Fragment

V
Idag är RAF historia och i och med återföreningen av de två tyska nationerna till en så borde detta kunna vara ett historiskt skede som vi passerat för länge sedan. Men med kriget mot terrorn som regisseras från Washington D.C så kan detta skede inte förpassas till historiens gulnande arkiv. Än idag sitter det fångar i tyska fängelser som har direkt, indirekt eller ingen som helst reell koppling till RAF och som där avtjänar domar för det krig som utkämpades mellan radikala vänstergrupper och den västtyska staten. Otaliga är offren i detta krig som aldrig kommer att kunna förlåta eller försonas likt den drömbild som producerades i samband med murens fall 1989. Än idag är skillnaderna mellan öst och väst påtagliga både i Tyskland och i EU i övrigt, för att inte tala mellan Europa och världen i övrigt. I Tyskland är det extra påtagligt i de ekonomiska förutsättningar som aldrig infriats efter alla dessa år av samnationalitet. Detsamma gäller de irrationella föreställningar om skillnader mellan medborgare och medborgare, det som på trettiotalet benämndes som ras och som idag kallas kultur, då makthavarna uttalar sig i frågan.

Det som avhandlas i de inledande avsnitten av denna artikel; det som jag anser vara Tysklands totalitära skuld är något som man skulle önska hade försvunnit med det kapitalistiska systemet seger i BRD över det socialistiska DDR nu när det spöket har undanröjts. Men så är inte fallet. Nittiotalets Tyskland präglades av starka motsättningar mellan dels öst och väst, dels mellan klasser, men också mellan tyskar och den del av befolkningen som benämns som invandrare och asylsökande. Det är samma gamla visa om igen. Det är en tysk historia som på intet sätt är unik för Tyskland. Självklart inte, men det är en historia som det aldrig tycks tas någon lärdom av. För att kunna sätta in vår samtid i den historiska kontext som avhandlats här ovan, både innan och i intervjun, så har jag valt att fortsätta låta Bo Cavefors kommentera några av de händelser som utspelat sig under året (2007, förf. anm.).

Bara under sommaren 2007 så har förbundsregeringen i Tyskland, en storkoalition där jättarna är CDU (kristdemokrater), SPD (socialdemokrater) och där Bündnis 90/Die Grünen också ingår, gjort allehanda utspel och agerat på ett sätt som leder tankarna till den tid som förhistorien till denna intervju avhandlar. Det hela startar i juni 2007 då Tyskland stod som värd för toppmötet mellan medlemsländerna inom G8. För att undvika konfrontation med protestanter så spärrades hela Heiligendamm i Rostock, av för att makthavarna skulle kunna hävda att dessa valda ledare för världens allra rikaste demokratier skulle kunna genomföra sitt möte utan att störas av ”huliganer” och ”terrorister”. Den tyska polisen kom att sätta in kravallpolis för att freda detta ”demokratiska” möte och gjorde inskränkningar i de ”demokratiska” rättigheter som protestanterna faktiskt innehar. Massarresteringar, deportering av tillresta och medelst repressivt våld så fredades detta möte från missnöjesyttringar. Detta är ju såklart inget unikt för Tyskland. Samma sak görs världen över med hänvisning till samma mantra som i Heiligendamm.

Hur ser du på detta förfarande då det kommer till missnöjesyttringar, och då menar jag främst vid sammankomster som G8-toppmötet?
Ja, analytiskt sett så är det naturligtvis den typen av politiska manifestationer man är mest rädd för, eftersom de kan få folkligt stöd, växa och bli ett politiskt hot som kan förvandlas till ett RAF om man inte i tid lyckas kanalisera in protesterna i någon form av parti eller organisation. För att komma åt denna typ av oppositionella manifestation så måste man ha mer aktiva terrorister att angripa, i alla fall verbalt, för att med hänvisning till dessa handgripliga agerande terrorister sätta skräck i allmänheten. Det vill säga genom att ge sken av att de verkliga terroristerna är av samma skrot och korn som till exempel demonstranterna i Heilgendamm. Den taktiken, den dialektiken, har lyckats förr. Den lyckas alltid. Den kommer att lyckas också i framtiden. Också för den smårädde enskilde medborgaren som tycker att demonstranterna i Heiligendamm är ena förfärliga flickor och gossar, ser gärna att man från officiellt håll jämför dem med de verkliga terroristerna. Här finns alltså en symbios mellan makten och undersåten.

