Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld.

Prolog
Jag minns ett samtal jag hade med en antikvarieföreståndare på Södermalm i Stockholm under mitten av nittiotalet. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag hade i alla fall ställt den där frågan som jag alltid ställde då jag gick in till ett antikvariat på den tiden. Frågan berörde en bok som var lika mytisk som den var svår att få tag i. Mannen med koftan bakom disken hade självklart svarat nekande både på frågan om han hade den där boken inne, och följdfrågan om man kunde reservera den för framtiden. Det gjorde dom alltid.

Ett par år tidigare hörde jag först talas om den där boken. Den hade nämnts vid ett samtal i en källarlokal i Uppsala där jag var en tyst novis i en vänsterpolitisk kulturförening. Jag minns att det var någon som nämnde den i ett samtal en sen fredagskväll då vi satt och drack öl – ungefär tio stycken skamfilade typer i ett källarkrypin på högst tio kvadrat som hade färgbombats av nazister tidigare i veckan – det var någon som sa att den där boken, den fanns uppe på Carolina Redeviva men var helt omöjlig att få låna. Någon föreslog att den skulle exproprieras. En annan nämnde att den säkert gick att få tag på i något av antikvariaten som omgav universitetet. Efter den kvällen upptog den där boken rätt stor del av det där som jag bara måste få tag i. Ju längre tiden gick, desto mer önskade jag komma över boken, och ju mer jag önskade finna den desto längre ifrån den tycktes jag hamna.

Just nu så har jag boken intill mig. Den ligger faktiskt här i en plastficka. Den är sliten och håller knappt ihop och jag vågar inte längre bläddra i den för då riskerar den att släppa i limningen. Jag har faktiskt aldrig vågat läsa dess gulnade sidor så som det nog var tänkt att den skulle läsas; att refereras ur vid möten, som en instruktionsbok vid aktioner eller som en läsebok för ett väpnat motstånd. Jag har gläntat på sidorna, läst försiktigt och aldrig velat lämna den utan uppsikt.

Den här texten som du just nu läser har flera huvudpersoner. Men främst är det den där boken som avhandlats här ovan. Men det är också berättelsen om förläggaren som gav ut boken och som på köpet hamnade mitt i något som mest kan liknas vid ett händelseförlopp signerat någon av de stora mästarna inom den politiska thrillergenren. Det här är berättelsen som tar oss med till en tid där demokratin stod och vägde. Huvudpersonerna i dramat är boken RAF: texter (Bo Cavefors bokförlag, 1977), stadsgerillan Rote Armee Fraktion och den tidigare förläggaren och numera skriftställaren Bo I. Cavefors.

I
Idag är det trots allt svårt att riktigt greppa den tid som det här dramat utspelade sig i. Lika svårt är det att verkligen uppfatta vad det var som föranledde det hela. Det är i efterkrigstidens Tyskland – ett krossat rike och en delad nation – där det i väst stod allierade västmakter och i öst dess forna vapenkamrat Sovjetunionen. Den tyska nationen delades efter kriget upp i två statsbildningar – i öst det socialistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och i väst den kapitalistiska Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) – en slagen nation som fick rätta sig under segermakternas dekret och villkor. Länder som fötts ur något av det värsta som drabbat Europa någonsin; det nationalsocialistiska Tyska tredje riket som 1945 förvandlats till intet mer än grus och damm.

Det känns egentligen alldeles överflödigt att försöka författa en översiktshistoria för något som ligger så nära i tiden. Kanske skulle det vara nödvändigt på grund av att den socialdemokratiska och den borgerliga historieundervisningen i den svenska skolan är så undermålig, men jag förutsätter att läsaren är fullt medveten om det andra världskriget, nazismens brott och det på efterkrigstiden påföljande kalla kriget.

