Det är ju helt uppenbart att de vilka befinner sig i de politiska maktkorridorerna, i sin tankevärld befinner sig långt ifrån den verklighet som talas och diskuteras i fika- och matrummen, där vanliga människor för sina diskussioner dagligen.
Man får intrycket att människorna upplever allt som ett dåligt skådespel, spelat av amatörskådespleare så dåligt att det vore bättre om de inte försökt sig på. Talen och orden klingar falskt, som från en falsk predikan från en pingstpastor manipulerande sin publik, där den, som i djup tro på mänsklighet och respekt för människan, i vämjelse distansierar sig från predikanten, för att så, dömas av pastorn, och av de förledda, som otroende på det sanna ordet, Pastorns ord Om det sanna ordet.
Och falsk religion, under täckmantel av att inte vara en religion, är bland de värsta formerna av dogmatisk religion.
Och när denna falska religion görs till en överstatlighet, så får vi en ny påve, med en makt som grundar sig på något som vi vanliga inte förstår. Men det kan också så bli att det inte blir en ny påve, att den nya påven istället utformas till något ogripbart som inte för ifrågasättas, i sin dogmatiska, ultimata, överensstämmelse med Sanningen. Och denna Sanning skall försvaras av en hord av Kardinaler som kan utökas i obegränsade mängder. Så föddes den vetenskapliga Sanningen om något som inte existerar annat för sin egna skull.

Och var är människornas hem? Var är deras rötter?

Var är deras berättelser? Vad minns människor? Vad tycker de är värt att minnas, och var hör man dessa berättelser? Vilken betydelse har dessa berättelser?

Och vad av allt detta får människor att känna ett deltagande, även för en hemlös som också har minnen och en livshistoria att berätta?

Och varför skall man deltaga i en falsk sanning, en falsk delaktig?
Om förutsättningarna, och grunden är falsk, vad kan man då påverka?
Hur legitimeras det falska deltagandet?
Hur får man ett deltagande att ske på människors villkor, även för den hemlöse?