Fragment

Förra sommaren så kom mina föräldrar hit på besök. Från Uppsala till Norrköping. Det har blivit till en tradition att de kommer ned till oss i ett par dagar i slutet av sommaren. Det är en fin tradition som jag hoppas, trots att morsan och farsan har skiljt sig, ska få fortsätta. När vi ses så brukar det alltid följa med lite memorabilia från min uppväxt – en filt jag fick när jag var nyfödd, min första nalle, ett par svarta kängor från samma tid. Det är nostalgiska souvenirer från uppväxten som jag samlat i en svart låda som står överst i bokhyllan. Förra sommaren fick jag bland annat ett årspaket med de svenska frimärken som gjordes under mitt födelseår 1973.

Det var min farfar som köpte frimärkspaketet det året. Farsan hittade kartongförpackningen medan de höll på att städa ur huset i Gamla Uppsala inför den flytt som farmor och farfar gjorde i höstas. Det gick inte längre att betala för det hus som de bodde i. Jag spenderade nästan lika mycket tid där som jag spenderade i mitt barndomshem känns det som – jag har vuxit upp där med mina bröder och kusiner.

När jag vecklar upp den här kartongförpackningen och verkligen ser på alla de här frimärkena som föreställer allt från det årets avlidna kungen Gustaf VI Adolf, postdiligenser, vikingaskepp till dalamotiv och nobelpristagare, så är det ett frimärke som får mig att haja till. Det är i två valörer: ett rött 75-öres och ett blått värt 1,40. I det medföljande häftet kan man läsa följande om frimärkena:

LO 75 ÅR
Landsorganisationen i Sverige bildades 1898. Med anledning av 75-årsjubileet 1973 utgavs den 26 april jubileumsfrimärken i valörerna 75 öre och 1 kr 40 öre. Det gemensamma motivet, en norrländsk arbetare, symboliserar LO:s kamp för att tillvarata arbetarnas intressen. Märkena graverades av Czeslaw Slania efter foto av Stig T Karlsson. De tillverkades endast i rullar. (1 X 75 öre, 1 X 1:40 kr)

* * *

I fredags (den 27 mars 2009) så damp LO Tidningen ner i min brevlåda som den gör varje vecka. Tidningen tillhör väl inte favoritläsningen men funkar som ett alternativ till de dagstidningar som vi väljer att inte prenumerera på i det här hushållet. Denna veckan som gick var det ändå med en viss nyfikenhet som jag läste framsidans rubriker till frukosten innan jag gick till jobbet på lördagsmorgonen.

En bild av Wanja Lundby-Wedin med texten ”LO:s långa svarta vecka” i förgrunden följt av ”AMF-härvan får inte Wanja att tänka på avgång”. Trots att min frukost som vanligt måste intas i språnget så kunde jag inte låta bli att bläddra fram till artiklarna om den här AMF-härvan som var förra veckans mediafokus.

Först en intervju med LO-ordföranden där hon förklarar sin position. Sedan en artikel som låter oss veta att medlemmarna har noll förståelse för miljonbonusarna som LO-ordföranden har varit med och godkänt. En tidslinje som beskriver hela härvans händelseförlopp i nederkant. Nästa uppslag: en granskning av ytterligare tre försäkringsbolag där LO finns representerat i ägandet (AFA, Fora och Folo) och deras ersättningsnivåer till cheferna, samt en föredetta chefsekonom inom LO (P-O Edin) som uttalar i en kortare artikel att ”Det behövs en ny debatt om etik och moral i facket”. Som avslutning så får jag ta del av vad några LO-anslutna medlemmar tycker om hela härvan; det är besvikelse och ilska som uttrycks, men jag läser även att de intervjuade har fortsatt förtroende för Wanja Lundby-Wedin.

Såklart.

Jag dricker mitt te och äter mina knäckebrödsmackor med Billingeost. Dukar undan. Borstar sedan snabbt tänderna pussar min sambo och säger hej då till henne och vår hund. Drar på mig jackan och väl ute trycker jag hörlurarna i öronen, lägger in en Ettans portionssnus och beger mig så ned mot jobbet. I hörlurarna lyssnar jag på Ulf Lundells platta På andra sidan drömmarna – cd 2 spår 8 – och hinner trycka tillbaka två gånger på Ipoden innan jag kliver in genom lagerdörren på jobbet.

Jag är besviken. Arg. Men jag är inte förvånad. Inte ett dugg. Jag ler när första kunden kliver in i butiken. Såklart.

* * *

När jag tittar på de här gamla frimärkena som i år ”fyller” trettiosex år precis som jag, så får jag för mig att min farfar köpte det här årspaketet på grund av att jag föddes. Jag var det första barnbarnet och kanske var det därför. Jag vet inte om han köpte sådana här årspaket varje år.

Det spelar ingen roll.

Jag fick det i alla fall för att min farmor och farfar inte längre hade råd att bo kvar i sin villa som de till slut kunnat köpa i början av sjuttiotalet efter att bott trångt i en lägenhet i östra Salabackar. Dom var nu tvungna att tömma huset på halva sitt bohag och en massa minnen så att de skulle kunna flytta in i lägenheten på gatan lite närmare stan.

Huset i ’gamlis’ finns inte längre i vår familj men minnena gör det; jag och farmor som ligger på rygg i gräset och tittar upp mot molnen som blåser fram över den blå himlen, de frasiga våfflorna vid köksbordet, de hysteriska julaftnarna vid den öppna spisen i gillestugan och den där torra kalkonen som alltid serverades på annandagen. Och så vidare. Och så vidare.

Jag förlorar mig i nostalgin. I minnen. Igen.

* * *

Jag har precis läst Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra (Albert Bonniers Förlag, 2007). Berättelsen om vännerna som umgicks kring en sommarstuga i den blekingska skärgården, deras liv och deras uppväxt från femtiotalet fram till de radikala åren och vidare in i vår egotrippade tid är en fantastisk resa. En resa som beskriver ett land i förändring på väg mot framtiden. En resa som inte blir som de idealistiska unga människorna riktigt tänkt sig och som får katastrofala följder. En fantastisk roman som får mig att längta bort, men som ändå sätter ord till vår egen tid. Paulrud beskriver i en passus hur en i umgänget – en organiserad kommunist – under åttiotalet bryter sig ur den hippieliknande tillvaron som gruppen lever under och slår in på en annan väg. Den ’andra’ vägen. Berättelsens Anders beskriver förändringen som denne man genomgår så här:

Den som omgärdar sig med pengar, egendomar och andra till det egna välbefinnandet hörande privilegier ger det en plats i härskandets och de besuttnas ordning och därmed också en gräns. Med detta följer, alldeles givet, en oförmåga till med kännande som gör den andre delvis ointressant, om inte denne den andre kan tjäna den enskilde och avgränsande människan med olika tjänster och servicefunktioner. (Paulrud:157)

De här orden läste jag mitt under AMF-härvans utveckling i förra veckan. Avslöjandena om LO-toppen som fartblinda gödkänt avtal utan att ha sett alla dokument (enligt deras egen utsago). Jag läste dessa ord samtidigt som det senaste av de vidriga sexslaverihärvorna avhandlades i media. Där män ur välordnade sociala sammanhang fjärran från den organiserade brottslighetens gängtillvaro utnyttjat omyndiga flickor på de mest vidriga sätt. Jag läste. Samlade på orden. Jag såg kopplingarna till den här krisens alla varsel, konkurser och bonusavslöjanden. Jag läste och jag såg plötsligt alla självklarheter igen. Hur den som har allt fortsätter att få mer medan den som fått lite förlorar allt. Saker som jag redan visste. Jag läste orden. Jag såg hur min farmor och farfar lämnade sitt hus. En del av deras livsverk. Jag tyckte att allt föll på plats.

* * *

Motiven på de där frimärkena som gavs ut 1973 slår an en dissonans i historien om LO, AMF-härvan, Alliansens Sverige och min egen familjs berättelse. Då var det 1973 och LO firade sitt 75-årsjubileum i kampen för ”arbetarnas intressen”. Året är nu 2009 och LO-tidningen toppar pliktskyldigt med en ’granskning’ av den senaste veckans toppnyhet;
”LO:s långa svarta vecka”. Alla veckorna fram till ”avslöjandena” då? Vad hände med de veckorna och vilken färgskala gick de i?

Frimärkena. Ett rött och ett blått. En norrländsk arbetare i arbete. En bild av något som blir allt mer sällsynt i vår tid. I trettiofem år låg de där frimärkena i källaren till ett hus i Gamla Uppsala. Nu ligger de här hemma hos mig. Från mina farföräldrars bokhyllor till mina i Norrköping.

Musiken i mina hörlurar. Folket bygger landet. Gruset på trottoarerna. Hela vägen ner till varuhuset som en gång ägdes av kooperationen. Förändringarna kom inte som en överraskning. Ingen kan säga att de inte såg den komma på mils avstånd. Göran Persson definierade en gång socialdemokrat som att vara social och demokrat. Moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet – inte något  arbetareparti – it’s a world of difference. Det är bara ord. Eller?

* * *

Minnen.

Som små fragment av ett liv.

Snart är de allt som finns kvar.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kris, lo, amf, wanja lundby-wedin, lo-tidningen, nostalgi, girighet

Från konfliktportalen: autonomak skriver Fuskåkare of the world…, kimmuller skriver Självorganisering på arbetsplatsen, Haninge skriver Nu ska kapitalisterna betala för krisen, jesper skriver Det politiska våldets verklighet, Marlene Olsson skriver Skrämmande med nazistvåld mot vänstern