Vad som dock är viktigt att poängtera är de två tyska staternas förhållande till sitt gemensamma nazistiska förflutna, eller jag kanske ska skriva deras ickeförhållande till detta. I både DDR och BRD så kunde forna nazistkoryféer återgå till det civila livet med näst intill inga reprimander alls för sina tidigare handlingar. Detta måste påpekas för att den fortsatta berättelsen ska kunna förstås. Ett av skälen till detta står att finna i det kalla krig som följde på freden efter andra världskriget. Där två nationer kom att stå i centrum för det som skulle komma bli samhällssystemens stora kamp under närmare femtio år, som båda bar på oket från sina forna nazistiska härskare på sina nu (mer eller mindre) emanciperade axlar och som stod mitt i ett sönderbombat Europa. Gitta Sereny går på djupet med det tyska oket i sin bok Tyskt trauma (Ordfront, 2003). I sina möten med personer som har stått det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) nära har hon försökt söka efter vad det var som gjorde Hitlers regim till det rätta för de inblandade, samt sökt efter det tyska förhållandet till dess mörka historia. Den dubbelhet som efterkrigstidens, i detta fall, västtyska befolkning burit på benämner hon som ett av skälen till att omvärlden har haft så svårt att hantera Tyskland utan att återkoppla till det som har hänt historiskt.

”För denna majoritet är det omöjligt att inse att orsaken till världens oförmåga att förstå dem är att de, som en nation, som familjer och individer, lever ett oerhört farligt och vilseledande dubbelliv. Ett liv som å ena sidan genomsyras av de monstruösa händelserna i nationens nära förflutna – händelser som, trots den tid som förflutit och trots att livet numera är gott och går sin gilla gång ändå ligger där och skvalpar så nära ytan att ursäkter, rättfärdiganden, anklagelser eller sorg flödar fram vid minsta anledning eller provokation. Å andra sidan finns det de som rationaliserar eller bagatelliserar det som helt enkelt inte kan uthärdas, rationaliseras eller bagatelliseras, genom att eftertryckligt och inför alla och envar, och framförallt inför sina egna barn som de därigenom infekterat med detta självbedrägeri, hävda att det förflutna egentligen inte hände – eftersom de själva som individer ››inte var där‹‹ eller ››inte visste något‹‹, vilket ofta är sant.” (Sereny:82-83)

Sereny skriver att detta förhållningssätt, som generationerna som var i vuxen ålder under Hitlers styre, hade ”[…] det helt enkelt legat utanför deras förmåga att acceptera att de är medskyldiga till sin egen historia”. (Sereny:83) Med detta i åtanke så står vi i redo att ge oss på en av de viktigaste punkterna i denna berättelse. Nämligen det som har kallats för åternazifieringen av BRD.

II
Åter måste vi gå tillbaka i historien för att ens kunna försöka förstå vad åternazifieringen av BRD egentligen betyder. Först så måste vi konstatera att det nationalsocialistiska Tyskland var ett samhälle som vilade uppå NSDAP:s axlar. Samhällskroppen genomsyrades av den kontroll som det nazistiska partiet utövade genom partianslutning, organisationer och i militariseringen av det civila samhället. Den totalitära staten hade skapat ett system som dels kunde kontrollera sin befolkning, men också premierade dem som gjorde sitt för nationen och i förlängningen för partiet. Detta gällde både för den enskilde individen såsom för företagares verksamhet. Jan Myrdal skrev 1972 i FiB/Kulturfront om fyrtioårsminnet av Hitlers makttillträde 1932 då NSDAP ingick samlingsregering med det Tysknationella Folkpartiet (DNVP). Myrdal för fram det tyska monopolkapitalets allians med NSDAP, vilket skulle gynna dessa företag ofantligt, och poängterar att de som var Tysklands herrar under trettio- och fyrtiotalet också var det 1972 – och således är de det än idag i den mån de fortfarande trotsar döden. I det nazistiska Tyskland stred monopolkapitalisterna, likt de gör idag, om vem det var som skulle få tillsätta ekonomiminister i regeringen och lierade sig med de olika maktcentra som den nazistiska staten bestod av. En allians som är av särskilt intresse för förståelsen för problematiken kring åternazifieringen var den mellan kemi- och elindustrin och Reichsführer Heinrich Himmlers SS. Denna relativt unga del av det nazityska näringslivet bildade vänskapsförbundet ”Freundeskreis des Reichsführer SS” då järn-, stål- och kolkapitalet manövrerade statskassan till sin kandidat, riksbankspresidenten Hjalmar Schacht, då ekonomiministerposten tillsattes 1934. I den SS-lierade organisationen fanns företag som än idag står att läsa på ekonomisidorna i dagspressen, som det går att investera pengar i både på börsen och i daglighandeln. Flick-koncernen, IG-Farben, Siemens, Bosch, Oetker och en och annan bank samlades kring sammanträdesborden i samkväm med mordorganisationen SS. Samarbetet gick långt utanför att enbart vara en sällskapsklubb för prominenta medlemmar i NSDAP – redan 1936 inrättade denna vänskapskrets ett särskilt konto, Sonder-Konto S, som sedan kom att användas till att betala ut personliga belöningar ”[…] åt höga SS-officerare och för speciella ändamål” (Myrdal:77). Bland dessa ”speciella ändamål” står det dels att finna de försökspersoner som hämtades ur koncentrationslägren och som användes i tester som påståtts ligga industrin till gagn. Men det allra viktigaste som tillföll det tyska monopolkapitalet under NSDAP:s styrelse var den outsinliga källa till billig arbetskraft som tillhandahölls genom SS försorg som bar det administrativa ansvaret för koncentrationslägren.

