Fragment

I begynnelsen fick förorten sitt sigill och märke: betong och köpcentrum intill motorväg.

Betong för att skydda mot allt som finns där innanför. Så har det blivit. Så är det idag. Ideologin som tänkte ut det hela menade antagligen inte att det skulle bli så här. Men så blev det.

En gång låg förorten öppen som ett löfte om ett värdigare liv. En plats för liv, för kärlek, en plats för vila. Nu sluter den sig som musslan som rövats från havet. Som en förbjuden stad. Det är sanningen som den berättas av de som sitter säkert bakom sina säkerhetsdörrar och kodlås och vet en hel massa.

Förorten är något av det allra mest avskydda, fruktade och hatade som kan uppbådas. Man talar om ghettot, cancersvulsten, om utanförskapet. Men ändå söker sig många dit, ger sitt blodsoffer, låter sig åderlåtas för att ingen annan möjlighet finns. De tränger sig samman i andra- och tredjehandskontrakt, betalar dyrt för att paketeras in i lägenheter som en gång varit allmännytta men som idag mer liknar kackerlackshotell. Den som inte har något val låter betongen ruta in deras liv. Försöker finna en mening till att leva vidare.

Några drömmer om staden som lyser upp natthimlen bortanför tallskogar och bergsknallar. Där rälsen delar sig – där venerna strålar samman – till stadens hjärta. Där de som betyder något lever livet så som det är möjligt att göra för den som hade råd. Där plånböckerna tillåter rekreationen att flöda fritt ur bägare och redline-påsar. Där krogköerna gör skillnad på folk och folk. Där butikspersonalen lyfter telefonluren till vaktbolag om plånboken ser sliten ut. Ändå stannar de intill motorvägen som skär sig in mellan betongens kaserner, det finns alltid något som hindrar. Är det inte dom som på andra sidan broarna räds betongen och dess förlorade själar, så är det de yttre omständigheternas beskaffenhet. Tidningar och teve, de som talar språket som politikerna i stadens maktcentrum ville villkora uppehållstillståndet med, skickar sina krigskorrespondenter till betongens frontlinjer för att rapportera om utanförskapet och gamarna önskar sig inget hellre än att betongen ska få sin tribut.

Mellan husen rinner asfalten grå och förstenad. Hjärtat kan också bli sånt. Hårt och stelt. Fixerat i föreställningarna om hur allt är. Fukten som målar fasaderna är som tårar som bryter genom stenen. Torkar så upp men återkommer alltid i samma mönster. De kalla stenplattornas brokiga, stökiga, mönster i trappuppgången ger svindel. Nacken fixeras i det böjda läge som sedan länge inpräntats i betongens barn.

Gör rätt för dig.

Ta dig i kragen.

Stjäl inte av oss som redan har allt.

Ett mantra som upprepas från maktens högsta rum i huvudstaden till dess lägsta utpost hos socialkontor och försäkringskassa. Bakom sina kodade lås, okrossbara glas, genom sprakande högtalare sitter bidragssystemets lägsta byråkrater och försöker implementera de senaste av restriktioner, rekommendationer, påbud, förbud. Sparade pengar för att de vackra och rika ska få mer in på kontot och på så vis lätta på lädret i konsumtionens ringdans bortanför tallskogen.

Resan ut – bort – är sedan länge försenad. Skyltarna blinkar rött ovanför perrongen. Vägen ut har stoppats på grund av signalfel. Skyltarnas röda sken påstår att förseningen inte ska bli långvarig. Att de som är satta att lösa problemen arbetar febrilt. I realiteten är den sedan länge inställd.

Men betongens barn och barnbarn blir förortens tribut och de älskar betongen. Kanske för att de vet att det är här de kommer ifrån och att det är det här som är deras framtid. Kanske är det en nedslående tanke men när sommaren väl nalkas så har de redan känt värmen i stenen långt innan blommornas doft. Och trots att det ser mörkt ut nu så finns det ett ljus i den där tunneln som patrulleras av vaktbolagen och en dag så kommer inte mörkret kunna hålla betongens barn borta längre. En dag så kommer de bryta sig ut.

* * *

I Per Anders Fogelströms episka berättelse – Stad-serien som gavs ut som fem romaner mellan 1960 och 1968 – om Stockholm, moderniseringen av landet och folkets vedermödor berättas en historia om att vilja bryta sig ut. I Fogelströms Stockholm är Södermalm till en början enbart obrukbar jord, fattigdom och elände. Oron och rädslan för Söder och arbetarkvarteren runt om i Stockholm – ja i landet i stort förstås – var väl utbrett i de privilegierade klassernas salonger. De som levde, arbetade och dog bara kvarter från där de också hade fötts sågs som ett nödvändigt ont för att låta välståndet öka i den egna klassens rum.

Texten här ovan är en hommage till Per Anders Fogelströms inledningskapitel till Mina drömmars stad (Albert Bonniers Förlag, 1960). Alla likheter med originaltexten (som återges alldeles i slutet av denna text) är medvetna och har här förflyttats till vår egen tid. Till vår tids skräck.

Idag är det inte Södermalm som gör att de privilegierade rynkar på näsan och känner fruktan för den okontrollerbara massan. Det är istället förorterna som byggdes som då var en väg bort ur det armod som stadskärnorna skapat men nu ses som ett oöverstigligt problem. Nu är det här som hotet finns. Fast historien har lärt oss att ingen kan hållas nedtryckt utan att hon till slut reser sig och slår tillbaka så fortsätter de besuttna med att stifta lagar, skriva förordningar och föreslå rekommendationer för att hålla den som inte har nere. Man tycker ju att de där herrarna och damerna borde ha lärt sig. Men det har de inte. Varför har de inte det?

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
_____________________________
Från Konfliktportalen.se: H Palm skriver Om en sittning i verklighetens utkant., Björn Nilsson skriver Ekonomiska spöken, Baskien Information skriver ETA ledare gripen och intervju med FN expert, jesper skriver Entreprenörskapets orwellska språkbruk, kimmuller skriver Budgeten: AMS-trams och klasshat, Haninge skriver Dags att skapa inflationsökning

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, förorten, lortsverige, per anders fogelström, utanförskap

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, Albert Bonniers Förlag, 1960.

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.

Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.

Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på annan plats.

Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

Några av dessa som kom skulle sedan längta ut, bort från staden, tillbaka till livet utanför stenmurarna. Ändå stannade de, fanns alltid något som hindrade. Och deras barn och barnbarn blev stadens och älskade stenarna, när de sa att sommaren nalkades hade de känt stenens värme och inte blommornas doft.

Staden var beroende av alla som drogs till den över vägar och vatten, utan denna ständiga blodgivning skulle den dö. Människorna som föddes i staden var färre än de som dog där. (Fogelström:7)