har lagt in en ny snus och tittar ut genom fönstret. Jag hör de tysta ekona från gårdagens bröllopsfest som var i skolmatsalen på andra sidan gatan. Imorgon skall min dotter på utflykt. Hennes lycka skrämmer mig mer och mer. En dag kommer den att ta slut. Jag ser redan på hur allvaret håller på att sluta sig kring henne. Men det är så det får bli, det är det enda sättet som hon kan överleva som människa.

[...]

Mindre än ett år efter att Det var inte mitt fel kom ut, så publicerades Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även denna bok fick väldigt gott mottagande av både kritiker och läsare. På ytan så skiljer sig de två böckerna åt. Medan Det var inte mitt fel var en resonerande bok kring moral och ansvar så är Jag vill inte är en personlig vittnesskildring hur det är att vara manodepressiv.

I fyra utav fem recensioner hos de stora tidningarna så fick Heberleins nya bok väldigt god kritik. Jag vill inte dö ansågs vara en modig och hjärtslitande bok. Till vissa delar förstår jag den positiva kritiken. Det finns ett driv och flöde i texten. Språket är direkt. Det inledande kapitlet är oerhört starkt. Där så beskriver Heberlein hur hon sitter och väntar på psykakuten i Lund. Effektivt så väver hon in alla de andra gångerna hon suttit där under sitt liv. Men medkänsla så beskriver hon de andra människorna som sitter och väntar med henne.

Jag läser boken intensivt. Fascinerad över den inblick man får genom Heberleins vittnesskildring som manodepressiv. Men efter ett tag märker jag att jag börjar bli irriterad. När jag stannar upp och reflekterar inser jag att det finns en irriterande vilja till att bli älskad, bekräftad.  Hon måste poängtera att hon är vacker och intelligent. Hon måste påpeka hur mycket pengar hon tjänar. Vilka fina och dyra fester hon arrangerar. I en passus där hon beskriver hur hon åkt till Österlen för att vila, då kan hon inte låta bli att beskriva alla jobbuppdrag hon utfört samtidigt: intervjuer, tidningsartiklar, anföranden.

Denna osäkerhet som manifesteras i ett behov att poängtera att hon är värd att älskas, tar sig också uttryck i att hon överpoängterar sin roll som moder. För Heberlein så finns det inte en instinktiv kärlek mellan en förälder och dess barn, utan mellan en moder och hennes barn. Och det är en kärlek hon behärskar. När Heberlein i slutet av boken åker iväg så lämnar hon brev till sina barn:

“I de där breven har jag skrivit sånt som bara mammor vet. Hur det kändes när jag väntade dem. vad jag funderade på. När de fick sin första tand. Vilket som var deras första ord.” (Heberlein, 2008b: s.201)

Även maken får detaljerade instruktioner om vad barnen behöver i det dagliga livet, vilken typ av tandkräm, etc. Detta trots att det i boken framkommit klart att maken har haft ett väldigt stort ansvar för barnen, dels på grund av att Heberlein tidvis varit djupt deprimerad, men även på grund av att hon som akademiker varit borta mycket från deras hem.

Det starka behovet av att bli bekräftad löper parallellt med Heberleins återkommande påstående att män är de som överger. Detta tema återfinns i konstaterandet att Gud måste vara en man eftersom han övergett henne. Det återfinns i hennes beskrivning av sitt hektiska liv:

“Alla dessa människor som vill ha något av mig. Som vill att jag ska säga något. Skriva en artikel. Ställa upp på en intervju. Hålla en föreläsning. Vara med i ett program. Så många som vill knulla mig en gång. Men inte en jävel som vill ha mig på riktigt. Som är beredd att satsa. På mig. Som vill ha mig varje dag. Nej, ett one-night-stand. En gång ska jag komma och glänsa.” (Heberlein, 2008b: s.47)

Detta kollektiva övergivande leds sedan tillbaka till Heberlein själv: de överger henne för att hon är vacker, framgångsrik och intellektuell. Med det så skapas ett eget ekosystem som föder sig självt.

Heberleins vittnesskildring av sin sjukdom lider av en brist på perspektiv. På ett plan är detta inte konstigt. Men det blir likväl problematiskt. För den som tar några steg tillbaka och betraktar texten så skapas bilden av ett komplext psyke som inte är medvetet om sig självt.