I samband med att det nazistiska Tyskland drivit sin nation och sin befolkning till avgrundens rand så inleddes rättegångarna i Nürnberg arbetet med att utkräva ansvar från dem som ännu inte hunnit ta sitt liv eller undgått att gå under jord och därtill fly fältet. Processen som pågick mellan åren 1945-1946 kan i efterhand lämna övrigt att önska i fråga om utdömande av straff och påföljder för de krigsförbrytelser som det nazistiska ledarskiktet gjort sig skyldiga till. Flertalet av de åtalade dömdes till långa fängelsestraff som sedan kortades betydligt och därefter var dessa herrar redo att åter träda in i det civila samhället. Till dessa skenstraff som utdömdes bör tilläggas att de allierade segermakterna i andra världskriget hade framfört krav på en denazifiering av det tyska samhället. Detta innebar att spåren efter den nazistiska staten skulle utplånas, organisationer skulle upplösas och personer avskedas från tjänster inom förvaltning och samhällsfunktioner. Detta var dock något som avstannade – precis som att straffen för de allra flesta i Nürnbergrättegångarna kortades – med hänvisning till att denazifieringen stod i begrepp att upplösa den tyska administrationen i de ockuperade zonerna och därmed också de i samhället bärande funktionerna. Skillnaden mellan zonerna var förstås markant; i de franska och de brittiska zonerna så väntade sammanbrottet tidigt, men snart stod det klart att samma sak var på väg att ske även i de av amerikanerna ockuperade zonerna. I den av Sovjetunionen ockuperade delen av Tyskland, det som sedan kom att bli DDR, genomfördes utrensningarna av den administrativa klassen mer konsekvent och upp till 520 000 personer rensades ut och många ersattes av exiltyska kommunister som utbildats i Moskva. Men trots detta så kom även många före detta nazister att ingå i DDR:s administration efter att processerna avslutats. Redan 1948-49 var processen avslutad i västmakternas zoner och flera som blivit sparkade från sina tjänster återanställdes då kampen mot nazismen byttes ut mot kampen mot kommunismen. En kamp som kom att fortsätta under många år i det som kom att bli BRD.

III
Med kunskapen om Tysklands efterkrigstid så framstår det klart att kampen inom den delade tyska nationen var det som skulle komma att dominera mycket av det kalla kriget. Två stater som konkurrerade på alla plan och som i sin iver att vara det bästa Tyskland gick långt utöver det som i andra samhällen skulle kunna anses vara rimligt. Att det uppstod en totalitär stat i DDR råder det inga tvivel om då förloraren i det kalla kriget fått sina fel och brister dragna i ljuset från segrarnas lysande parad. Att det i BRD förekom minst lika totalitära ingrepp i dess demokrati är knappt allmänt känt. Jörn Svensson visar i Vägen till det fjärde riket (Cavefors Bokförlag, 1963) på ett skrämmande vis på det som kom att ligga i bakgrunden som en mörk skugga från förr då det militanta motståndet allt mer tog form ur studentrevolterna i 1960-talets BRD.

