Enstatstslösning för varaktig fred.

Angreppskriget mot Gaza har pågått i mer än fyra veckor och ännu tycks inget slut stå att finna, trots att en bräcklig vapenvila nu inletts får väl tilläggas. Ända sedan slutet av december förra året har israeliska flottstridskrafter, helikoptrar och stridsflygplan avfyrat sin dödliga last mot en av världens allra mest tätbefolkade områden; Gaza. Sedan några veckor så deltar även israelisk marktrupp med uppbackning av stridsvagnar och artilleri. Hittills har över tusentalet palestinier fått sätta livet till varav nära nog hälften varit civila offer och av dessa har en skrämmande stor andel varit barn. Antalet sårade är mångdubbelt fler och talar vi om flyktingar så ökar siffrorna markant. Samtidigt uppgår de israeliska dödstalen till över tiotalet offer varav tre stycken varit civila offer.

Antalet palestinska offer i relation till de israeliska gör det smaklöst att tala om ett försvarskrig, precis som att det är omöjligt att avfärda anklagelsen om att det är en veritabel massaker som pågått i och runt Gaza City. Proportionerna visar tydligt på hur illa ställt det är med försvaret för Israels fredande av sina territoriella krav och skyddet av sina medborgare. Operation Cast Lead (Gjutet bly) som detta totala krig kallats är egentligen inget nytt – det är en fortsättning på den krigsföring som Israel utövat mot sina egna medborgare och omkringliggande nationer under decennier. Attackerna mot Hizbollah under kriget i södra Libanon 2006 var lika proportionerligt snedvridet med oerhört höga siffror av civila offer och där stridsområdet hela tiden utökades till långt fler mål än de legitima.

* * *

De manifestationer och protester som hållits runt om i världen mot Israels angrepp mot Gaza har samlat hundratusentals deltagare. Kärnan i protesterna har handlat om att det måste bli ett stopp på den humanitära katastrof som redan innan Israels angrepp var ett faktum i denna stängda del av Israel och de palestinska territorierna. Enbart i Sverige var det tiotusentals demonstranter som gjorde sin röst hörd. Men dödandet kommer att fortsätta och det internationella samfundet står handfallet inför det som sker i Gaza. Protesterna från fredsrörelsen och (som klichén bjuder) vänstern har på sina platser tagit sig våldsamma uttryck, medan de borgerliga tidningarnas ledarsidor här hemma i Sverige har gjort motståndet till kriget till en partipolitisk stridsfråga och (som klichén åter bjuder) stödet till Israel är orubbat. Socialdemokraters deltagande och tal vid de möten som hölls under den första protesthelgen mot kriget blandas bort till förmån för att dessa deltog vid demonstrationer och manifestationer där det förekom flaggor med motiv som signalerade stöd till Hamas och Hizbollah. Medan det mänskliga lidandet ökar för varje timme som går i den ghettoliknande tillvaro som nu också är en stridszon så väljer svenska ledarsidor och borgerliga debattörer att fokusera på vilka flaggor som fanns i folkvimlet då protesterna mot en krigförande nations framfart i tätbefolkat område och vad detta deltagande från SAP möjligen signalerar i den svenska politikens sandlåda. Skuldbeläggandet från israelvännerna kopplas till det islamistiska Hamas (i Libanon 2006 var det kopplat till Hizbollah, se: Kulturella fåror 1 & 2) som blir fokus istället för det lidande som en civil befolkning tvingas försöka överleva och som är manifestationernas verkliga syfte. Demonstranterna som höjer sina flaggor till förmån för Hizbollah och Hamas och ropar att Gud Är Stor vräker manifestationens möjligheter över bord. Man blandar så bort korten samtidigt som en humanitär katastrof i Gaza förvärras för varje minut som går utan tillgång till vatten, förnödenheter, el och läkemedel.