Du nämner tidigare i intervjun att det finns en generation ungdomar mellan 17 och 30 som protesterar mot den dagordning som kommit att bli gällande. Denna opposition kommer ju idag både från ”vänster och höger”, hur ser du på utvecklingen i Tyskland där nationella, reaktionära, grupperingarna växer sig allt starkare – både på gatan och i parlamenten – är det något som kan komma att utvecklas likt ett trettiotalsscenario eller är de ”nyttiga idioter” som makten kan laborera med i sitt eget politiska spel?
De radikala högerkrafterna, om vi kallar dem så, så är svaret som ovan. Nej, jag tror inte dagens makthavare ser dem som ”nyttiga idioter”, mer än att om man låter dem hållas så där lagom så hjälper de till att hålla ”undersåten” där han bör vara, det vill säga i röstbåset. På samma sätt som man jämför de verkliga terroristerna med demonstranterna i Heiligendamm. Jag tror vi kommer att få se en stark polarisering i Tyskland och i hela det så kallade Östeuropa. Konfrontationer lär bli oundvikliga. Vem som ”segrar” denna gång tror jag inte kommer att vara lika självklart som under 1930-talet. Alltså: de nya generationerna och deras i allmänhet odogmatiska hantering av klassiskt idématerial, till exempel marxismen. Ryssland är också idag det stora frågetecknet.

Du nämner att Ryssland är ett stort frågetecken – kan du utveckla?
Alltså vad jag menar är Rysslands legitima intressen – man måste se det ur Moskvas synvinkel. Det intressanta för framtiden är inte vad vi och andra icke-ryska länder menar är Rysslands legitima intressen, utan vad härskaren, tsar, diktator eller ”vald” president”, anser vara ryska legitima intressen. Och då kommer det bli konflikter av det ena eller andra slaget förr eller senare. Nu har Putin skaffat sig det perfekta påtryckningsmedlet med dessa gasledningar. Att EU och NATO skulle gå i verklig konflikt med Ryssland för de baltiska staternas skull, tror jag inte ett ögonblick på. Man kan ju dessutom fråga sig: är de tre baltiska staterna verkligen ”stater” i traditionell betydelse? Är de inte snarare ”regioner” inom Polen, Tyskland och Ryssland? Är det inte ett ”regionernas Europa” som EU talar om?

När Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble (CDU) i juli månad 2007 föreslog att den tyska staten skulle kunna agera medelst riktade mord mot misstänkta terrorister så svepte ännu en mörk skugga från nittonhundratalet in över Europa. Det stormade en smula men det la sig snart, för varför inte? I kriget mot terrorismen så skys inga medel för att försvara de rättigheter som den moderna demokratin ger oss medborgare, att det i förslaget från den korruptionsmisstänkte inrikesministern rörde sig om statligt sanktionerade mord på MISSTÄNKTA terrorister är bara en detalj som kan rationaliseras med. Det är ju vår frihet som är hotad.

Tror du att inrikesminister Schäubles uttalande är ett uttryck för en tysk tradition av totalitärt agerande i statens intresse – eller är det något annat?
Javisst, beklagansvärt nog, kan jag inte se Schäubles uttalande som annat än en trist tysk tradition. Hitlers tal i radio natten efter attentatet handlade hela tiden om ”terroristerna” Stauffenberg och company.

Du nämner i intervjun att Stauffenberg och konspiratörerna mot Hitler hade kunnat rädda Tyskland efter kriget, men att de ignorerades av segermakterna. Mitt antagande är att de tillhörde det ”gamla” Tyskland och därför sköts åt sidan, men vad tror du – och detta blir ju rent hypotetiskt – skulle dessa kunnat tillföra som hade ändrat vad som kom att bli DDR och BRD?
Nej, de hade inte kunnat ändra på någonting. Tvärtom hade en man som Stauffenberg varit helt omöjlig såväl i DDR som i BRD. Han hade säkerligen tagits emot med öppna armar i DDR och utnyttjats ungefär som man utnyttjade Brecht, men något inflytande: nej. I BRD hade han, tror jag, blivit en bitter gammal man, dött i förtid, försjunkit i Stefan Georges dikter och så vidare. De av ”terroristerna” som överlevde, återgick ju till sina relativt undanskymda verksamheter som jordägare och så vidare. Stauffenbergs änka bodde till exempel i Angola under många år.

I kampen mot terrorismen, en kamp som går som en röd tråd genom Tysklands historia från Weimarrepubliken, genom Tredje Riket till BRD och DDR, och nu vidare till vår samtid och in i framtiden, så kan allt bedömas som terrorism bara författningens försvarare anser det gör just detta. Under sensommaren (2007, förf. anm.) så greps fyra tyska akademiker med hänvisning till terrorlagstiftningen i Tyskland. Det var bland annat sociologen Andrej Holm från Humboldt universitetet i Berlin som den första augusti 2007 arresterades med hänvisning till att hans akademiska arbeten. Holms forskning är inriktad på städer och sociala processer där begreppet gentrifiering är återkommande, åklagarsidan som extraherade forskaren med helikopter till en federal domstol menade Holms arbeten bar på liknande formuleringar, och använde sig av begrepp som hade hittats hos en aktionsgrupp som stämplats som terrorister av den tyska staten. Vidare menade polisen att Holm i ett möte med påstådda aktivister hade underlåtit sig att ta med sig sin mobiltelefon vilket visade på ett konspiratoriskt beteende. Vidare så har det framförts misstankar mot Andrej Holm på grund av att han närvarat vid protesterna mot G8-mötet i Heiligendamm, tillsammans med ungefär 80 000 andra människor.

En annan av Holms forskarkollegor anklagas för att vara kapabel att författa texter åt grupper som den som Holm anklagas för att ha gjort. Alltså är anklagelsen inte ens kopplad till något utfört skrivuppdrag, och anklagelsen hänvisar vidare till att denne forskare har genom sitt ämbete haft tillgång till bibliotek där han kunnat utföra sådan forskning som dessa militanta grupper är i behov av för att kunna författa texter. Dessa anklagelser är som synes rent av löjeväckande då de tycks vara helt tagna ur luften och baserade på en skuld som endast går att härleda i en associationskedja som en paranoid skulle kunna upprätta.

”Kriget mot terrorismen” som startade 2001 har ju på mer än ett sätt urholkat rättsstater över hela världen. I Tyskland så har det under sommaren uppmärksammats flera fall av bortförda akademiker med hänvisning till landets terrorlagstiftning. Hur ser du på detta och hur kan man t.ex. på fullaste allvar mena att tillgång till bibliotek och med hänvisning till vissa ord i akademiska arbeten peka ut någon som terrorist i dagens Europa?
Nämen alltså, det som sker i Tyskland, med de här akademikerna och deras nyttjande av bibliotek med mera, är ju bara en försmak av vad som komma skall. Försöksballonger. Se på acceptansen av kinesernas censur av Internet, den alltmer intensiva övervakningen också i Sverige, att klassisk humaniora åsidosättes vid universiteten för inriktning på klart definierade yrkeslinjer och så vidare. Också en sådan sak, som kan förefalla vara bagatellartad, som att ett universitet som Lund slopar professuren i latin. Det finns tusentals indicier på vart vi är på väg. Man talar, till exempel, om att avgiftsbelägga bibliotekslån – hittills avvärjt, men det kommer, det kommer – nästa steg är att man måste redogöra för vad och varför man vill låna en speciell bok som inte tillhör det absolut okontroversiella beståndet av böcker. ”Behöver du den för dina studier? Jaha, vilka studier är det du bedriver? Har din professor sagt till dig att du behöver den här boken? Jaha, fint om du kan skaffa ett intyg på det…”

Det du säger är alltså att det kommer komma en tid då information – till exempel genom biblioteken och forskningen – kommer bli än mer avskuret genom övervakning och ifrågasättande från makthavare. Ser du någon strategi för att säkra det relativt öppna utrymme för forskning, utgivning och debatt som ändå finns idag?
Nej, det kan inte finnas någon strategi för att bevara den nuvarande friheten, respektive relativa friheten, eftersom forskning och bibliotek inte kan leva isolerat från det övriga samhället. Finns det inte frihet, öppenhet eller vad du vill kalla det i samhället i stort, kan det inte heller finnas inom den akademiska eller konstnärliga världen. En annan sak är att det kommer att uppstå undergrounds, men det sker ju illegalt och är ständigt utsatt för förföljelse. Jag tycker att vad som nu skett i Tyskland också, på ett mildare plan, börjat ske också här. Tag till exempel all denna kultur, teater, musik, litteratur, konst och så vidare som existerar i dagens Sverige, men som lever sitt liv helt utanför kulturens institutioner. Bokutgivningen till exempel; lägg ihop all den kvalificerade litteratur som publiceras på alla dessa små, verkligt små, förlag och lägg den högen vid sidan om den kvalificerade litteratur som publiceras av Bonniers, Norstedts och så vidare. Vilken hög blir störst?

Hur ska man kunna värna kritikens rum, och i bred mening säkra ideologins utrymme i debatten, om vi får ett samhälle där till exempel forskare fängslas på grund av att nyckelord i deras texter återfinns i aktionsgruppers kommunikéer?
Ja, det går naturligtvis inte. Det blir underground i ordets sanna bemärkelse. Så är det redan idag i hög utsträckning. Se på er egen tidskrift (hänvisning till den insomnade tidskriften Kulturkritik, förf. anm.). Varför publiceras inte sådant kvalificerat material i DN?