Att åternazifieringen av Tyskland följde direkt på den avstannade, ja till och med katastrofala, denazifieringsprocessen står klart då återanställningar av avskedade nazister sattes till verket. Men det rörde sig inte enbart om statsanställda byråkrater, kommunala ämbetsmän, journalister eller affärsmän som återgick till sina civila professioner. Även det militära etablissemanget stod öppet för dem som bara några år tidigare hade varit med och genomfört ett totalt krig mot flera europeiska stater samt Sovjetunionen. Redan 1950 inträdde före detta Generalmajor Adolf Heusinger som militär rådgivare åt förbundsregeringen på dåvarande förbundskansler Adenauers begäran. 1957 utnämndes samme man till generalinspektör åt Bundeswehr (det demokratiska BRD:s motsvarighet till Wehrmacht) och fick titeln fyrstjärnig general (vilket motsvarade generalöverste i Wehrmacht). Heusingers förflutna gör gällande, som Jörn Svensson poängterar, att det demokratiska BRD:s absoluta toppskikt inom militärmakten bar på betydande brott mot fredsfördragen både efter första som andra världskriget. Heusinger ingick redan 1931 i en hemlig stab som i sin form var ett brott mot Versaillesfreden. Efter NSDAP:s maktövertagande så avancerade han snabbt inom Wehrmacht och 1943 utnämndes han till generallöjtnant och ställföreträdande chef för arméns generalstab. (Svensson:187-188) Av dokument som Jörn Svensson redovisar står det klart att Heusinger var en del av det militära och politiska etablissemang som planlade krigspolitiken som kom att omfatta allt från överfallet på Polen 1939, till fälttågen mot Nederländerna och Belgien, och vidare till Operation Barbarossa. Således var hans intåg i BRD:s militärmakt ett brott mot fredsfördraget som dikterades efter kriget. Men det slutar inte där. Då Heusinger, som faktiskt aldrig var medlem i NSDAP, tillträdde som ordförande i NATO:s ständiga militärutskott så efterträddes han av en dömd krigsförbrytare i generallöjtnant Förtsch som frigivits ur fängelse först 1955. Denne man som kom att inneha den högsta militära positionen inom Bundeswehr hade så sent som 1945 utnämnts till generallöjtnant av det nazistiska ledarskiktet. (Svensson:207-208) Förtsch bar på en historia av nazistisk verksamhet, vid sidan av de tyska krigshandlingarna, som bland annat tog sig uttryck i införandet av en ”pliktlära” för armén 1941, Der Offizier der deutschen Wehrmacht, Eine Plichtlehre, i vilken man kunde kan läsa om Adolf Hitlers ärorika deltagande i första världskriget: ”Adolf Hitler var soldat i den tyska armén. Han var det frivilligt och med hela sitt hjärta under det största av krig, som en armé dittills hade haft att genomkämpa […]” och vidare ”[…] ty om överhuvudtaget någon makt i Tyskland kunde befria hären och marinen från Versailles tyngande kedjor, så var det denne kanslers makt”. (Svensson:209) Förtsch pliktlära för den tyska krigsmakten skrädde inte orden i sitt stöd, och hyllande, av den nationalsocialistiska ideologin: ”Alla lagar baserade på nationen och rasen, alla grundprinciper för det politiska, ekonomiska och kulturella livet i den nya staten måste också vara officerens. Alla strävanden som tjänar detta mål, kräver hans positiva insats och hjälp”, och kopplingen mellan den nationalsocialistiska staten och krigsmakten var något som inte fick ifrågasättas: ”Den som inte ur djupet av sitt hjärta bejakar denna nationalsocialistiska stat, den som har en likgiltig eller rentav avvisande attityd till denna stat och till den världsåskådning, som format den och nu är dess bärare, har intet att göra som officer i den nya tyska krigsmakten”. (Svensson: Ibid.)

