Motown Junk: utanförskap är svärta.

I laughed when Lennon got shot
- Motown Junk – Manic Street Preachers (1991).

Avsaknaden av allt för ögat registrerbart ljus är svart – en yta som inte sänder ljus utan absorberar det. Inga reflektioner. Suger det till sig, omfamnar det och förtär det. Slukar det som vore det en måltid på ett fat. En färg som inte är någon färg, men som ändå bär på betydelsen av att vara just en färg. En färg som är ett ord som beskriver en färg som i egentlig mening inte är något annat än ett beskrivande ord av en ljusslukande yta.

Den svarta färgen; full av betydelser utöver ett banalt beskrivande av en yta. Allvaret, döden, sorgen, makten, religion, masken, ekonomin, våldet, men också erotiken, sexualiteten, kreativiteten och romantiken. Friheten inte att förglömma.

Det svarta har genom historien burit på betydelser som både signalerat det banalt goda och det onda. Idag är svart en färg – jag väljer att se det som en sådan – som bär upp det som signalerar det andra. Det som bryter överenskommelsen om att ljuset är det vi söker och älskar över allt annat. Tonie R. Lewenhaupt skriver i sin bok Svart som… : Idéer och tankar kring svarta kläder (Carlssons, 2000) om färgen svart så som den ter sig kulturellt i vår västerländska kontext; som allvaret och makten. En viktig arena för denna färg var, och är, staden – Lewenhaupt skriver:

Den verkliga makten tillhörde och tillhör staden, där fanns och finns de politiska förgreningarna, de stora företagen och därmed också den rörliga ekonomin. Följaktligen var och är svärtan i klädedräkten tydligare ju större och viktigare staden är och ju längre in i centrum av staden man befinner sig. Bankernas, kontorens, butikernas, börsmäklarnas, regeringens folk är nästan alltid svartklädda eller åtminstone mörkt klädda. (Lewenhaupt:10)

Svart är den urbana färgen – stadsmiljöerna som i sig självt är mörk och dunkel behöver svärtan för att kunna sudda ut konturerna runt oss då vi rör oss fram längs gator fulla med liv och rörelse. När vi klär oss i färger så som rött eller blått så förstärker vi kontrasterna – för att inte tala om det vita som lyser upp i nattens mörker. Det svarta däremot gör oss till en del av massan. Men ordet svart bär på så många fler betydelser än att bara vara ett beskrivande ord för en yta.

We live in urban hell, we destroy rock and roll
- Motown Junk, Manic Street Preachers (1991).

[…]

Det svarta ljuset har jag närmat mig tidigare – en vilja att söka det mörkret från Carsten Regilds surrande svarta glödlampa som pretentiöst fått lysa över Fragment – och jag önskar så att detta ljus vill lysa över mig och mina ord. I en text jag skrev Svart ljus … Tänd mörkret angående denna svarta elektriska upplysning ur underjorden så ville jag söka mig bort från det goda samtalets – samförståndets – vita stickande strålkastarljus. Det vill jag fortfarande.

Det är just i det goda samförståndet som de nedbrytande krafterna gör som allra mest skada. Det avväpnar, passiviserar, och lämnar viljan impotent. Tom och ynklig. Förment lycklig utan egen vilja. Svärtan är aldrig impotent. Kan inte vara det. Det svarta pulserar och flödar. Svämmar över och spyr. Skakar om och bryter ner barriärer. Därför skrattade vi när Lennon blev skjuten.

[…]

Bo I. Cavefors beskriver i essän Svarta rosor (Agere Contra, Hägglunds förlag, 2003) hur det svarta representerar underjordens pulserande energi. De svarta begravningsfanorna från katolicismen, darkrooms och den svarta madonnan. Han skriver:

Visserligen är Kyrkans dödsliturgiska färg svart, men dödsliturgin handlar inte endast om sorg utan också om att vandra in i Ljusets Rike. (Cavefors:9)

Cavefors närmar sig svärtan genom att söka ljuset i det svarta – ytan som äter ljuset – han dyker ned i magin, religionen och i det filosofiska mörkret som lockar oss. I den svarta uppenbarelsen från de svarta madonnorna till gitarrguden Jimi Hendrix som skickar sina elektriska toner från Hades. Det svarta andas in iskall vinternatt och utandningen är hettan från undanskymda platser av lust. Potens, åtrå, längtan, drift, begär. Längtan.

Cavefors inleder sin fantastiska text med en passage ur Ernst Josephsons (1851-1906) dikt Svarta rosor från 1888 (här återgiven i sin helhet):

Säg hvarför är du så ledsen i dag,
Du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen i dag
Än när jag tyckes dig lustig och glad;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.

I mitt hjerta der växer ett rosenträd
Som aldrig nånsin vill lemna mig fred.
Och på stjelkarne sitter det tagg vid tagg,
Och det vållar mig ständigt sveda och agg;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.

Men af rosor blir det en hel klenod,
Än hvita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
I hjertträdets rötter det rycker och slår;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.

Döden är klädd i svart. Svart som natten. Som synden. Sorgen. Som det okänt stora och som hotet. Som det iskalla havsdjupet. Som hettan i eldstadens utbrunna kol.

[…]

Det engelska ordet för svart är black, vilket är besläktat med vårt ord för blått vilket tidigare var det ord som i svenskan användes för att beskriva det svarta. Det ord vi använder idag stammar från tyskans schwarz.

I den politiska liturgin är svart en färg som spänner från den anarkistiskt frihetliga positionen till det fascistiskt totalitära. Det konservativa har också fått bära det svarta som ett sorgeband sedan den liberala tagit ett nappatag om den färg som tidigare beskrev den ljusätande ytan. Idag paraderar det borgerliga oket med det blåa som en uppbygglighetens frihetliga färg. Samma färg som en gång gav oss Blåkulla … Blocksberg … platsen dit häxorna for för att ge sig hän åt köttets lustar.

Här uppstår en svart paradox.

Emedan svart idag betecknas av en försvenskning av tyskans schwarz så är det ursprungliga användandet av beskrivandet blå, som kommer ur det engelska black. Svart är idag en färg som i beskrivning får stå för det offentligt godas motsatts; de svarta maskerna, det svarta blocket, de svarta fanorna, sorgebandet, den aggressiva sexualiteten, den totalitära kolonnen und so weiter. Samtidigt som den liberala hegemonin har gjort färgen blå till sin färg som får stå som friheten, den disciplinerande ordningen, solljusets livgivande usw.

Det svarta spänner alltså från anarkism till totalitarism – från ovillkorlig frihet till ovillkorlig ordning. Ett fält som ger mycket större spelrum – trots det ovillkorliga ytterligheterna – än det senmodernt liberala omfamnandet av den forna svärtan i det blåa, numera omtolkat till att betyda något helt annat.

Den liberala diskursen skördar så nya offer…

[…]

… i ett utanförskapets inverterade stroboskop är det mörkret som skapar kontrasten och inte det penetrerande ljuset som bryter det svarta. Det är ljuset som våldför sig på mörkret – inte tvärtom – i mörkret törs vi leva ut det vi bär med oss från själens djup oavsett om vi är andliga mystiker eller köttets slavar. Ritualer och möten sker i andliga och köttsliga darkrooms medan du läser det här.

Möten i utanförskap.

Oavsett vilket utanförskap det rör sig om, så är det alltid det svarta utanförskapets fana som smattrar för vinden.

+ + +

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, politik, svart. liberalism, färg, upplysning, anarkism, fascism, frihet, diskurs