Fragment

Ljudet av en annan tids nätter fyller mina öron. Har gjort det en lång tid nu. En av de skivor som jag återkommer till är A Dee-jay Explosion, (Heartbeat Records). En Dancehall liveskiva med inspelningar från 1982. Det är en magisk skiva för mig. Har varit i alla år. Ljudet och kaoset från de sena nätterna på en före detta rullskridsko bana finns ofta i bakgrunden. Det raspiga ljudet, improvisationen, glädjen.

[...]

När vi tar ett steg bort från oss själva, betraktar Jaget som främlingar, blir vi med rätta oftast förundrade. Vi är alla sammansatta av delar som omöjligen borde kunna leva bredvid varandra. En av de oförklarliga delarna i mitt liv är kärleken till poesi. Den borde inte finnas där, men den gör det.

För att förklara mig måste vi gå tillbaka till Wittgensteins anteckningar som efter hans död skulle publiceras som Filosofiska Undersökningar:

Our language can be seen as an ancient city: a maze of little streets and squares, of old and new houses, and of houses with additions from various periods; and this surrounded by a multitude of new boroughs with straight regular streets and houses. (PI: §18)

För mig var detta inledningen till mitt eget språks förstörelse. Jag kan nu i efterhand inte rekonstruera förfallet utan att fiktionalisera det. Det är till och med möjligt att denna positionsfixering är en efterhandskonstruktion som jag gjort för att få struktur på hur jag hamnade i det språkliga tomrum som jag lever i.

Jag har här citerat ur den engelska utgåvan, av den enkla anledningen att den svenska utgåvan är utlånad. Den engelska översättningen av det tyska originalet är lite missvisande. Framförallt är det användandet av “ancient” som är problematiskt. Det tyska originalet säger “alte”. Den svenska översättningen av ligger närmare originalet med sitt “gammal”.

Skillnaden är inte utan betydelse. Att något är gammalt innebär bara att det funnits i många år. Att något är antikt ger andra associationer. Vi ställer oss ofta i vördnad till det antika. Det är inget konstigt. Det är en fråga om grammatik.

Metaforen om vårt språk som en gammal stad gör vårt språk djupt mänskligt. Det föds och dör med oss. Planeringen, strukturen och namngivningen är vårt verk. Det är framförallt inte rationellt. Språket är en produkt av en långsam, ibland medveten, ibland slumpmässig utveckling. Ibland blir gamla områden obeboeliga och vi bygger då nya strukturer. Språket existerar så länge som vi bebor det. När vi tystnar så tynar orden bort till ingenting och tomheten tar över.

I min förståelse så är poesi försöket att gå bortom språkets gränser. Även i vår modernistiska samtid så är poesin präglad av en språklig mysticism. Det finns en förhoppning om att nå fram till det innerliga. Till det bortom-språkliga. Genom att frammana nya metaforer så försöker vi gå bortom vår egen begränsade värld. Det är just denna förhoppning, språkliga rörelse, som blir omöjlig i skuggan av Wittgenstein.

Detta är inte att säga att man inte kan vara mystiker och ändå acceptera språket och grammatiken som en mänsklig produkt. Stig Larsson har i flera av sina dikter skrivit om hur Wittgenstein påverkat honom. Men jag tror att det som räddar honom, från den språkliga kollaps som jag upplevde, är hans tro på Gud.

Med Platon i sin kristna tappning så är det symboliska universumet inte beroende av ett språk. Allting finns där ändå finns där ändå. Det är vad som är styrkan i den föreställningen. Om språket dör så är det bara beskrivningarna av strukturerna som försvinner, inte strukturerna som sådana. För mig som ateist blir tomheten och begränsningen vid den språkliga kollapsen mycket mer påtagliga. Den blir förlamande och vetskapen om flyktigheten och mänskligheten hos språket gör att jag inte kan ta mig vidare.

Fast ändock sitter jag och läser poesi när mörkret faller.

Det är inte en fråga om desperation. Det är inte heller en fråga om att försöka göra det omöjliga. Det handlar om en ödmjukhet mot vårt språks reella begränsningar. Att tänja på språkets gränser är nödvändigt. Om vi inte gör det så stagnerar vi. Men vi kan inte till fullo gå bortom det.

Med att det inte finns ett symboliskt universum bortom språket så blir poesin en livsavgörande handling. Utan att försöka göra det omöjliga så kan vi inte skapa nya ord som vi behöver för att beskriva vår värld, vardagen, kärleken. Om vi inte pressar orden bortom det förståeliga så stelnar språket och vi bli fångade i vår egen skapelse

[...]

När min dotter blir äldre kommer hon att börja undersöka böckerna, skivorna, filmerna som står uppställda i bokhyllorna runtomkring i hennes barndomshem. Med stor sannolikhet kommer hon att fråga mig efter sambanden mellan alla artefakter. Det är så vi är uppfostrade till att systematisera vår omvärld.

Det är där vi begår vårt första fel.

Mycket av det som vi tar för givet, som vi håller av, som vi fruktar, finns bara där. Inte som metafysiska rester, utan som tappade fragment och rester av ett liv som vi inte kan kontrollera. Vad jag kan göra när min dotter ber mig förklara strukturen på det symboliska universum som hon lever i varje dag, är att plocka ut de enskilda delarna och förklara dem en i taget. Det är det enda jag kan göra.

Jag kommer att ta fram U.S. Bombs-skivorna. En före detta heroinist. 48 år år gammal. Skateboardåkare. En man som borde vara död. Men som fortsatt till trots. Envetenheten är vad som gör honom mänsklig, men det går inte att koppla honom till någon annan. Han står där ensam. Det finns inget enkelt samband mellan Duane Peters musik, Göran Sonnevis diktsamlingar och filmerna från Studio Ghibli.

Fragmenten ligger bara där på marken. Tappade av oss själva.

[...]

Den självbild vi presenterar för omvärlden är alltid förljugen. Förenklad. Renskrapad på motsägelser. Det är så vi försöker få acceptans från våra medmänniskor. Men när lamporna släckts och vi sitter ensamma i lägenheterna så är vi fragmenterade inför oss själva. Vi stapplar fram i vardagen. Lever under de suddiga minnena av våra barndomar. Hårt greppandes om de förhoppningar och drömmar vi har om morgondagen.

När  i vaknar väcker vi våra barn för en ny dag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, wittgenstein, språk, poesi, text

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Att leta utan att finna, Kaj Raving skriver Ocensurerad kapitalism!, Forever utd skriver Samförstånd ger lönesänkningar, Dagens Konflikt skriver Intervju med en ockupant.