Å den ena sidan så finns en otroligt stark rädsla att bli övergiven. Detta kan vi se på hennes syn på moderskap och män. För att motverka detta så försöker Heberlein att framhäva sig själv. Hon vill visa att hon är värd att älskas. Men samtidigt finns det en rörelse i motsatt riktning, där hon försöker att få de kring henne att överge henne. Heberlein är bland annat otrogen mot sin man och har en affär med en krigskorrespondent.

Fram träder en bild av en väldigt fragil person som har ett starkt behov av strukturer. Hon är trött på postmodernismens subjektivism. Hon är rädd för det ändlösa, det oändliga. För att få stabilitet dras hon till de starka filosofiska strukturerna:

“Ord på papper är ett sätt att hantera och sortera alla tankar som slåss i mitt huvud. Det hjälper mig att kontrollera tillvaron. Det hjälper mig att kontrollera mig själv. Jag bygger system. Värden, normer och principer. Filosofiska system och ideologier fascinerar mig.” (Heberlein, 2008b: s.110)

Denna starka vilja till struktur och ordning känns igen från Det var inte mitt fel. Detta är absolut inte att säga att hennes argumentering är fel på grund av att vi kan tycka oss skönja en psykologisk motivering till hennes positionering. Vi har alla olika anledningar till varför vi argumenterar så som vi gör.

På ett plan är denna psykologiska grundsketch irrelevant. Heberlein ger oss explicita syften till varför hon ville skriva Jag vill inte dö. Ett av syftena är att plädera för att psyksjuka måste få adekvat vård på samma premisser som andra sjuka. Hon vill även motverka den stigmatisering som finns kring psykiska sjukdomar. Jag håller till fullo med henne på dessa viktiga punkter.

Från mitt perspektiv så har den svenska psykvården har varit hårt ansatt ända sedan den stora psykiatrireform som genomfördes 1995. Den fick fruktansvärda konsekvenser för många psykiskt sjuka och de som genomförde den har inte hållits ansvariga.  Det finns även ett stort glapp i den fria sjukvården i att många får bekosta sina terapeuter själva eftersom man från offentligt håll prioriterar medicinering av ekonomiska skäl.

Men samtidigt som jag håller med Heberlein om det viktiga i hennes explicita syften till att skriva boken, så finns det någonting som ligger och skaver. När Heberlein skriver att hon vill ha rätt till sjukvård på samma premisser som andra dödssjuka, så måste vi sätta i perspektiv och påminna oss om att hon har fått sjukvård sedan 1985. Ibland har hon missbrukat den vård som hon erbjudits. Som tonåring manipulerade hon medvetet psykologer och berättade de historier hon trodde att de ville höra. Hon återger hur hon berättar om konkreta självmordsplaner för en läkare så att han skriver ut medicin till henne, för att sedan neka att bli inlagd med hänvisning till att hon gått KBT-behandling. Heberlein berättar även om hur hon slarvat med medicinering mellan skoven.

Detta handlar inte om att belasta Heberlein, utan om att problematisera. Dels så är det så psykvården fungerar. Man är väldigt beroende av patienternas medverkan. Heberlein skiljer sig inte från många andra patienter inom psykvården. Men det handlar även om att Heberlein verkar vara blind inför sin egen roll gentemot den sjukdom som hon har.

För Heberlein så finns sjukdomen där bara. Den kommer inte från någonstans. Den har ingen orsak. Det finns ingen kausalitet. Med det så kan hon inte göra något. När hon ändå försöker att närma sig någon form av kärna, så konkluderar hon att hon nog helt enkelt saknar en fallenhet som andra har:

“Jag är möjligen värd kärlek. Det är inte omöjligt att älska någon som jag. Jag tror nog att jag är älskansvärd. Det är inte omöjligt att älska mig. Jag tror det handlar om något helt annat. Jag tror det handlar om fallenhet. Om en sorts begåvning. Det finns människor som är bra på det där, som har en naturlig fallenhet för att älska och bli älskade.” (Heberlein, 2008b: s.76)

Detta främlingskap inför sin egen situation blir tydlig när vi läser Jag vill inte dö jämsides med Det var inte mitt fel. För Heberlein så finns det inget ansvar för henne, för det finns ingen kausalitet och hon kan inte göra något åt sin sjukdom. Det enda hon vill ha är medicinering.