Förtsch var en dömd krigsförbrytare, en nazistisk krigspropagandist och nu också en av BRD:s högsta militära befälhavare. Dessa två militärer som i BRD:s tjänst rehabiliterats är bara ett axplock av dem som kom att förlåtas sina tidigare missdåd, detsamma gäller de sammanslutningar med före detta militärer ur SS (den militära grenen av NSDAP) som uppstod efter kriget, och än fler exempel finns det att läsa om i Jörn Svenssons bok.

Men det finns även andra mer beklämmande, och uppenbart moraliskt felaktiga, händelser i BRD:s historia. Ett ytterligare exempel är de undantagslagar som BRD på ett sätt ärvde från Weimarrepublikens dagar – som i sin tur ledde fram till avskaffandet av demokratin i och med NSDAP:s maktövertagande. Giorgio Agamben skriver i sin bok Undantagstillståndet (Propexus, 2005) om Weimarrepublikens sista skälvande år som ett konstant och utdraget undantagstillstånd. I skydd av artikel 48 i den Weimartyska författningen kunde den sittande regeringen genomföra något som kan liknas vid en ”presidialdiktatur” där befogenheterna för detta var så oklara att näst intill allt kunde legitimeras under denna artikel. (Agamben:32) Detta lagstadgade undantagstillstånd kom att åberopas ofantligt många gånger med början i regeringen under Brünings ledarskap och juristen Carl Schmitt har skrivit att ”ingen författning i världen har så enkelt legaliserat en statskupp som Weimarförfattningen” (Agamben: Ibid.), då denna lagpassus bland annat åberopades för att ”fängsla tusentals militanta kommunister och till att inrätta specialdomstolar med befogenhet att utfärda dödsstraff” (Agamben:32-33). Agamben poängterar att utan denna artikel i författningen och det faktum att Tyskland genom tillämpningen av densamma befunnit sig i ett konstant tillstånd av presidialdiktatur så hade inte NSDAP och Hitler kunnat genomföra sin statskupp. I Vägen till det fjärde riket visar Jörn Svensson på det som kom att bli till BRD:s artikel 48 i form av det som lades fram som ett förslag 1962 under namnet Notstandsgesetz-lagstiftningen (vilket sedan implementerades 1968 förf. anm.). Detta lagförslag gick utöver det självklara i att deklarera undantagstillstånd i krigstid eller vid naturkatastrofer, och inbegrep även ingrepp i ”yttranderätt, församlingsfrihet, föreningsfrihet […] [och] inskränkning i rätten att fritt välja yrke” (Svensson:245-246). Fast det anmärkningsvärda var att undantagstillståndet nu även skulle gälla i tider av ”inre fara”. Detta förlag kom som en följd på händelser och domslut som fattats åratal innan detta. Den 17 augusti 1956 förklarades Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) författningsstridigt av författningsdomstolen i BRD, alla dess ekonomiska tillgångar beslagtogs och partiet upplöstes. Detta beslut grundades på artikel 21 i den västtyska författningen:

Partier, som beträffande sina målsättningar eller sina anhängares sätt att förhålla sig har som syfte, att inkräkta på eller avskaffa den frihetliga demokratiska grundordningen eller sätta förbundsrepublikens bestånd i fara, är författningsstridiga. I frågan om författningsstridigheten fäller författningsdomstolen i förbundsrepubliken utslag. (Svensson:271)

I den rättsprocess som kom att avgöra KPD:s fortsatta verksamhet så fördes regeringens talan av sex personer varav två personer var politiska ämbetsmän inom BRD:s statliga förvaltning; statssekreterare Ritter von Lex och kanslichef Hopf. En särskådning av dessa två personer som förde statens talan visar att von Lex redan 1933 suttit i den tyska riksdagen som representant för det högerextrema partiet Bayerska Folkpartiet och där förordat Adolf Hitlers fullmaktslag. Han kom även att vara referent hos ”Riksidrottsledaren” och statssekreterarer inom den nazistiska förvaltningen. Kollegan Hopf hade varit medlem i NSDAP, men av mindre betydande betydelse. Dock var han en av de allra mest aktiva inom det som kallats för Spiegel-affären. (Svensson:276)

Under processen mot KPD framfördes från regeringens håll tvivel mot partiets avsikter som ett tyskt parti. Partiet som var marxist-leninistiskt bedömdes utifrån dess teori som avsågs vara författningsfientligt. Jörn Svensson redovisar att åklagarsidan förde fram litteratur som kan härledas till marxism-leninismen som bevisföring, vilket Svensson med rätta bedömer som tvivelaktigt. Den litteratur som anfördes som bevis mot KPD var bland annat:

Marx och Engels: Kommunistiska manifestet (1848), Die Deutsche Ideologie (1845)
Marx: Die Klassenkämpfe in Frankreich (1850), Der Bürgerkrieg in Frankreich (1871)
Engels: Die Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft (1877)
Lenin: Was tun? (1902), Zwei Taktiken der Sozialdemokratie (1905), Drei Quellen und drei Bestandteile des Marxismus (1913), Ueber das Recht der Nationen auf Selbstbestimmung (1914)
Stalin: Anarchismus oder Sozialismus (1906)
(Svensson:279-280)

Varför detta är av vikt att föra fram kommer jag återkomma till när vi närmar oss denna artikels kärna, kan litteratur stå inför rätta? Uppräkningen här ovan visar att författningsdomstolen bland annat åberopade över ett hundra år gamla texter som varandes författningsstridiga. I totalitära stater är det ingen ovanlighet att viss litteratur bedöms som skadlig för befolkningen, ja även subversiv mot statsbildningen i sig, och i vissa fall har litteratur samlats ihop och bränts i vad som skulle kunna kallas för ett litterärt atodafé. I andra fall har man samlat ihop författare och bränt dem.

Det som resulterade i KPD:s utträde ur den politiska gemenskap som utgordes av BRD:s representativa demokrati var grundat på partiets påstådda tyskfientlighet och dess politiska mål – något som enligt lagstiftningen inte behövde stödjas på offentligt eller intern material utan är något så sublimt som att författningsdomstolen kunde komma att utdöma förbud med hänvisning till ”hemliga mål” (Svensson:284), vilket måste anses vara totalt rättsvidrigt i något som påstås vara en rättsstat. Vidare framförde domstolen argument mot KPD som inte kan anses ha något att göra i en rättssal som avgör ett partis fortsatta politiska arbete. Bland annat bedömdes partiets legitimitet utifrån något så absurt som ”kommunisternas attityd” (Svensson:290) och sätt att deltaga i den offentliga debatten. Alltså huruvida de uttalade sig på ett sätt som kunde accepteras av de etablerade partiernas företrädare; ett exempel är (och detta är taget ur domstolsprotokoll) då Förbundskansler Adenauer av kommunisterna påstods ha ”spelat under täcket med fascister” (Svensson:292), vilket de facto var sant då övervintrade fascister ingick i regeringen! Alltså, i brist på konkreta bevis så återkommer författningsdomstolen gång på gång till partiets stil och att det är bristen på respekt i partiets agitation som är föremål för rättsprocessen. (Svensson:294) Vad som kan konstateras är att processen mot KPD 1956 var en rättsprocess där utgången var given långt innan dom hade fallit.

En direkt konsekvens av KPD-processen var Berufsverbot (yrkesförbud), som BRD infört för att kunna hantera vänsteroppositionens inflytande över samhället. Detta innebar att en medborgare i BRD inte fick inneha statliga eller kommunala tjänster om dennes ”författningstrohet” kunde ifrågasättas. (Maas:7) Detta innebar rent konkret att då Utz Maas bok Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin (Zenit & Bo Cavefors Bokförlag, 1976) kom ut på svenska, och dessa regler varit verksamma i över fyra år, så hade närmare 800 000 sökande till offentliga tjänster (och redan anställda) fått genomgå personundersökningar för att få sin ”författningstrohet” prövad. (Maas: Ibid.) Yrkesförbud är såklart inget unikt för BRD, även Sverige har tillämpat denna typ av totalitär praktik i tillsättandet av tjänster inom statlig och kommunal förvaltning (se IB-affären, und so weiter). Så hade även förfarandet varit tidigare i BRD men i och med det beslut som fattades i delstaten Hamburgs senat 1971 så blev detta förfaringssätt till en del av administrationen.