I samband med ett från den tyska statsmakten avstyrt terrordåd i början av september, så visade det sig att två av de tre terroristerna var tyska konvertiter till islam. Detta resulterade i att krav, från bland annat inrikesministern Günther Beckstein (CSU) i delstaten Bayern, höjdes om att just konvertiter skulle övervakas extra hårt då dessa anses vara ytterst farliga och även potentiella terrorister. Rädslan för den avvikande åsikten är lika stark nu som i femtiotalets politiska processer i BRD, lika skrämmande som tanken på att vänsterorienterade medborgare skulle kunna komma att inneha positioner inom statlig eller kommunal administration, är rädslan för muslimen i dagens Tyskland.

Det avstyrda terrordåd – åtminstone påstått planerade terrordåd – som tysk polis annonserade för en tid sedan inbegrepp unga tyska konvertiter till Islam. Detta har i sin tur lett till att tyska politiker har krävt hårdare kontroll av just denna kategori medborgare då ”terrorrisken” anses vara allt högre inom denna grupp. Hur ser du på detta ur ett tyskt historisk perspektiv? Är dessa personer vår samtids nya ”hot mot demokratin” precis som vänsterrörelsen var för tjugo-trettio år sedan?
Nja, hot mot demokratin, tror jag knappast. Eller snarare: vilken ”demokrati”. Jag är inte övertygad om att våra västerländska samhällen är särskilt demokratiska. Parlamentariska demokratier, ja. Men islam är och förblir en orosfaktor så länge man inte hanterar frågan utifrån 1300 års erfarenheter. Jag tycker faktiskt att katolska kyrkan och diverse påvar och teologer, agerat föredömligt sedan 1500-talet. Gång på gång försöker man få igång någon av alla dessa otaliga dialoger, men det strandar alltid på världsliga makter som i den islamska världen finner den materia som bygger västerlandets ekonomiska välstånd. Katolska kyrkans tro och islams tro tror jag kan mötas, men alla former av religiös tro som har fattigdom och som sätter människans värde i första rummet, kommer alltid att tvingas kämpa mot de världsliga makter som känner tron som en tvångströja för att kunna agera hänsynslöst, där ekonomiska och statliga maktintressen går före människors enskilda intressen. Den konflikten är olösbar. Islam sätter fingret på den ömma punkten – man har aktualiserat ett förhållande som de flesta trodde var ett övergivet tillstånd i västerlandets historia. Så är det inte. Hot mot demokratin är Islam alldeles säker, men hot mot vilken demokrati?

Kan dessa två syskonreligioner på något sätt närma sig varandra i en värld som styrs av en liberal ekonomisk agenda i allt från finansieringen av det offentliga till angreppskrig, där det i det sistnämnda finns en näst intill messiansk retorik kring agerandet i till exempel Irak och Afghanistan?
Man har försökt enas om att respektera varandras existenser, allt sedan 1500-talet, men en sådan ömsesidig respekt som automatiskt skulle slå undan fötterna på extremer på båda sidor, vill naturligtvis det liberalkapitalistiska samhället inte veta av eftersom det skulle utgöra ett absolut dödligt hot mot dess existens. I realiteten är en gemensam aktion mellan Vatikanen och Islam en ”terrorism” som skulle få oanade konsekvenser. Säg bara att katolska kyrkan återgår till uppfattningen att förbjuda räntor. En messiansk retorik användes endast av den som använder retoriken för att förvilla bort något annat.

Du ställer ju frågan om vilken demokrati som Islam skulle utmana, just det undrar jag också. I Europa och västvärlden tycks liberalismen utnämnt sig själv till segrare sedan över ett årtionde tillbaka. Men jag tycker mig se att det inte är så. Dels på grund av att den liberalism som vi har idag använder sig av friheter och rättigheter som ett förbehåll till att genomföra en ekonomisk agenda, men också på grund av att dagens liberalism är en självmotsägande tankesystem där frihet och rätt alltid är något som det kan förhandlas om beroende på vad som står att vinna i att göra detta – vad anser du om detta, och tror du att det finns en ”värdslig frälsning” för mänskligheten som står utanför det andliga?
Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.

Det är en ganska så pessimistisk bild som målas upp i det här samtalet. Framtiden ser inte ljus ut och det förgångna tycks allt mer kasta en illavarslande skugga över oss. Att ställa frågor om framtiden är förvisso vanskligt men jag vill tro att det ändå finns hopp. Det är kanske naivt men jag har egentligen aldrig varit så bekväm med att stirra ner i avgrunden, jag vill ju blicka uppåt – framåt – även då det sett som allra mörkast ut. Vad säger du om detta?
Pessimistiskt, nja, jag vet inte. Jag är inte pessimistisk i den meningen att jag går och dränker mig, eller så. Men varför skulle världen plötsligt bli ett paradis? Det har den aldrig varit. Eftersom jag tror på Gud så menar jag att världen blir vad vi gör den till och eftersom människan inte nyttjar sin fria vilja till att göra det goda utan alltför ofta bara ser till sina egoistiska intressen så blir det som det blir. Alltså ett evigt kiv och liv…

Alltså, den tyska praktiken från ett omänskligt nittonhundratal går igen i vår samtid. Det är ytterst lite som har förändrats mellan de olika styrelseformerna som den tyska nationen genomgått under de senaste hundra åren när det kommer till hanterandet av avvikande åsikter. Med den blick som Cavefors ser ut mot vår framtid spår ökade motsättningar och jag är benägen att tro på hans dystopiska siande. Med tanke på vad som sker både här hemma i Sverige med övervakning av, och misstro mot, medborgare så är en pessimistisk, eller för den delen realistisk, framtidstro inte något som överraskar. Det tjugonde århundradets första decennium har hittills varit en tid av ökade motsättningar både globalt och nationellt där det påstådda kriget mot terrorismen sägs värna vår frihet och demokrati, men det perspektivet tycks vara förbehållet de som själva för kriget. De inskränkningar i yttrande- och åsiktsfrihet som görs globalt speglas också i vårt eget samhälle här i norra Europas utkant. Om det funnits ett politiskt beslut bakom granskningen, och processen mot, Bo Cavefors Bokförlag – vilket det kan verka som – där Bundeskriminalamt i BRD eventuellt har utövat påtryckningar mot den svenska staten eller rättsapparaten, så är det verkligen en skandal i paritet med IB-affären.

Att det finns anledning att återkomma till den utveckling som nu är på gång i Central- och Östeuropa är en självklarhet utan förbehåll. För utan de friheter och rättigheter som beskyddas genom det så kallade kriget mot terrorismen och som i sin tur nu utmanas av sagda krig, så kommer samtiden, och i och med det också framtiden vara förlorad. De verkliga attackerna mot det så kallade öppna samhället sker inte främst i form av bomber, ihopsnickrade i förortslägenheter, utan genom en systematisk urholkning av de påstådda rättigheter som inskränkningarna av vår lagstiftning innebär och där ett otillbörligt nyttjande av rättsapparaten som vapen slår mot hela befolkningsgrupper och politiska åsikter utan någon som helst urskiljning.

Boken som en gång lockade mig likt ett irrbloss i det unga och skymmande nittiotalet, som tycktes hota det demokratiska samhället tjugo år innan det, är idag en medfaren och i mångt och mycket uttjänt historia. Förutsättningarna för vår frihet, eller relativa sådan, förändras ständigt och att följa mallar tycks allt mer vara en väg som leder till avvägar istället för att nå målet. Men som ett tidsdokument, och som en varning för oss som lever i denna förunderliga och cyniska tid, är denna bok ännu oumbärlig i synen på vad ”det goda samhället” egentligen är för något, och vad det kan tänkas föra med sig om det ”goda” blir till blott ännu ett av alla relativa begrepp i maktens tjänst.

* * *

Det här är den tredje, och avslutande, delen av artikeln Kallt krig och tysk höst som publicerades hösten 2007 i den numera insomnade (och i det svenska medielandskapet briljanta) tidskriften Kulturkritik. I och med denna publicering på Fragment, alla händelser som skett inom det fält som här avhandlats här och genom H:ström Text & Kulturs utgivning av raf: stadsgerilla så har ett flertal nya infallsvinklar och frågor dykt upp. Dessa kommer under vintern/våren att försöka svaras på i en uppföljande intervju med Bo Cavefors. Till den som känner sig intresserad av att ta del av den kommande intervjun OCH alla andra högaktuella, uttömmande och problematiserande texter som publiceras här vill jag å det starkaste uppmana till att lägga in Fragment i rss-läsaren.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Kallt krig och tysk höst [2] : Böcker, motstånd och repression.
Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.

* * *

REKLAM

För att beställa någon av titlarna ur H:ström Text & Kulturs Serie Cavefors – raf: stadsgerilla, Ernst Jüngers Psykonauterna eller Bo Cavefors skriftställning Svarta Fanor (1-8) – så rekommenderas följande länk: Serie Cavefors.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism, intervju, samtid, radikal islam