Jag har precis skickat iväg artikeln för publicering och skall bara gå genom några tidningars förstasidor för att skumma genom rubrikerna. Då ser jag att The Guardian har en stor intervju med Lynndie England som nyligen har släppts ut från fängelset efter att ha suttit av fängelsestraffet hon fick för sin involvering i övergreppen i Abu Ghraib. Med automatik börjar jag att ta mentala anteckningar medan jag läser genom intervjun.
[...]
Utanför min lägenhet fortsätter den meningslösa våldet. Israel har under dagen börjat beskjuta Gaza med artilleri. Igår försökte någon att bränna ned en judisk lokal i Helsingborg. Som om respektive handling skulle ändra vår situation till det bättre.
[...]
Intervjun med Lynndie England för mig tillbaka till det fattiga USA som jag själv bevittnade när jag bodde i Colorado på 90-talet. En värld bortom det glamorösa och rika USA som vi älskar att bevittna. Ett fattigt, inskränkt och våldsamt USA som betraktar omvärlden med ett misstänksamt hat. Det är en värld som är svår att beskriva om man inte har varit där.
Denna rurala bakgrund har ibland använts för att förklara och förklara bort det som hände i Abu Ghraib. Men samtidigt som vi inte kan friskriva England från de handlingar som hon de facto begick, finns det någon djupt orättvist i fokuseringen på henne. Hon var bara en av många soldater som begick övergrepp. Hon var bara en av dem som fick sitta i fängelse. Men ändock så fokuserar vi på henne. Mitt argument är att detta handlar om kön och klass.
England är kvinna. Vi har alltid haft svårt att förlika oss med tanken om kvinnor som våldsamma varelser. Det är därför vi är så fascinerade av Valerie Solanas och Ulrike Meinhof: det var kvinnor som bröt från sin förväntade kvinnlighet och tog till med våld. Vårt fokus på Lynndie England när det gäller förövarna på Abu Ghraib fängelset handlar om samma sak: med sin delaktighet så bröt hon mot våra förväntningar på henne. Detta gör inte henne till någon feministisk ikon, istället handlar det att England passar in i den berättelsen vi vill ha berättad för oss då hon avviker från våra normer och därmed framstår som annorlunda. Om hon avviker kan vi säga att det var därför hon begick handlingarna hon begick, och därmed så säkerställer vi vår egen moraliska status.
England är arbetarklass. Genom att fokusera på hennes arbetarklassbakgrund kan vi hitta något ytterligare som särskiljer henne från oss och som kan förklara varför hon var delaktig i övergreppen. Med det kan vi friskriva möjligheten av att vi skulle kunna begå något liknande, samtidigt som vi kan föra fram oss själva som moraliska exempel på hur man bör vara. Men det vi missar då är att anledningen till att fattig arbetarklass var överrepresenterad bland de soldater som begick övergrepp, beror på att de är förvisade till de lägre graderna inom den militära hierarkin. De soldater som blev dömda var bara en del av ett större system. Ett militärt system som inkluderade välutbildade människor med samma välordnade medelklassliv som oss själva. Att det bara var arbetarklass människor som blev dömda, säger mer om hur vi väljer ut vilka som skall dömas, än vad det säger om dem som fick sina straff.
Bortom Lynndie Englands fattiga och obildade bakgrund, bortom hennes dysfunktionalitet och våldsamma uppväxt, finns det en fascinerande envishet hos henne. Samtidigt som hon friskriver sig själv och skyller det som hon gjorde på att det var accepterat och uppmuntrades av andra, så fortsätter hon att vara lojal mot det system som använde henne som en förbrukningsbar syndabock. I intervjun säger hon:
In war, you don’t rat on your buddies. There were only seven of us charged, but believe me, there were a lot more behind the pictures. But we didn’t rat anybody out.
Detta är ett uttalande som vi måste ta på allvar. Intervjun i The Guardian lider av samma problem som Standard Operating Procedure (Atlas, 2008): man vill låta förövarna tala till punkt och hoppas att detta skall hjälpa oss att förstå vad som hände. Med det så visar vi på att vi inte till fullt ut vill acceptera att de som vi intervjuar är förövare.
Med vår vägran att titta närmare på vad det var som hände, så kommer vi att få återuppleva detta igen. Den mest fundamentala lärdomen vi måste ta till oss är att förövarna är som oss. Det finns studier gjorda på detta ämne som kan ta oss en bit på vägen. Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, (Christopher Browning, 2006, Norstedts) är en sådan bok. Det som vi också måste acceptera är att dessa förövare är delar av ett militärt system som vi upprätthåller. Olika militärer olika brutala, men grundbultarna för övergrepp: tilltro på våld, tro på auktoritet och kollektivism; finns inom alla militärer. Det som gör militärer effektiva är också det som gör att systematiska övergrepp sker. Till slut måste vi sluta se oss själva som fundamentalt goda människor. Denna övertro på oss själva, fixeringen vid våld, och övertygelsen om att vi inte kan begå övergrepp, är just vad som gör det möjligt. Det är när vi upprätthåller godhetens illusion som vi börjar hitta ursäkter när väl övergrepp uppdagas: vi försöker att säga att det var för den goda saken skull, att de bara följde order, att det kunde ha varit värre, att fienden är bestialisk.
[...]
Det är mörkt ute. Jag har lagt in en ny snus. Nyheterna har precis berättat att Israeliska marktrupper har gått in i Gaza. Tidigare under dagen dog 23 människor i en självmordsbombning söder om Baghdad. Våldet fortsätter.
© Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, antiimperialism, usa, irak, abu ghraib, lynndie england, standard operating procedure, ondskan, gaza
5 kommentarer
Läser texten. Den lider av en avgörande brist, som i mina ögon är så störande att det bör påpekas, : vi. Räkna antalet ”vi”. Vad betyder det, vad är avsikten när detta pronomen antas bära så mycket mening?
Läser på wiki följande. ”Ett karakteristiskt drag är att ett pronomen i sig självt inte särskilt betydelsebärande, utan får sin betydelse av sammanhanget.”
Hur ska sammanhanget texten låter den förmodade läsaren uppfattas, när läsaren måst ta ställning till följande:
Intervjun i The Guardian lider av samma problem som Standard Operating Procedure (Atlas, 2008): ”man vill låta förövarna tala till punkt och hoppas att detta skall hjälpa oss att förstå vad som hände. Med det så visar vi på att vi inte till fullt ut vill acceptera att de som vi intervjuar är förövare.”
Lägg märke till förskjutningen från ”man” till ”vi”. Det finns en problematik här som ej kan reduceras till en fråga om stil, det rör en avgörande svårighet att artikulera och disartikulera en meningshorisont som texten, trots sina övriga förtjänster, ej låter läsaren erfara som en angelägen erfarenhet.
Texten är ett ännu ett moment i reproduktionen av fokus som ”Viet” får bära med otänkt meningshorisont, det är för enkelt, det är slappt, men ack så tacksamt.
Skall försöka fatta mig kort:
Ja där finns en glidning mellan ”man” och ”vi”. Anledningen till detta är att på det stora hela så accepterar ”vi” försfattarnas utgångspunkt som jag kritiserar. Men visst, det hade kunnat formuleras snyggare.
Och ja, i någon mening så har ”Viet” en otänkt och oartikulerad meningshorisont. Men det är så det är. Jag vet inte om några ”jag” skulle vara mer artikulerade.
Tycker ej att du ska fatta dig kort. Tvärtom, vill läsa en text på temat.
Ty du tycks inte uppfatta kritiken av din text.
Det anförda citatet var ett exempel på vad som är kritikens fokus: den glidning mellan ”man” och ”vi” som finns i din återgivning – och vars syftning du tydliggör i din kommentar – utgör en aspekt av den problematik hela din text är ett exempel på.
Kritiken rör meningen: ”Men det är så det är.”.
För att vara tydlig: pronomet ”vi” får jobba mycket i texten. Vad är det för jobb, är det så du skriver, det är så det är, bara?
Under den tid som becqon funnits har det ej funnits ett enda vi i de avgörande texterna. Nämner detta för att det låter skrivandet skärpas. Avstå från prat om Vi och Människan och dina texter kommer att bli viktiga.
Ty vad ”Vi” gör, bland mycket annat, är att skapa en läsare, vars identfiering blir en allomfattande och ickedifferentierad subjektsposition, som varken du eller ”jag” är betjänta av.
Måtte du uppfatta kritiken som välvilligt intresserad. Men klart står, problematiken rör ej stilen som sådan, som om det svenska språket inte tillåter annat, det rör hur det begreppsliga arbetet kan gå på tomgång. Läs vilken kulturtidskrift som helst, ”Vi” är så förekommande att det blivit osynligt.
Jag uppfattade kritiken, det är bara att under vardagens brist av tid och sömn så går det inte alltid att formulera sig fullt ut.
Låt mig säga så här: Jag använder ”vi”ofta. Det är medvetet. Det är en strategi. Självklart är detta ”vi” förljuget till vissa delar. Och det är inte oproblematiskt. Men samtidigt måste vi acceptera att politik börjar med ”vi”.
Sedan är ”jag” mycket mer komplicerat och problematiskt än vad du vill låta göra gällande. De flesta som skriver ”jag” gör det just från vad du kallar en ”allomfattande och ickedifferentierad subjektsposition.” För mig finns det inget enhetligt ”jag”. Ytterst är vi främlingar inför oss själva och har mulripla motstridiga viljor. Det gör att ”jag” är lika förljuget.
Fast om jag skall vara ärlig: Man kan skriva oändliga texter om subjekt, positioner, förståelsehorisonter. Men till sist och syvende så är all filosofi posei, och när det gäller poesi så annammar jag mitt Amerikaniserade Jag och håller mig på en strikt diet av Bukowski där man skall hålla skit så enkelt som möjligt.
Efter tid återvändes hit. Till samtalet.
MJE. Läser kommentarutbytet med viss behållning. Kanske utgör dessa kommentarer ett exempel på någon form av, vad man inom optiken kallar brytningsfel.
Men fel är det ju ej tal om. Men något med brytning, något med förskjutning.
Tar fasta på en sak. Det är nästan lite roligt att du skriver följande mening, med anledning av replikskiftet: ”Men samtidigt måste vi acceptera att politik börjar med “vi”.”
Vi, dvs. du och jag? Vi, du och jag måste acceptera att politik börjar med ”vi”.
Vad betyder det? Detta är ett inte en liten detalj, det utgör ett tema som är oartikulerat, vilket ditt påstående här får vara ett bevis för. Måste acceptera! Det är starka ord. Min kritik träffar just den självklara acceptansen, emedan utan den acceptansen gives det ej den ”fiktiva” anledning som du menar all politik måste postulera som ett axiom.
vänligen