Samtidigt som dessa skiftningar i det offentliga samtalet sker så ökar hoten och attackerna mot judar i Sverige. Först ut var två brandattentat mot den judiska församlingen i Helsingborg. Sedan brändes ett kapell som var knutet till synagogan i Malmö. Hur många hot som riktats mot enskilda judar eller församlingar i Sverige vet jag inte. När antisemitismen åter visar sitt vidriga anlete så kan vi inte avfärda detta som tecken på frustration eller som några osmakliga pojkstreck – vi måste identifiera dessa angrepp som antijudiska attacker och som sådana se dem frikopplade från de händelserna som sker i konflikten i Israel/Palestina – även om den utlösande faktorn är frustration och desperation född ur sagda konflikt. För gör vi inte det, om vi inte identifierar detta för vad det är, så har liberalerna lyckats med sina försök att blanda bort korten då fredsrörelsens kritik av Israels politik likställs med antisemitism. Om vi inte sätter stopp för dessa medeltida praktiker så har vi åter givit in för den irrationella känslostormen som senast resulterade i pogromer och förintelse. Kritiken av Israels politiska ageranden kan inte tillåtas få sådana konsekvenser.

* * *

För en tid sedan skrev jag en text i samband med att staten Israel firade sina sextio år som nation. Texten var en lekmans ikonografiska läsning av den klassiska bilden av Leila Khaled där hon sitter med böjt huvud och håller en Kalasjnikov i sin famn. Det var en text som handlade mer om kampen för ett fritt Palestina än vad det var en ikonografisk läsning. Jag avslutade den texten med en kommentar till Israels firande, där jag tog fasta på det absurda i att göra kritiken av den apartheidpolitik som den israeliska regimen bedriver till något som kan beskrivas som Israelhat. Precis som att kritiken av de koloniala äventyren i Afghanistan och Irak beskrivs som något så banalt som irrationellt USA-hat. Det bärande i min kritiska kommentar var att allt tal om en tvåstatslösning är defaistiskt och aldrig kommer leda till fred i regionen. Det var min åsikt då och är så än idag. Det är också därför som jag känner att situationen här hemma i Sverige, i tryckvågorna efter Hamas raketattacker mot södra Israel och den israeliska krigsmaktens angrepp mot Gaza, är på väg att spåra ur. Det är för mig nödvändigt att göra mina ståndpunkter tydliga i denna text, för att missförstå är inte alltid en konsekvens av att faktiskt inte förstå, det kan också vara något som sker av ren illvilja.

Den nuvarande situationen i konflikten tillåter inte the blame game utan måste handla om att minimera det mänskliga lidandet både för stunden och i det långa loppet. En vapenvila är nödvändig för att kunna behandla den humanitära katastrof som uppstått i kölvattnet av krigshandlingarna mellan Hamas och Israel, men vad som är yttermera nödvändigt är en vilja att faktiskt försöka lösa konflikten i grunden. Inte att enbart behandla de senast uppkomna såren utan att verkligen se till att såren läker OCH att de inte ska behöva uppstå igen. Detta borde vara fokus för en fredsprocess men istället talar man hellre om amputation och åderlåtning.

Ali Abunimahs bok, One country: A bold proposal to end the Israeli-Palestinian impasse (Metropolitan Books – Henry Holt and Company, 2006), närmar sig den pågående konflikten ur ett perspektiv som idag allt mer sällan hörs i samtalet om Israel och Palestina. Visserligen framhålls det att Israel är den enda demokratin i regionen – något som på intet sätt kan vara rimligt att påstå om man ser till hur denna demokrati kränker sina medborgares rättigheter dagligen – men det är den vägen som är den enda möjligheten för en varaktig fred och för att en helandeprocess ska kunna vara möjlig. Ali Abunimah förordar att den enda vägen till fred är att israeliska judar och palestinier får samma rättigheter och skyldigheter inom en och samma statsbildning; inte en judisk stat och inte heller en palestinsk stat. Han talar om en stat – om ett land för både judar och palestinier. Det låter utopiskt och som sådan en omöjlighet. Men när jag läser Abunimahs bok så finner jag att jag haft rätt i min hållning att en gemensam stat är den enda vägen framåt. Abunimah beskriver på ett ställe i boken tvåstatslösningen på följande vis:

