Fragment

Det är alla generationers börda att leva i en förunderlig tid

Ingenting kan vara mer förutsägbart än de dagar vi lever i nu

Ingenting som tidigare har skett, ingenting som kommer att ske,

har berört världen mindre än det vi gör

Vi tror oss vara vår tids gudar, i kamp med historiens jättar

Här står vi, och klockorna tickar runt oss, i en galen dans

Ingenting kan vara mer praktiskt 
att tro, än detta

[…]

Jag har nått fram till tröskeln, den svarta punkt, som får mig att förlora mig i idéernas vakuum, där samtiden inte längre svarar mot de föreställda världar som hitintills drivit oss framåt. Den progressiva längtan har ebbat ut ur kroppens alla porer och öppningar. Orden som försökt beskriva världen har tystnat, övergått till bitterhet och småsinthet. Tankesystemen svarar inte längre mot det jag hoppades att de skulle göra. De har, under tiden som jag uppehöll mig vid det jag trodde var en klar källa, övergått till att vara något helt annat. Orden jag öste kom fråm en källa fylld men härsket vatten. En källa som inte vill sluta rinna – som när jag nu sluter ögonen, och bara lyssnar, förleder mig att tro att jag står vid en springkälla av framtidstro och hopp. Men när jag drar i mig doften så stinker det av förruttnelse och smärta.

Något gick oss förbi. Vi tror oss komma ihåg vad det var, fast ändå så lurar vi oss själva. Berättelserna som upprepats för oss om och om igen, genom år av indoktrinering i både skola och offentligt tal, är en del av en modern myt. Aldrig har detta varit tydligare än nu. Vi söker tryggheten i det nostalgiska. I barnets befrielse från ansvar. I samförståndets trygga modersmjölk. Vi hugger nu desperat efter den illa sargade bröstvårtan som ger oss vårt dagliga gift, smittat av det eter som nostalgiska tankesystem bjuder. Den mentala tvångsmatningen sker på frivillig bas – vi trängs och slåss som slaktfärdiga spädgrisar om suggan Sveas såriga spenar; som fyller oss med en falsk föreställning om att det som en gång var kan komma åter. Måste komma åter.

Det finns inte längre några visioner. Ingen längtan. Inget äventyr.

Alla de tankebanor som en gång formulerades som systemkritik, drevs av en obändig vilja till förändring – att krossa de forna tankesystemens dominans – men idag har de blivit till det som de en gång kritiserade. En falsk opposition av saltstoder.

[…]

Bakom mina slutna blå ögon kämpar jag med dofterna från källan. Tvingar mig att stänga dem ute. Försöker fokusera på bygget jag stått vid alldeles för länge.
När en potemkinkuliss uppfattas som en objektiv verklighet är vi förlorade. Vi ljög oss själva in i ett nytt årtusende övertygade om att sanningen fanns i vår egen potential att formulera och genomföra en kritik bortom de redan uttjänta stigarna. Men vi gjorde tvärtom. Flykten vi tog till, är föreställningen om hur det goda finns i något som inte längre är. I brist på kreativ fantasi fick vi för oss att vi måste återgå till den guldålder vi för stunden fått för oss vara den riktiga; en absurditet som är det folkhemsbygge vi växte upp i skuggan av.

[I ärlighetens namn så ska inte generaliseringar få stå som bevis för att något gått förlorat. Det är säkert både oärligt och fel. Fast när idisslandet från vänstern har malt på i mer än ett sekel utan att egentligen säga mer än det som redan har sagts, om och om igen som ett efterblivet mantra, då blir generaliseringen till en bild av verkligheten så som den är beskaffad; med självgoda småpåvar och intolerant extremism.]

Nostalgin lurade oss att det förflutna, guldåldern som idag förenar högern med vänstern, bestod av soliga smultronsomrar, Nacka Skoglund som joxade nyktert med trasan, sockerdrickan som kittlade i näsan och hur nakenbadande lintottar skyddades av ett homogent samhällskontrakt upprättat frivilligt för vårt eget bästa. Vi slöt ögonen och lät kulissen spela upp föreställningen som trummade på med bullbakande hemmafruar, arbetare som cyklade leende till och från arbetsplatsen med unikabox, om karaktärsdanande möten mellan samhällets klasser. Och så vidare. Vi var tacksamma för att ha ett arbete och vi var tacksamma för att få gå därifrån.

Vi blickar nu mot en framtid som mer bär spår av ett femtiotal presenterat på raspig celluloid än av en längtan till att omskapa framtiden. Allt vi gör är att digitalisera det. Blicken som väjer för det outforskade letar sig till det ’säkra’, representationer av utopin genom fiktionens dramatik. Där återskapar vi ungdomens trånande blickar över axeln i ett asbestdoftande klassrum. Där ett billigt schampo som flyktigt förnims i kollektivtrafikens sömn signalerar den erotiska laddningen i att för första gången föra upp handen under en flickas kjol. De minnesfragment vi skapar i halvmörkret blir den hand vi vill hålla när det yttre trycket blir alldeles för stort.

Potemkinkulissen har cementerats i våra sinnen. I doften, i blicken, i ljuden och i känseln. I förnimmelser av något vi tror oss ha upplevt. Måste ha upplevt – eftersom förnimmelsen nu är en del i den auktoriserade berättelse om hur vi kom hit där vi är idag.

Att lögnen vi onanerar till också rättfärdigar förakt av den svage, den misshandel som genomfördes både mentalt och fysiskt varje dag i skolans korridorer, i idrottsföreningarnas mögliga duschar, maktens åsiktsregistrering, yrkesförbuden, publiceringsförbuden, organisationsförbuden, inreseförbuden för misshagliga individer (och folkgrupper), rasinstituten, sinnessjukhusen, den statliga kontrollen av romer – tattare – samer med flera, sjukdomsstämpeln som sparkades in i pannan på den avvikande – vilket leder oss till det allra värsta – institutionaliseringen av de misshagliga och tvångssteriliseringen av de påstått lösaktiga och sinnesslöa som nu är drömmen vi drömmer betyder inte att det inte är den annalkande mardrömmen vi bäddat för. Det är en falsk förnimmelse av det mentala paradiset vi njuter.

Denna falska längtan är inte bara för organiserade folkhemsromantiker. Tvärtom. Det är samma nostalgiska längtan som finns bland oss alla  och som hämtar sitt stoff ur samma journal- och spelfilmer. Inte ser vi Hets med Stig Järrell som Caligula och känner “åh, det var bättre förr – det där längtar jag efter”. Nej, det är alla de där härliga somrarna med Monika, Mitt liv som hund, de trevande händerna på skoldanserna som vi vill ha tillbaka. Vi vill vara oskyldiga, ovetande och befriade från framtidens ovisshet. Det är därför nostalgins voyeuristiska och rent pornografiska blickar är så förbannat falska, även när de framställs retuscherade.

[…]

Vad var det då som gick förlorat?

Det finns inget underbyggt resonemang bortom det som såtts här ovan. Mina ögon är fortfarande slutna men jag vet att det är en känsla som jag har förlorat. Känslan av att vara en del av en större berättelse där vi drömde en kollektiv dröm. Men den drömmen har blåst vidare. Lämnat mig osäker. Fortfarande förlorar jag mig i de nostalgiska linjerna av smak- och doftförnimmelser från en föreställt oskyldig tid. Men jag vill det inte längre.

Jag försöker föra upp termometern i samhällets arsle för att se hur sjukdomsbilden ska kompletteras. Men samtiden är så stel att glashöljet spricker vid varje försök. Jag ser ringmuskeln skäras sönder och hur kvicksilvret rinner bort tillsammans med blodet.

Jag har blickat bort mot miljonprogrammen på andra sidan bron och jag fantiserade ihop något om att idén ändå var god. Det måste den ha varit. Jag begravde mig under litteratur som försökte övertyga mig om att idéerna fortfarande var potenta – att det fortfarande pulserar innanför likets blåslagna hud – men orden som sögs upp av mina ögon när jag inte blundade vänder nu halvvägs till förståndet.

Åter kommer dofterna från den evigt porlande källan till mig … den outhärdliga stanken … näsan fylls av brända kadaver från femtiosex. Jag hör larvfötterna som krossar dom som vågade stå bortanför den cementerade mardrömmen sextioåtta. Jag känner alla dessa ord, föreställningar, idéer och lögner välla upp ur mitt inre … pressa sig krampaktigt genom svalget och den vidriga smaken av all världens olycka sprutar ur munnen … ner i källan … och nu ser jag den igen. Det är inte någon springkälla som bryter fram ur urberget och låter något flöde bilda ett vattenhål mellan hägg och syren.

Det där som blev för mycket, som välde frätande upp genom strupen och som nu svider på tunga och läppar, badar i en skål av porslin. Med sprucket lock och åratal av dåligt underhåll. Här stod jag och föreställde mig en porlande bäck, men det var en sanitär olägenhet. Ideologiernas avträde. Realpolitik manifesterad i en nostalgisk verklighet.

Jag vänder mig bort … äcklet är en del av min verklighet … om jag så bara kunde ta mig härifrån … men jag är rädd att jag inte kommer ut.

[…]

TILL DEDIKATION
Med en smula svalkande likgiltighet
Med tacksam ironi till den och den, till det och det,

à l’adolescent que je fus

Till en oorganiserad godhet
Till den offentliga inskränktheten, legaliserad, toppsvensk,

socialbürokratisk, systematiserad, plagierad, monopoli-
serad, kyrklig, andligt beredskapsmässig etc. – passons!

För att gå udenom, för att med början i ett asocialt söka

vägen till någonting annat, över och bortom självända-
målen

Först när envar får lov att leva sitt eget liv utan skuld skall

alla få råd att leva varandras

s. 165-166, Gunnar Ekelöf, Samlade dikter (Albert Bonniers Förlag, 2004), i original: Non serviam (Albert Bonniers Förlag, 1945).

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, antipolitik, antisocial, anti, motstånd, nostalgi, realpolitik, äckel, folkhem, potemkinkuliss, ungern, tjeckoslovakien, polen, ddr, sverige

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Sjukhusmat, pengar och upprördhet, Anders_S skriver Protester ger resultat? – Lundby-Wedin lämnar uppdrag, Jinge skriver Wanja bör lämna LO också!, Björn Nilsson skriver Finanspolitiska rådet mot regeringen, kamratwot skriver Fina, rara, söta internet