Fragment

En av de förunderliga aspekterna med att samla på böcker är bristen på systematik när det gäller vilka böcker som får stå kvar. Det finns inga enkla regler som gör urvalet förutsägbart. Vissa författare består enbart av några få böcker men som ändå gjort ett stort avtryck i ens minne. Sara Stridsberg är en sådan författare. Drömfabriken är en magisk bok och jag blir glad när jag skymtar den rosa bokryggen bland de andra böckerna. Andrej Tichy har endast gett ut två böcker, men de kommer att finnas med mig länge.

Men sedan finns det författarskap som inte gjort avtryck på grund av enskilda böcker utan på grund av volymen böcker som man läst. Charles Bukowski är en sådan författare för min del.

När jag tar ett steg tillbaka så ser det även för mig ganska underligt ut med alla Bukowskiböckerna mellan filosofi- och historielitteraturen. Om jag skulle sätta mig och räkna efter är Bukowski nog den författare som jag har flest volymer av. Mellan svenska och amerikanska utgåvor av hans romaner och diktsamlingar är det nog en bit över 40 böcker. Jag blir själv förvånad när jag ser alla böcker och tar ut dem för att se om jag verkligen läst dem.

Hundöronen och snusavtrycken finns där i alla böckerna.

Den svenska synen på Bukowski är styrd av de översättningar som gjorts till svenska. Det var i början av 90-talet som alla Bukowskis romaner översattes till svenska. Einar Heckschers översättningar är imponerande och han har skapat ett eget språk som ger kontinuitet. Men samtidigt är romanerna bara en liten del av Bukowskis utgivna böcker. Han skrev ungefär 10 romaner och novellsamlingar. Den stora delen, den del som Bukowski själv prioriterade, är alla diktsamlingar. Närmare 30 stycken, många på mellan 200 och 300 sidor vardera. Där så finns det bara två samlingar utgivna på svenska så vitt jag vet.

Med det så uppmärksammas den del av Bukowskis författarskap som var utåtagerande, överdrivet och medvetet konfrontativt. De har sin plats, men de utgör inte den del av Bukowskis skrivande som de facto var viktigast för honom själv.

Eftersom vi i Sverige bara ser de billiga utgåvorna av Bukowskis romaner och noveller så har vi tyvärr gått miste om de amerikanska utgåvorna på Black Sparrow Press – det förlag som skulle ge ut den större delen av Bukowskis litteratur. Tryckkvalitén hos Black Sparrow Press var utmärkt. Även pocketutgåvorna håller en otroligt hög kvalitet. Den första amerikanska tryckningen jag köpte är närmare 15 år gammal och har hanterats vårdslöst, men den är i fortfarande bättre skick än många relativt nyinköpta svenska pocketböcker. Det finns en oerhörd konsekvens i Black Sparrows utgivning av Bukowski. Formatet och storleken varierar väldigt lite. Omslagen är av tjockt matt knaggligt papper och är alla designade av Barbara Martins.

Kvalitén på Black Sparrow Press utgåvorna och det faktum att förläggaren John Martin gjorde månadsbetalningar till Bukowski långt innan han blev känd – för att han skulle kunna sluta sitt jobb och börja skriva på heltid vid 50 års ålder – visar på att det finns ett allvar i Bukowskis författarskap som man missar om man ser på den svenska utgivningen. Detta är inte att säga att det finns en stor avgrund mellan Bukowskis noveller skrivna för porrtidningar och hans utgivna diktsamlingar. De är alla del av samma spektrum, de befinner sig bara i olika ändar. Och det är det som gör Bukowskis författarskap fascinerande. Det pendlar mellan skräplitteratur i bokstavlig mening och poetiska funderingar om klassisk musik och filosofer. Båda delarna fanns i hans liv och han gjorde ingen åtskillnad, och det är därför det finns en stor kontinuitet i Bukowskis skrivande.

Jag uppskattar tidiga diktsamlingar som Mockingbird Wish Me Luck, (1972), på grund av spretigheten och rastlösheten i skrivandet. Dikten ww2 är direkt politisk och handlar om när han blev frikallad under andra världskriget. Även om dikten följer macho schemat som Bukowski blev berömd för, så visar den även på att han var en poet som var relevant för sin samtid på ett sätt som inte brukar uppmärksammas. Men även senare böcker som The Captain is Out to Lunch and the Sailors Have Taken Over the Ship, (1998), är värda att läsas. Det är en mer tillbakalutad Bukowski som vid 78 års ålder är förvånad över att han lever och över att det har gått så pass bra. Men samtidigt vägrar han att ge upp sitt ensamma skrivande på nätterna. Han var fortfarande alkoholist, men nu var skrivmaskinen utbytt mot en dator. En tingest som fascinerade Bukowski mycket och som han välkomnade med öppna armar.

[...]

Jag vet inte vart jag vill komma. Denna text började skrivas när jag upptäckte och blev förvånad över hur många Bukowskiböcker som står tillsammans i min bokhylla. Men denna reaktion är ganska intetsägande. Den viktiga frågan som öppnas är varför jag har så många Bukowski diktsamlingar och romaner.

Jag vet inte.

Det undvikande svaret är att de alltid har funnits där och att anledningen till att det blivit många volymer är på grund av att det finns många publicerade. Men detta är ju självklart inte sant.

Kanske är det så att det inte är viktigt att besvara frågan om varför jag har så många Bukowskiböcker. Det kanske räcker med ett konstaterande och sedan så fortsätter livet. Inte för att frågan försvinner, men på grund av att den står kvar.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter, Baskien Information skriver Kamrat gripen för “terroristrelaterad” verksamhet. Antifascistisk kväll attackerad., Kristoffer Ejnermark skriver Carl Bildt glädjs över att FN:s konferens mot rasism inte fördömer Israels rasistiska politik, Björn Nilsson skriver Klasskamp i Frankrike och Göteborg, Haninge skriver Hamnstrejk och krispaket, martin skriver Första maj är viktigare än Wanja

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, charles bukowski, litteratur