Fragment

Photo: MOHAMMED ABED/AFP/Getty Images.

Vapnen har tystnat i Gaza. Ibland hörs sprid eldgivning från fartyg. Men sakta börjar livet återkomma. Med det så återuppstår den svaga förhoppningen om en avlägsen möjlighet till dialog och förståelse. Fast samtidigt som vi kan värmas av denna förhoppning måste vi vända oss inåt. Vi måste gå tillbaka till det som vi sa under krigets tre veckor. Anledningen är att nu när vi börjar se kriget och förödelsen på avstånd, så kommer vi att förvränga våra minnen och i efterhand försöka rättfärdiga det som inte gick att rättfärdigas. Men för offrens skull får vi inte tillåta oss att göra det. Vi måste vara ärliga med att det vi efteråt kan förmå oss att erkänna, är det som vi inte ville uttala medan bomberna föll över Gaza.

Den 17:e januari hade Sydsvenskan en ledarartikel som behandlade medias bevakning av kriget i Gaza. Utgångspunkten var den infantila plattityd som vi alltid säger när vapnen fått börja tala igen: Sanningen är krigets första offer. Som exempel tog Mats Skogkär påståendena att IDF använt vit fosfor mot civila palestinier och att de avsiktligt skjutit på ambulanser. Sedan fortsatte Skogkär:

”Sanningar” som ligger till grund för krav på fördömanden, bojkotter och vad värre är – ger näring åt den antisemitiska hatvåg som nu rullar över Sverige, Europa och världen. (Sydsvenskan 090117)

Den 10: januari släppte Human Rights Watch ett uttalande där de uppmanade Israel att sluta använda vit fosfor i tätbebyggda områden på Gazaremsan. HRW konstaterade att det är tillåtet att använda vit fosfor i militärt syfte för att skapa rödridåer, men att detta inte får göras när civila är i närheten, så som i tät bebyggelse. Två dagar senare så kom rapporter från Nassersjukhuset i Gaza om att de får ta emot fler än 50 patienter med svåra brännskador. Läkarna sade att efter vad de kunde se så handlade det om brännskador från vit fosfor.

Detta är grundbultarna i vad Mats Skogkär anser vara en av de stora lögnerna kring kriget i Gaza. För att visa på felaktigheten i påståendena att IDF använde fosfor mot civila hänvisar han till uttalanden från Röda Korset:

I tisdags sade Peter Herby vid ICRC till nyhetsbyrån AP att Israel av allt att döma använt fosforammunition lagligt, för att skapa rök eller lysa upp ett mål, att detta inte är ovanligt i strid, och att ICRC inte hittat bevis ”som antyder att det används på något annat sätt”. I onsdags konstaterade så ICRC:s chef Jakob Kellenberger, efter att ha besökt Gazaremsan, att han inte sett ”några bevis” för att någon där skadats av fosforbomber.

Efter det referatet konstaterar Skogkär att det bara är påståendena från HRW och palestinska vittnesmål som fått utrymme i media, samtidigt som ICRC:s uttalanden inte fått någon spridning. Med det anser sig Skogkär ha visat på att påståendena om användandet av fosfor mot civila är lögnaktiga och koncentrerar sig sedan på vad han anser vara den andra lögnen.

[...]

Återigen är det mörkt ute. Det ger mig ro. En hel stad håller på att gå och lägga sig. Jag andas lugnt och snusdosan ligger mellan tangentbordet och skärmen. I sitt rum ligger en flicka som i alldeles för tidig ålder börjat försöka greppa vår ändlighet och vår maktlöshet inför döden. När hon skulle borsta tänderna kom insikten om att hennes farmor förr eller senare skulle dö över henne och hon brast ut i gråt.

[...]

Samma dag som Mats Skogkärs ledarartikel publicerades i Sydsvenskan så bombades UNRWA:s skola i Beit Lahiya. Den träffades av flera fosforgranater, två människor dog och 14 personer fick brännskador. Medan nästan alla bilder av fosforgranater som användes i Gaza visade avlägsna luftkrevader, kom det i och med attacken på skolan fram bilder från nedslagsplatsen vid tillfället för attacken.

Det går inte att säga att bilderna talar sitt eget språk. Det är svårt att sätta ord på det man ser. Ett bokstavligt regn av brinnande fragment. Hastigheten får bitarna till att studsa i en oförutsägbar riktning. Vita strimmor över himlen efter fosforns rökutveckling. Människor som springer desperat för att undvika det dödliga regnet.

Nu när kriget är över och Israeliska trupper dragit sig tillbaka, har IDF slutligen erkänt att man använt fosforgranater i brott mot internationell lag under kriget. Detta efter att envist under större delen av krigets gång förnekat att man överhuvudtaget använt fosforgranater på något sätt. Det man erkänner nu är att möjligtvis 20 av 200 fosforgranater kan ha använts på ett olagligt sätt. Resterande 180 granater har riktats mot militära mål. Men utöver det har man använt sig av fosforgranater för att lägga rökridåer.

Det vi dock måste hålla i minnet är att Israel gör flera distinktioner som vi inte bör göra. Det är tillåtet att använda fosfor mot militära mål. Men militären måste fortfarande skydda civilbefolkningen. Det är under alla omständigheter förbjudet att använda fosforgranater mot militära mål som befinner sig där civila finns. Även fosforbaserade rökgranater är otillåtet i tätbebyggelse där civila finns. Användandet av fosforgranater för att skapa rök är begränsat av internationell humanitär lag som kräver att man skiljer mellan civila och militära mål, samt att civila skyddas. Denna typ av rökgranater har starka sekundära effekter genom att de fosforimpregnerade fragmenten som skapar rök, antänds när fosforn kommer i kontakt med syre och brinner intensivt. De nära tvåhundra fragmenten, som vid en luftkrevad sprider sig över ett område stort som en fotbollsplan, kan döda människor och antända bränder.

[...]

Men vi måste nu i ärlighetens namn ställa oss ett antal frågor: Hade vi kunnat veta detta innan attacken mot skolan i Beith Lahiya och IDF:s partiella erkännande? Fanns det någon anledning för oss att misstro de uttalanden utav Röda Korset som Mats Skogkär pekade på? Kunde vi under krigets gång veta det som vi nu är smärtsamt medvetna om?

På alla punkter måste vi för vår egen och offrens skull svara ja. Redan från krigets första dag fick vi se bilder av de magnifika vita krevaderna som letade sig ned mot marken. På det stora flertalet utav bilderna sprängdes granaterna över tät bebyggelse. Det var inte en enstaka bild, utan det var bilder som kom om och om igen varje dag. Bilden som illustrerade Under en mörk himmel togs någon dag innan dikten publicerades den 10:e januari. Den bilden är bara en av många för oss tillgängliga bilder som visade att fosforgranater otvetydigt användes på civila områden.

Vi skulle inte heller ha låtit oss betryggats av IDF:s talesmän, som efter påtryckningar, lugnande sade att de bara använde rökgranater. Istället hade vi kunnat ta till oss den information som finns tillgänglig: hur stora de sekundära effekterna hos fosforbaserade rökgranater är; hur stor och oförutsägbar spridningen på en luftkrevad är; vad internationell humanitär lag säger om kravet att skydda den civila befolkningen. Vi skulle ha frågat oss vad den militära nyttan av att lägga en rökridå i tätbebyggelse på natten är i jämförelse med det lidande som den civila befolkningen under de brinnande fragmenten får utstå. Det borde inte ha varit med förvåning som vi konstaterade att de som dog och brändes vid attacken mot skolan i Beith Lahiya, gjorde det på grund av en rökgranat,

De uttalanden som ICRC bland annat gjorde den 13:e januari borde vi ha tagit med skepsis. Vi borde ha påmint oss själva om att Röda Korset aldrig gör offentliga uttalanden om brott mot Genèvekonventionen, utan samtalar direkt med den berörda parten. Richard Herby har också tagit avstånd från påståendena att han skulle ha uttalat sig om legaliteten av Israels användande av fosfor i Gaza. Men framför allt: även om Röda Korset hade gjort dessa uttalanden, så borde vi haft styrkan och modet att erkänna det som vi såg. Det fanns aldrig någon reell diskussion om huruvida Israel använde fosfor, eller huruvida det sättet som de använde granaterna var olagligt.

Allting låg öppet för oss.

© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, krig, mellanöstern, israel, palestina, fosfor, white phosphorus, idf, icrc, human rights watch, mats skogkär, krigsbrott, gaza, unrwa