Samtidigt kan Heberlein fortsätta att kräva ansvar av andra. I Visby så deltog hon i ett samtal om trygghet och civilkurage:

“Det satt en delegation hemlösa i publiken. De gillade inte riktigt mitt budskap om att ta ansvar för sitt eget liv. När jag sa att det trots allt inte är en slump att man blir utan bostad blev en av dem så upprörd att han inte kunde sitta still. Han vankade fram och tillbaka som en rastlös hamster i lokalen och hytte argsint åt mitt håll. Naturligtvis ska man få hjälp – men man måste också se till att förvalta den hjälp man får på ett ansvarsfullt sätt.” (Heberlein, 2008b: s.133)

Här ignorerar Heberlein att väldigt många av dem som är hemlösa är psyksjuka så som hon. Många är narkomaner på grund av att de självmedicinerar, något som Heberlein gjorde med alkohol när hon var yngre. De flesta är offer för den ekonomiskt motiverade psykatrireform som genomfördes för över ett decennium sedan.

Det måste sägas att Heberlein sedan tillägger att hon kunde ha varit en av dem. Men fortfarande så finns det ett stort glapp mellan det ansvar hon utkräver av andra och det ansvar hon inte anser sig ha för sin egen situation. Med detta glapp så uppstår det fler frågor.

I relation till Maija Runcis bok Makten över barnen (Bokförlaget Atlas, 2007) så har Heberlein reflekterat över statens tvångsomhändertagande av barn. Hon tillstår att det var orättvist att barnen de facto tvångsomhändertogs på grund av föräldrarnas fattigdom, men sedan skriver hon:

“Men är det inte värre att behandla människor olika på grund av deras sociala och kulturella tillhörighet – att acceptera att vissa barn kan leva under sämre förhållanden än andra eftersom “det är så de gör”? (Heberlein, 2008a: s.61)

Följdfrågan som då uppstår är huruvida Heberlein anser att staten bör tvångsomhänderta hennes barn på grund av att de har en moder som är psykiskt sjuk. Enligt hennes eget resonemang skulle det vara orättvist att acceptera att hennes barn levde med en moder som var självmordsbenägen när de flesta har föräldrar som inte är det.

Någonstans blir det till och med osäkert ifall Heberlein borde anse att hon själv är berättigad vidare hjälp av samhället. I relation till att handlingar måste få konsekvenser så skriver Heberlein i Det var inte mitt fel: “Människor förtjänar en andra chans – men inte förrän de ger oss en anledning att tro att de är redo att ta tillvara den.” (Heberlein, 2008a: s.129) Given att hon misskött medicineringen under perioder då hon anser sig själv varit frisk, så blir det inte uppenbart att hon gett oss anledning att tro att hon skulle ta tillvara nya vårdinsatser.

Min poäng här är inte att plädera för att hennes barn skall omhändertas, eller att hon skall förvägras hjälp. Det vore fruktansvärt. Min poäng är att relationen mellan moral och ansvar är mycket mera komplicerad än vad Heberlein eller hennes kritiker gör gällande.

Fyra av fem recensioner i de stora tidningarna var övervägande positiva utan några större invändningar. Ingen av recensenterna gjorde jämförelser med det som hon sade i sin tidigare bok.  Detta trots att böckerna kompletterar varandra och publicerades med mindre än ett års mellanrum.

DN:s kritiker påpekar visserligen behovet av bekräftelse samtidigt som Heberlein förskjuter närstående. Men istället för att problematisera detta, så blir det istället till stöd för att Jag vill inte dö skall anses vara en modig bok. En beskrivning som även Expressens kritiker använder sig av.

Men jag vet verkligen inte om det är en modig bok. Den är självutlämnande. Heberlein berättar detaljerat om sitt liv, och nämner saker som få människor skulle våga erkänna om sig själva. Fram träder en bild på en människa vars värld kretsar kring sig själv. Hennes lidande är inte som andras lidande. Det blir ett fascinerande självporträtt. Men möjligtvis inte av de anledningar som Heberlein hoppas på.

Självklart är denna självupptagenhet kopplad till sjukdomsbilden och depressionerna. Det är inget konstigt givet förutsättningarna. Men det utgör likväl ett problem för boken som sådan. Jag vill inte dö är en viktig med djupt problematisk bok. Det sista kapitlet är skrivet som ett självmordsbrev. Hon beskriver hur hon tagit farväl av sina barn och make, hur hon åker iväg för att utföra en sista föreläsning innan hon skall begå självmord.

Med det sista kapitlet så får man känslan att boken inte handlar så mycket om att beskriva hur det är att vara manodepressiv, som att agera ut sin ångest. Som jag läser det så är utlämnandet inte modigt, det är ett led i att försök få vår uppskattning. Vi skall tycka synd om henne och älska henne.

En problematisk aspekt med Heberleins berättelse är fokuseringen på självmord. Dödsångesten är genuin, men samtidigt finns känslan av att närvaron av självmord fungerar som ett hot mot omvärlden. Jag lägger ingen värdering i det. Det är så de flesta självmordshot och självmordsförsök fungerar. De som verkligen vill dö håller tyst om det och tar livet av sig utan möjlighet till intervention. Men det sista kapitlet skapar frågor om förläggarens moraliska ansvar för att publicera Jag vill inte dö.

Om boken varit ett balanserat och självkritiskt porträtt av att hur det är att vara manodepressiv, så hade jag förstått vikten av att publicera boken. Men så som Jag vill inte dö är skriven och publicerad så är den ett manifesterande av en fruktansvärd ångest. Det gör i och för sig boken till ett fascinerande dokument i sig. Men och andra sidan blir det väldigt mycket mer tvivelaktigt i en moralisk mening ifall boken skulle ha publicerats.

[...]

Solen skiner. Luften är ljus idag. Det har gått några dagar sedan jag skrev klart denna artikel. Det är med viss lättnad som jag nu kan lägga den bakom mig.

Denna text blev inte riktigt som jag planerat. Jag misslyckades att klarlägga min egen position när det gäller moraliskt ansvar. Det jag lyckades göra var att påpeka att det finns en diskrepans mellan de krav som Heberlein ställer på andra, och på det liv som hon själv beskriver. Det är egentligen inget konstigt. Så är det för de flesta av oss. Men det måste pekas ut.

Det som jag ville påpeka är att vi inte helt kan avskriva Heberlein från ansvar för sina handlingar, trots sin diagnos. Poängen är inte att belasta henne. Det är inte intressant. Det som är viktigt är att diskutera svårigheterna med att utkräva ansvar. Den finns ingen skarp gräns mellan de sjuka och icke-sjuka. De flesta av oss lever i en stor gråzon där vi pendlar mellan de olika ändarna av spektrumen. Vissa mer än andra.

Det som fascinerar mig efter att ha skrivit denna text, och efter att ha gått genom bokanmälningarna, är ytligheten på recensionerna. Det säger något som vår samtid att kritikerna inte ens kan referera till en bok som författaren publicerade mindre än ett år tidigare. En bok som också fick stor uppmärksamhet.

Lagda sida vid sida så är både Det var inte mitt fel och Jag vill inte dö kategoriska och medryckande. Men tillsammans ser vi svårigheterna med ansvar och moral. Heberlein har rätt i sin grundtes i Det var inte mitt fel: att det finns en generell trend att undvika ansvar. Men svaret är inte att det är andra som flyr, det är vi själva.

Källor:
Heberlein, Ann, 2008a: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar, ICA Bokförlag.
Heberlein, Ann, 2008b: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Svante Weyler Bokförlag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kulturkritik, ann heberlein, ansvar, jag vill inte dö jag vill bara inte leve, det var inte mitt fel, filosofi, bipolär, psykiatri, psykiatrireform, bokanmälan, moral, etik

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver De nya parlamentarikerna – Föredettingar, Björn Nilsson skriver Ett historiskt parallelluniversum?, kvinnopolitisktforum skriver “Arbetsskador minskat med 40 %”?, Anders_S skriver Arrangörer på rockfestivaler jagar inte knarklangare, kimmuller skriver Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack