Fragment

Det lugn som kan infinna sig efter att kroppen varit satt i arbete är på intet sätt att förväxla med känslan som infinner sig vid arbetsdagens slut. Dessa två tillstånd av arbetsfri tid är förvisso något som är närbesläktat, men ack så skilda ifrån varandra i det att det vilan efter ansträngning föreskriver fortsatt verksamhet.

Att ta en paus från arbetet kan liknas vid ett meditativt tillstånd där människans själva existens smälter samman med det arbete som utförts. Kroppen blir ett med anden och uppgiften som är satt att utföras blir till en del av den arbetandes existens. Detta är också vad som skiljer människan från djuret, för som Marx skriver så är det mänskliga livet produktion och människan är producent.

Förfrämligandet som infinner sig då människan är ställd utanför frukterna av sitt arbete – såsom förhållandet mellan arbetsfördelare och arbetare har haft en tendens till att frambringa i en liberal ekonomi där själva arbetets belöningen står att finna i lönekuvertet hellre än i själva arbetssituationen – går tillbaka till den unge Hegels tankar om relationerna mellan härskare och träl. Men som Marx sägs ha uttryckt så har Hegel förstått någonting, bara det att det är förstått baklänges.

[…]

Bilden här ovan är målad av Victor Popkov (1932-1974) under åren 1960-1961, och föreställer arbetare i den sydsibiriska staden Bratsk. Arbetarna är fångade i ett tillstånd av vila, dock är bilden komponerad på ett fotografiskt vis där objekten tycks medvetna om att konstnären är i färd med att föreviga dem på fotofilm. Popkov har i detta lyckats ta, inte bara måleriet in i den moderna eran utan även förevigt fäst dessa arbetare med olja på duk. Personerna på bilden är inte propagandistiskt fångade i en koreografi – trots den socialistiska realism som bilden måste tillskrivas – snarare är de vad de är; arbetare i vila. Popkov har med sin pensel lyckats hitta det där tillståndet av meditativt återhämtande – kraften som åter letar sig ut kroppens lemmar och som tycks värka av ansträngning – men det är inte människor som står främmande för sitt arbete. Snarare kan betraktaren skönja att uppgiften ännu finns kvar i objektens själva subjekt; arbetet må ha avstannat men är fortfarande närvarande, nu även i vilan. Men är det inte ändock propagandistiskt måleri, även om det handlar om ett tillstånd av återhämtning?

Marx menar att människan är producent och livet är produktion. Hade då arbetarna i Popkovs målning varit framställda såsom alienerade, så hade de inte fångats med en sådan närvaro i vilan som konstnären nu framställt på duken. Personerna tycks inte främmande till det de producerar, vad det nu än må vara, deras kroppshållning och uttryck förmedlar närvaro vilket skiljer dem från det självförfrämligande tillståndet som är identiskt med det förfrämligande arbetet. Människan skapar inte bara genom produktion, människan skapar också sitt själv.

Vilan i produktionen är inte en tid av fri tid, utan en paus i produktionsprocessen. Fikapausen på fem minuter innan kassatiden tar vid, den där cigaretten utanför sjukhusentrén eller att sjunka ned på en ranglig pall i väntan på att betongen ska sätta sig är alla tid av meditativ kontemplation. Dessa minutrar är i sig eftergifter för att inte ett förfrämligande ska få möjlighet att gripa den arbetande i aktiviteten och dra ned henne in i det alienerade mörkret.

Låt oss nu inte måla illusionen på väggen och föreställa oss att Popkovs målning är en representation av verkligheten, det vore förmätet att så här långt efter att målningen färdigställts påstå något sådant (särskilt i ljuset av en sensovjetisk kontext). Men trots denna målnings propagandistiska betydelse så är den en representation av de där minuterna då ett avbrott i arbetet infunnit sig, ett brott i produktionens snäva tidsschema. En eftergift från den som styr över den arbetandes tid för att förhindra alienationens radikaliserade reaktion i handlandet. Men pausen som institution – det kompromissade avbrottet stadsfästat genom till exempel kollektivavtal – föder också rädslan inför vad den fria tanken kan prestera.

Vissa platser är som gjorda för samtal och tankeverksamhet. Andra är det inte. De platser där pausen – avbrottet – tar sig uttryck, oavsett om det är ett rökrum, en byggbod eller utanför en entré så är denna plats också en plats som är potentiellt subversiv i det faktum att åsikter kan uttryckas där. Därför är det av yttersta vikt att kunna hålla denna plats under uppsikt åtminstone i preventivt syfte. Kontorslandskapens öppna fikautrymme, byggbodens fuktiga väggar och rökrummets inpyrt askfatsgråa väggar är hämmande i ett mycket specifikt hänseende; nämligen i fråga om vem som vistas där. Det finns i de stadsfästa pausernas mekanik något som hämmar eventuell subversivitet och detta är i förhållandet mellan arbetsledning och arbetare där dessa har gemensam tillgång till utrymmet på bestämda tidpunkter. Alltså finns det alltid någon närvarande under arbetstid som representerar produktionsförhållandenas ägande då den som om möjligt kan tänka sig att uttrycka ett missnöje utifrån alienationens radikaliserande effekt.

Så, vilan från verksamhet är inte i sig en skänk från ovan, utan snarare en kompromiss som har ett egentligt syfte utanför dess återhämtande effekter. Det är en tid av återhämtning, en befrielse i sig, javisst, men det är också ett grepp i kampen mot den fria tanken och i alienationens eventuellt radikaliserande möjligheter. Men utan att ifrågasätta, om än bara i tanke, de eftergifter som gjorts mot arbetarrörelsen och dessa eftergifters syften, så kan vi lika väl avskaffa allt vad framsteg heter. Vi får helt enkelt inte nöja oss med det vi lyckats uppnå, det vi är på väg att förlora, utan att faktiskt reflektera över dess innebörd.

[…]

För en självvald vila – till exempel sofflocksradikalismens ädla konst – är en aktiv handling ställd utanför produktionsförhållandenas schematiska system. Kronblom väljer själv när det är dags att avstå fysikens tröttande motstånd i arbetet. Visserligen jagar andra på den blåhättade torparen men utanför kökets regenererande sofflock eller bortom vårbackens mjuka grästuva så grämer sig makten över den där handlingen som är likt ett långfinger uppsträckt i motstånd. Där Kronblom väljer sin vila, så är den som drivs på av produktionsförhållandenas kompromissande med den arbetandes tid tvingad till att efterleva en propagandistisk reproduktion av Popkovska mått.

Så upp med fötterna på kökssoffans karm och sträck ut ryggen. Gör det som en Kronblom om än bara i tanken. Låt dessa frigöra dig från måstenhetens styrda och avtalsenliga minuter. Det är subversivt i sig, och det är definitivt inget som etablissemanget önskar från en föreställt disciplinerad arbetarhop.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Andra bloggar om: politik, kultur, samhälle, vila, arbete, tid, kronblom, sofflocksradikalism

Från Konfliktportalen.se: Haninge skriver Varför man blir kommunist, Kristoffer Ejnermark skriver Arbetarinitiativet begraver nyliberalismen framför Swedbank-stämma, Björn Nilsson skriver Tjernobyl – En händelse …., aik-micke skriver En Hackers Guide Till 1a Maj, Krastavac skriver Strejk möter varsel – vi vägrar betala krisen!, andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten