Det finns något visst med att verkligen göra tvärtemot mot vad man brukar. Att bryta de invanda mönstren och där ta steget mot det som instinktivt känns oroande … skrämmande … osäkert. Jag gör det inte ofta. Men en kväll under våren 2008 gjorde jag det. Efter ett sms och tre samtal som jag missade på mobilen så gjorde jag det – jag besökte det lokala ölhaket utan att tänka på att ha en backup … en utväg … och det blev en resa ut i utkanten av det invanda som jag sällan upplevt tidigare.
Vid sidan av möter man alltid det som man inte till vardags vet hur man ska hantera. Det är ord och åsikter som för den som har indoktrinerats till att möta den goda smaken, det etablerade vita ljusets överenskommelse om det riktiga och rätta, blir något av en surrealistisk teaterföreställning. För att återknyta till Lars Norén så är det ett utsnitt av en verklighet som ytan inte lyckats täcka över med sin blankpolerade sats. Som förvisats till botten dit inget ljus längre når.
När jag klev in på kvarterskrogen så var det inte i en hemtam kontext. Det var inte planerat. Det var illa förberett. Men vilken resa. Jag fick höra om den tredje positionen … om Palmemordet … om Shiva och indiska gurus … jag fick höra en påstådd säkerhetspolis vid namn Jörgen säga ”Rätt – Rätt – Rätt” i en mobiltelefonlur som bevis för det uttryckta påståendet om att mordet på Palme varit en statskupp … jag fick förklarat för mig att ”Sverige bara var skit” … jag fick höra en gråsosse och egenföretagare som kom över till vårt bord önska livet ur Reinfeldt … han skulle skratta och skåla den dag han hörde om det på morgonnyheterna … han berättade också att han grät den där söndagmorgonen 1986 då Palme hade mördats … hur mycket skit han mött som egenföretagare mitt i bland näringslivsklichéerna på åttiotalet … samma person förde resonemanget om att alla ”dårar” måste vara moderater eftersom det bara var politiker som var ”bra för Sverige” som blev mördade … jag fick höra hur svårt det är för en person att verkligen vara nationalsocialist … ”på riktigt” … jag fick höra om förlagskontrakt och hemliga facebookgrupper som endast var för eliter jag aldrig hört talas om … och jag fick höra om dödliga sjukdomar … jag fick till och med höra namnet på Palmes mördare … till detta drack jag halvlitersöl för femtiolappen och det var det värt.
En kväll på en kvarterskrog ger så mycket mer insikt i vilket tillstånd som det svenska samhället är i än vad någon kulturskribent lyckats prestera de senaste fyrtio åren. Med en öl i ena handen och med ett leende spetsat över fejset så möter man verkligen det som växer under etablissemangets grinande sfär. I ärlighetens namn så var min kväll på den skotskrutiga upplevelsekrogen i särklass underlig. Men det gav mig insikter in i något som jag inte möter utanför den digitala verkligheten på nätet. Det lärde mig att det välpolerade substitutsamhället som vräks över oss hela tiden balanserar på att falla över i en vansinnets orgie. Jag lärde mig att lyssna ibland är bättre än att instinktivt gå emot. Jag lärde mig att den avvikande rösten inte koncentrerar sig till ett bord utan finns utspritt i lokalen och bara väntar på att bli tilltalat.
* * *
Intill mig ligger just nu Personkrets 3:1, Jean Genets Tjuvens dagbok och intervjuboken med Stefan Jarl. Tre stycken litterära exempel på hur verkligheten ter sig bortom det välpolerade. Men verkligheten är inte vacker. Den kanske till och med upprör alla som har uppfostrats till att sträva mot medelklassens överenskommelser om ett språk, en åsikt och en verklighet. Men istället breder verkligheterna ut sig och går på kollisionskurs med överenskommelsen över ett slitet barbord, varje kväll. Hela tiden. Föreställningen om det hela, rena och kloka samhället är en utopi som bryts sönder varje gång som någon säger till en tröttkörd bartender att ”Jag kan ta en likadan till…” och i samma takt som flödet i tappen fyller glaset så urholkas stenen som upprätthåller föreställningen om ”det goda, enhetliga, samhället”. Det är underbart.
Genet närmar sig det normbrytande med öppna subjektiva ögon. Objektiviteten är för borgare. Lars Norén skildrar verkligheten utan skygglappar. Stefan Jarls filmer vore ointressanta om de bar på ens ett spår av journalistisk objektivitet (Sic!). Det är det subjektiva som säger något om var vi befinner oss. Var vi kommer ifrån och var vi är på väg. Objektiviteten ligger som ett lock över alla skrivna romaner, spelade filmer och sammanställningar av fakta. Allt annat är omskrivningar och förbannad lögn. Den liberalkapitalistiska diskursen vill få oss att tro att det bara är mätbara tendenser, fakta, som räknas. Siffror och flöden. Medan verkligheten gör sig påmind i subjektivitetens allra mest osminkade form på varje utskänkningsställe en vardagskväll mitt i veckan.
Orden som jag mötte den där vårkvällen var kanske inget jag höll med om. De var till och med något av det mest fascinerande … intressanta … vansinniga … jag hört uttalas människa till människa på mycket lång tid … trots att dessa ord kraschade utan pardon mot mina egna åsikter och föreställningar … men det var en bit av en svensk verklighet som utspelar sig lång från de nedsuttna ledar- och kultursofforna i teve och riksdag. En verklig verklighet. Bland många. Och sanningen är att det verkliga inte alltid är vackert – inte heller verkligt eller objektivt sant – men vad jag är glad att jag fick uppleva denna kväll.
©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Ekonomiska spöken, Baskien Information skriver ETA ledare gripen och intervju med FN expert, jesper skriver Entreprenörskapets orwellska språkbruk, kimmuller skriver Budgeten: AMS-trams och klasshat, Haninge skriver Dags att skapa inflationsökning, Björn Nilsson skriver Grattis på … nä …
Andra bloggar om: kultur, samhälle, verklighet, norm, palmemordet, fylla, subjektivitet, objektivitet, sanningsanspråk
Post a Comment