The Man at the C&A – om politiska tvivel.

När Henrik först berättade att vi fått en förfrågan om att vara en del av Konfliktportalen så såg jag det som en självklarhet att vi skulle vara med. Samtiden ser ut som den gör. Sverige som land är rikare än någonsin, samtidigt har den demokratiska utvecklingen gått bakåt och klassgränserna stärks. Den nuvarande politiska situationen är en grotesk och förvärrad repris av det tidiga nittiotalet. Det finns saker som måste sägas och samarbete är nödvändigt.

Men när samarbetet med Konfliktportalen väl deklarerats så började tvivel krypa fram.

Min positionering på den politiska kartan har aldrig handlat om samvaro eller identifiering med andra människor. Det har handlat om ett principiellt motstånd mot det segmenterade samhället som den svenska borgerligheten står för. En radikal egalitarianism som grundar sig på tvivel och pessimism.

Jag har aldrig organiserat mig och kommer aldrig att göra det. Ytterst handlar det om mina egna begränsningar och mitt erkännande av dem. Rationellt ser jag att organisering och politiskt arbete är nödvändigt och det moraliskt riktiga. Men för att överleva själv så håller jag mig på min kant. Det är inte egoism, det är primärt överlevande.

För att fungera som människa måste jag hålla mig för mig själv. Det är oförhandlingsbart. Med det så kommer det alltid att finnas ett avstånd mellan mig och den politiska rörelse som bygger på tanken om ett brett politiskt deltagande.

Fast tyvärr måste jag säga att det avstånd jag känner för den svenska vänstern även har andra anledningar än mina egna brister. Den svenska vänstern har till stora delar gjort sig själv irrelevant för sin samtid. Det är hårda ord men det måste sägas.

Det går inte att undvika det faktum att historiskt sett har vänstern misslyckats att hålla en rågång mot diktaturer. Vi kan peka hur mycket vi vill på högerns stöd av fascistiska diktaturer och liberalismens transparenta förtryck. Det är deras moraliska ansvar. Vi har vårt. Där har vi tidigare misslyckats. Med det så har vi beskurit vårt manöverutrymme i den demokratiska process som faktiskt existerar i Sverige.

Vänsterns nuvarande undanträngda position kan inte heller enbart skyllas på SAP. Oavsett av hur korrekt det är att påpeka att SAP är ett borgerligt parti, så är och förblir det en del av den svenska vänstern. Den övriga vänstern måste förhålla sig till och leva med SAP om man vill göra demokratiska framsteg. Men vänstern har inte kunnat hantera eller parera den avideologisering som skett inom SAP eller de effekter som kommit av den. Genom ett avståndstagande från, och ett likställande med borgerligheten, har vänstern istället lyckats avskärma sig från stora delar av den befolkning som faktiskt tillhör de väljare som röstar på vänsterblocket.

En effekt av detta är att vi nu befinner oss i den besynnerliga situationen där Sverige kollektivt producerar mer varor och tjänster än någonsin, men samtidigt så handlar den offentliga diskussionen om att vi måste producera ännu mer. Som om de problem vi ser med klasskillnader och marginalisering är en produkt av att vi inte är tillräckligt rika i Sverige. Vi kan prata hur mycket vi vill om att detta bara är ett problem som gäller SAP. Socialdemokratin är del av vänstern som betonat tillväxt framför omfördelning. Men då blundar vi för det faktum att så länge som vi tillåter SAP vara ett borgerligt parti så kommer vänstern position försvagas och de demokratiska landvinningarna att rullas tillbaka.

Den svenska vänstern är oerhört defensiv. I den offentliga debatten så besvaras främst borgerliga politiska utspel som snärjer in oss och hindrar oss från att driva relevanta frågor. Vi kommer inte vidare. Med det så rör vi oss enbart i borgerlighetens symboliska universum, och därför kan vi inte presentera förslag på hur vi skall röra oss framåt, bortom klassamhället.

På ett sätt handlar det även om att som en reaktion på SAP:s förräderi så har vi blivit blinda för reformismens nödvändighet. Tron på stora övergripande lösningar har hindrat oss från det nödvändiga småskaliga och tråkiga arbetet som går i små steg. Visionerna har varit världsfrånvända och därför inte varit relevanta för den demokratiska processen och vårt politiska landskap.

Någonstans är det tragiskt att man inom vänstern de senaste åren pratat om viktiga globala frågor, bara för att upptäcka at man förlorat den politiska terrängen i Sverige. Efter de första åren på 90-talet gjorde vänstern stora framsteg. Viktiga positioner togs när det gällde diskussionerna om rasism och feminism. Men allt det har nu gått förlorat. Utan ett klart politiskt mandat i Sverige står vänstern utan fast mark att stadga sig på.

Men det finns hopp, om det är ett ord som går att använda. Kim Müllers texter om motstånd på arbetsplatser är viktiga. För de handlar om att överleva den vardag som vi alla lever i. I takt med att den chimära individualismen har brett ut sig, och vänstern slutat prata om klasskillnader i förhoppning om högre löneökningar, så har vi förflyttat oss tillsammans med borgerligheten till den positionen som vi lever i nu.

Vad jag är rädd för att vi måste acceptera inför oss själva att vi har förlorat den politiska kampen. Givet den parlamentariska hegemoni som vänsterblocket åtnjutit sedan allmän rösträtt infördes så kan vi inte skylla på någon annan än oss själva. Trots ett oerhört långt demokratiskt maktinnehav som bara tillfälligt avbrutits av kortvariga borgerliga regeringar så står kungahuset kvar.

Det är vårt misslyckande.

Genom att släppa taget och låta oss själva dö så har vi en liten chans att kunna bygga upp en livskraftig vänster igen.

[...]

Vad kommer jag själv att göra? Jag kommer att fortsätta att gräva mig inåt. Försöka formulera varför poesin är motmedlet mot vårt mörker. Göra ett försök att förklara för min dotter varför hennes far måste sitta ensam med sina böcker när alla andra har lagt sig. Jag skall älska min fru. Det får räcka.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Från Konfliktportalen.se: aik-micke skriver Det är lätt att vara radikal när man är ung och fattig, slutstadium skriver Apropå moderaternas “nya” invandrarpolitik, marcusen skriver Tibble Gymnasium, Täbymedborgarnas egendom!, slutstadium skriver “Jag räknar med att förtroendet är naggat i kanten”, aik-micke skriver Tufft som fan på kafét

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, vänstern, sap, misslyckande, progressivitet, borgerlighet, totalitär

Bonusmaterial:
The Specials: The Man at the C&A