Two peoples are locked in a struggle over legitimate control of the country and everything implied in that control. On both sides the ideals are so strongly held that rather than change them to fit the reality of the situation, both peoples propose solutions to change the reality. This is essentially what all the two-state plans have attempted to do: Shift some settlers here, force Palestinians over there, bridge this unbridgeable wedge of land, keep refugees far away, and hope that with enough walls and security forces an edifice built on injustice, explusion, inadequate resources, and discriination can be kept from collapse. (Abunimah:104-105)

Hans alternativ är något helt annat än vad den flitigt citerade fredsduvan Amos Oz förordar med sin tvåstatsiver. Istället för att ge upp och i förlängningen förvärra konflikten med en tvåstatslösning så menar Ali Abunimah att en enstatslösning närmar sig flera av de konflikthärdarna som idag står som hinder för en varaktig fred; de efter 1967 byggda judiska bosättningarnas vara, de palestinska flyktingarnas rättigheter och trätan över vem som ska få Jerusalem skulle med en verkligt demokratisk statsbildning kunna vara minnen blott. Självklart hävdar inte Abunimah att det skulle vara något enkelt projekt genomfört i en handvändning, tvärtom så är det ett projekt som inbegriper olösta frågor om skuld, privat ägande, historisk besittningsrätt, skadeståndskrav och rättsprocesser. Dock för Abunimah fram flertalet exempel på att detta är en möjlighet snarare än en naiv fantasi. Han hämtar sina argument från fraktioner inom både den sionistiska rörelsen före Israels bildande och från PLO på 1960-talet. Ali Abunimah hävdar att en enstatslösning:

[…] offers the potential to deterritorialize the conflict and neutralize demography and ethnicity as a source of political power and legitimacy. There are many ways to imagine how such a state might be constituted. It could, for instance, be a federation or a unitary state; it could adopt a parliamentary or presidential system. (Abunimah:109)

Abunimah menar vidare att det inte behöver vara så att om en verkligt demokratisk enstatslösning skulle komma till stånd så innebär inte detta att de två majoritetskulturerna i Israel-Palestina skulle behöva innebära rent etniskt uppbyggda politiska partier och allianser. Traditionellt så har en stor grupp av de palestinska väljarna i Israel röstat på arbetarpartiet trots dess för dem alienerande sionistiska ideologi (Abunimah:114) och att just palestinska medborgare i Israel motsvarar 22 % av sagda partis medlemstal. Han för också fram att det finns en tradition av palestinskt-judiskt samarbete inom partier på yttersta vänsterkanten, något som han menar skulle kunna stå som modell för liknande preferenser på högersidan mellan palestinska och judiska affärsidkare samt att ”[…] parties representing economically and socially excluded Israeli Jews an Palestinians would find common ground (the socioeconomic disparaties among Jewish communities in Israel are formidable). (Abunimah: Ibid.)

Författaren går i boken in på historiska och samtida hinder för att en enstatslösning skulle kunna vara möjlig, men väljer att se bortom dessa. Som exempel, något han ägnar ett helt kapitel till i sin bok, för han fram Sydafrikas övergång från apartheid till den statslösning det är idag. Självklart är inte det sydafrikanska exemplet ett felfritt sådant – inte på långa vägar – men med tanke på alternativet (ett inbördeskrig utan skönjbart slut) och hur kort tid som gått sedan apartheidsystemet övergavs (det var 1992 som den röstberättigade vita befolkningen sa ja till ett fortsatt reformarbete i Sydafrika och 1994 valdes Nelson Mandela till landets första svarta president) så är det ett fullgott exempel värt att se till. Andra exempel som läggs fram på mångetniska demokratier är bland annat Belgien, Kanada, Indien och Schweiz. Exemplet med fredsprocessen för Nordirland är också något att dra kunskap ifrån. Viljan till fred finns och det gäller bara att våga ta steget för att ge upp tanken på att konflikten skulle vara nedärvd genom generationers biologiska arvsmassa som det nästan tycks vara idag.

I slutet av boken citerar Ali Abunimah Thomas Friedman, kolumnist i New York Times, som efter en resa på Västbanken sett hur den mur som byggs skär genom landet. Friedman anser att om denna mur blir färdigställd så kommer detta att driva den palestinska befolkningen ifrån tanken på en tvåstatslösning till idén om en stat för palestinier och för judar. Han citeras avslutningsvis:

[…] this transformation of the Palestinian cause will be very problematic for Israel. If American Jews think it’s hard to defend Israel today on college campuses, imagine what it will be like when their kids have to argue against the principle of one man, one vote. (Abunimah:192)

* * *

En bräcklig vapenvila har inletts kring Gaza och de israeliska trupperna har börjat dra sig tillbaka. Båda sidor säger sig vara segrare – åtminstone säger sig båda sidor kunna utropa fienden som förlorare. Samtidigt räknar man offren för den israeliska operationen; de är tusentals. Här i Sverige tycks konflikten ha urartat totalt i den debatt som förts och förs inom både gamla och nya medier – protesterna som fortsätter har tagit sig samma dramaturgi som vid det senaste kriget i Libanon där fredsmanifestationerna gång på gång fick försvaras från angrepp som handlade om eventuellt stöd till Hizbollah eller inte. Kraven på att dödandet skulle upphöra avfärdades med axelryckningar där talet om mänskliga sköldar, humanitär gisslan och motkrav om avståndstaganden från Hizbollah blev det ideologiska käbblets melodi.

Men fredsarbetet kan inte få handla om att ta avstånd från eller att visa sympatier för endera parten: fredsarbete måste handla om att ta avstånd från kriget som sådant. Annars är vi åter där med ledarskribenterna och deras hejarklack som ifrågasätter fredsaktivisternas egentliga mål, precis som att vi kommer se hur ännu fler attentat riktas mot judiska församlingars lokaler och medborgare. Hamas väg är inte fredens väg – det är ett obehagligt politiskt parti som kommer att skapa en oerhörd skada för alla strävanden att nå fram till en fredlig lösning på konflikten så länge som de inte erkänner Israels rätt till att existera, precis som att Israels regering(ar) måste lämna rädslans geografi och se till att införa grundläggande demokratiska rättigheter för alla sina medborgare oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Båda parter – om vi tillåts förenkla det till att handla om en israelisk part och en palestinsk part – måste söka finna en väg till samförstånd bortom religionerna och dess politisering. De sekulära alternativen finns men har under konfliktens senaste tjugo år fått stå tillbaka för det vansinniga i att låta lika delar irrationell rasism och gudstro få skapa grundvalarna för sina strävanden.

Leila Khaled sa att det palestinska folket hade ropat från sina tält och inte blivit hörda – att det var därför som flygplanskapningarna inleddes under sjuttiotalet; det sekulära och socialistiska PFLP som hon tillhör är idag blott en viskning i vinden. Det korrumperade Fatah förlorade till Hamas på grund av sin oförmåga att skapa ett drägligt liv för palestinierna i (främst) Gaza. Den israeliska regeringen inleder en massiv militäroffensiv i samband med en valrörelse. Tvåstatslösningen som setts som fredsprocessens enda möjlighet känns med ens mycket avlägsen. Har vi då verkligen råd att avfärda tanken på en enstatslösning som utopisk ogenomförbar med just sagda situation i åtanke?

© Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, mellanöstern, israel, palestina, gaza, hamas, idf, fred, krig, enstatslösning, tvåstatslösning, antisemitism