Innan beslut fattades så hade yrkesförbudet genomförts på högst personliga grunder och riktats mot enskilda individer, men genom senatsbeslutet så gavs förfaringssättet rättslig legitimitet. (Maas:16) Den juridiska praxis som nu infördes blev så till en politisering av juridiken. Ett exempel på denna politiserade utnämningspraxis är fallet med professor Horst Holzer. (Maas:17) Holzer hade 1971 sökt en tjänst vid Bremens universitet, där han hade uppmanats av senaten att överta professuren vilket i sin tur innebar att han i princip var senatens kandidat till tjänsten. Detta var i april 1971. I augusti samma år, knappt fyra månader senare, vägrades han tillsättning med hänvisning till att han var medlem i Deutsche Kommunistische Partei (förkortat DKP och arvtagare till KPD som avhandlats här ovan). Holzers överklagande, som sedermera avslogs, låg således till grund för det beslut som Hamburgsenaten kom att fatta. (Maas:18) Utz Maas konstaterar att det precis som vid förbudet mot KPD så var det själva marxism-leninismen som står som det avgjort allra mest utmanande mot BRD:s författning. I frågan om professor Holzer så förnekade han aldrig att han sympatiserade med marxism-leninismen och att KPD var ett marxist-leninistiskt parti står utom all tvekan. Därmed torde BRD:s officiella inställning till det demokratiska i att grunda sig en egen uppfattning och uttrycka denna vara klar.

Jag är medveten om att denna genomgång av BRD:s skendemokratiska förhållningssätt till sina medborgare är fragmentarisk och irrande. Exemplen som jag för fram är endast nedslag i ett allt annat än demokratiskt 1900-tal, snarare är dessa exempel något som förekom över hela linjen – både i väst som i öst och i ”neutrala” områden som Sverige ut. Den tyska situationen, med alla sina reaktionära inslag i dess ”moderna demokrati”, blev under 1960-talet än skarpare då studentrörelser och samhället i stort sköljdes över av en vänstervåg av tsunamimått mätt. Detta skedde i stort sett hela västvärlden och hämtade bland annat sin kraft från de vänsterideologiska befrielserörelser som kämpade för nationell frigörelse i den så kallade tredje världen. Befrielsekrigen i Sydostasien med Indonesien och Vietnam, den palestinska kampen i mellanöstern, viljan till demokrati som krossades av Shahen av Iran, det koloniala oket som kastades ut i de Afrikanska staterna och gerillakampen i Sydamerika kom att locka fram sympatier hos den unga generation européer som var barn av det kalla kriget. På vissa platser, som i Sverige, tog sig vänstervågen förhållandevis harmlösa uttryck, medan andra, som i Frankrike, Italien och Tyskland, så kom vänstervågen att samla kraft ur den totalitära historia som dessa länder bar på och bli till något allt mer radikalt än vad någon trott varit möjligt.

Konfrontationen mellan vänsterrörelserna och statsmakten i BRD kom att bli något utöver ett ”vanligt” ungdomligt ifrågasättande av auktoriteter. När sextiotalet gick över i sjuttiotal så hade kravaller och massarresteringar kommit att bli till vardagsmat i mediernas rapportering, och ur konflikten mellan dessa rörelser och staten kom något helt annat att födas än de patenterade upplopp som hörde det gångna årtiondet till; nämligen konceptet stadsgerilla och militanta rörelser som Bewegung 2. Juni och Rote Armee Fraktion (RAF).

Att här försöka bena ut exakt vad det var som föranledde denna militanta radikalisering av vänsterrörelsen, vilken ideologisk bakgrund som dessa rörelser hade eller på något sätt försöka rättfärdiga detta uppror som kom att bli till ett lågintensivt krig i BRD är omöjligt. Hela historien kring rörelserna och konfrontationen mellan staten och dem är så snårig att det skulle krävas ett större verk att redogöra för detta. Vad som ändå kan konstateras är att den onda spiral som den tyska staten och polismakten tillsammans med radikaliseringen av dessa rörelser innebar, skulle komma att förändra det tyska samhället i grunden. Inte bara i fråga om repressionen från statsmaktens sida eller i de radikalas förhållande till densamma, utan även bland vanliga tyskar som inte tagit ställning i detta som kom att utspelas.

Från att ha varit ett ifrågasättande av auktoriteter och en solidaritetsrörelse med förtryckta folk i tredje världen, vidare över polisskotten som avrättade Benno Ohnesorg under oroligheterna som utspelades vid den iranska Shahens besök i Västberlin 1967, via fängslandet av Andreas Baader och fritagningen där Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin tog plats vid hans sida, och där konceptet stadsgerilla på allvar blev en del av det politiska landskapet fram till gripandena som ledde rättsprocesserna i Stammheim, så är åren många och turerna invecklade. De tre namnen som nämns här ovan är idag synonymt med ett våldsamt sjuttiotal, men att det fanns en intellektuell diskussion i det hårda debattklimat som rådde i Tyskland vid denna tid glöms bort. Nobelpristagaren i litteratur, Heinrich Böll, försökte vid denna tid diskutera vad det egentligen var som hade föranlett radikaliseringen som ledde till att RAF deklarerat Volkskrieg mot den västtyska staten. (Kumm:195) I pressen, som dominerades av Springer-koncernen, fick Böll epitetet sympatisant vilket gick utöver ett passivt sympatiserande i dess ögon och därmed blev till en intellektuell medbrottsling. (Kumm:215) Där Böll kritiserade det brutaliserade utövandet av makt från BRD:s sida så såg alltså den fria pressen ett medlöperi med terroristerna. Den fria tanken, den som valde att vandra fritt istället för rätt, utsattes således för något som i dagens debatter kallas för guilt-by-association och som nyttjas friskt i polariserade debatter.

Läsaren av denna artikel bör på eget initiativ söka sig till källorna som finns för att bena ut vad det egentligen var som hände under denna turbulenta tid – jag uppmanar även den intresserade att se utanför BRD:s gränser och ta ett globalt grepp om dessa händelser.

Litteratur:
Agamben, Giorgio (2005) Undantagstillståndet. Propexus.
Kumm, Björn (1998) Terrorismens historia. Historiska Media.
Maas, Utz. (1976) Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin, Zenit & Bo Cavefors Bokförlag.
Myrdal, Jan. (2007) Medvetandet gör oss ansvariga – Valda texter 1957-2007. Murbruk Förlag.
Sereny, Gitta. (2003) Tyskt trauma. Ordfront förlag.
Svensson, Jörn. (1963) Vägen till det fjärde riket. Bo Cavefors Bokförlag.

+ + +

Den här här texten har tidigare publicerats i tidskriften Kulturkritiks tredje nummer under hösten 2007. Här har texten delats upp i tre delar för att inte göra den alltför stor och oläsbar genom bloggformatets begränsningar. Det är också därför artikeln på sina platser missar händelser som skett efter september 2007. Detta har inte rättats till förutom på ett par ställen med hänvisning till författarens anmärkning. Publiceringen av de följande delarna kommer ske under det kommande veckoslutet.

Andra texter här på Fragment som är närbesläktade med denna artikel:

Mattias Jeschko-Edberg:
Vi återspeglas i deras ansikten – Hur vi berättar om Baader-Meinhofgruppen.

Henrik Palm:
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det tyska arvet – vår framtid.
Kärlek med förhinder.

©Henrik Palm, Norrköping, 2007 & 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, terrorism, reaktion, nazism, tyskland, västtyskland, raf, baader-meinhof, 68-rörelsen, bo cavefors, efterkrigstid, nsdap, brd, ddr, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism