En av de aspekter som fascinerar mig med skrivandet är dess begränsade format. Även om man kan skriva långa och detaljerade texter så finns det alltid ett visst kvarvarande avstånd till den värld vi lever i.
Men ibland slås man av otillräckligheten. En penna och ett papper kan bara åstakomma så pass mycket. När man ser hur intetsägande ens skrivande är jämfört med andra hantverk så inser man det futila i ens försök. Det enda man vill göra är att resa sig upp från sitt skrivbord och gå därifrån för alltid.
Idag fick jag erfara ett sådant ögonblick. Ghaith Abdul-Ahads dokumentär i fyra delar för The Guardian lyckas på sitt otroligt asketiska sätt beskriva världen bättre än vad jag någonsin kommer att kunna göra. Det Irak han visar går inte att till fullo beskriva med bara ord.
Det som Abdul-Ahad visar oss måste göra oss ödmjuka inför vår egen oförmåga. Men samtidigt lyckas han att ge oss en vag förhoppning om en bättre samtid genom att visa det som vi inte kan beskriva med ord.
Länkarna till dokumentären är:
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx, Haninge skriver Vem ska bilda arbetarklassen?, Björn Nilsson skriver Det gäller Palestina, inte bloggare i Sverige, jesper skriver Bilda partier, inte arbetarklassen
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, dokumentär, skrivande, text, ghaith abdul-ahad, irak, baghdad, the guardian
En kommentar
Bra grejer!