Julen är här med varsel, välgörenhet och vidgade ekonomiska klyftor.

Så var det då dags för årets mest efterlängtade, upphaussade och hycklande högtid. Den sista månaden på året har för de allra flesta varit en tid av stressande måsten och nu så ska – måste – allt vara på sin plats för ett traditionsenligt firande av en högtid som ligger det stora folkflertalet varmt om hjärtat. Denna högtid då vi firar frälsarens födelse … eller var det familjens nukleära enhet … eller var det den skäggige gubben som kommer med klappar … vilket skälet än må vara så ligger det barn vakna i sina sängar nu och bara väntar på att tillåtelsen om att få stiga upp ska utdelas från dess förälder/föräldrar/målsmän/institutionspersonal. I vissa hem så har säkert någon redan stigit upp och griljerar skinka för fulla muggar. På något annan plats så ligger någon och drar sig medan det vattnas i munnen efter den där första julsupen.

I Aftonbladets kulturdel kunde man häromdagen (AB 081222) läsa en initierad artikel av Peter Bryngelsson som skrapade aerosolsnön från julens glatta yta. Denna – vår allra mest efterlängtade högtid – ögnas bortom wailande sångfåglars enerverande soundtrack i köpmannagalleriorna bakåt i tiden till bland annat heilande jultomtar, tecknade representationer (fantasier) om produktionsförhållandenas vara till en marknadsekonomisk konstruktionen av vad en familjehögtid egentligen bör vara. Bryngelssons artikel är något av en Julens Svarta Bok om än i kortformat. Påvens senaste utspel om hur homosexualitet är ett lika stort hot mot världen som skövlingen av regnskogarna blir plötsligt förståeligt då Bryngelsson lär oss att samma institution under flera hundra år inkluderade judeförföljelse i firandet av julen. Att svastikor prydde julträden i Tyskland – ja säkert i Sverige också – under trettio- och fyrtiotalen förvånar väl ingen som sett Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton heller. I samma aftonblaskas kulturdel skriver Åsa Linderborg idag (AB 081224) en krönika som närmar sig detta tidsdokument signerat folkhemmens humanistiska giganter ur kretsen kring Mosebacke Monarki. Visserligen är både Linderborgs och Bryngelssons båda texter rätt förutsägbara i sina positioner till vänster men inte mindre viktiga för det – Bryngelsson synliggör denna hycklande högtids historiska träck och Linderborg påvisar hur den mobbade vänsterns julevangelium missar omfördelningens kärna i att låta protagonisten Karl-Bertil Jonsson enbart omfördela det kapitalistiska överflödets smulor – det som den besuttne varken önskar, behöver eller kommer att sakna. Åsa Linderborgs kontenta är att budskapet – hur gott det än må vara – i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är något av ett stilla ogillande av hur kapitalismen skapar klyftor mellan dem som har och dem som aldrig har fått, samtidigt som det faller sig så illa att sagan blir till en stämmsång till välgörenhetens lov. Linderborgs avslutande stycke kommer reta upp både en och annan nyliberal:

Jag är livrädd att i julklapp få en välgörenhetshandling i stället för ett paket. ”Jag visste inte vad jag skulle köpa och jag tänkte att du har ju redan allting, så jag satte in två hundra kronor till föreningen Hungriga Hemlösa utan Människovärde och Framtid.” Jag tar hellre emot en tändstickstavla med Bodens fästning, än en klapp som klappar klassamhället på axeln. Allra helst vill jag att regeringen presentar oss med en omfördelnings­politik som är motsatt den vi har i dag – en där de rika ger till de fattiga i stället för tvärtom.

Själv ska jag, glöggfryntlig, ge mina barn varsin litografi från filmen om Karl-Bertil Jonsson, signerade Per Åhlin. Dem har jag köpt för dyra pengar på ett seriegalleri i Stockholm. För hur jag än vrider och vänder på mig, så älskar jag ju den där sagan.

* * *

Så är då julen ändå här igen och trots att varslen står som spön i backen så spår handelsinstitut om rekordförsäljning i julhandeln. Som ett av alla dessa bodhjon som stått mitt i den aldrig sinande strömmen av julshoppande hjärtattacker about to happen så kan jag bara säga tack till alla er som inte dragits med i julens allra trevligaste av traditioner; nämligen den som säger att man ska vara otrevlig mot butikspersonalen. Majoriteten av er verkar faktiskt förstå er på det här med att kösystemen fungerar allra bäst om den som står i kö faktiskt samarbetar med butikspersonalen. De allra flesta förstår faktiskt att kassatjänst i julhandeln är som att stå vid ett löpande band inom industrin och att vi faktiskt inte har möjlighet att lämna kassalinjen för att hämta varor som kunden inte hittat eller som han/hon kommer på att hon behöver precis efter att betalningen gått igenom och kvittot skjutits ut. De allra flesta av er kan faktiskt följa instruktionerna i kortdosans display, tack för det. De flesta av er inser att en rabattkupong – ja rabatt över huvud taget – ges utifrån givna kriterier och att det faktiskt inte är butikspersonalen som bestämmer dessa kriterier. De allra flesta av er – ni kunder i julhandelsindustrin – kan faktiskt behandla era medmänniskor med respekt och det tackar jag er för.

Med det sagt så kan jag ju berätta en liten hemlighet … det är långt ifrån alla som just klarar av att upprätthålla dessa sociala konventioner. Men det tror jag att ni nog redan visste.

* * *

Julen är här … hej tomtegubbar … det lyser en stjärna und so weiter. Varslen står alltså som spön i backen, kapitalismen har ytterligare en av sina traditionsenliga kriser och finansminister Borg beordrar räntesänkning för att smörja kugghjulen i den här ruttna ekonomin. Något säger mig att räntesänkningen i sig snart kommer att ha ätits upp av krispaketen någon gång efter nyår.

Ja, julen är här och trots att hösten har varit en varslens tid där också min arbetsplats ännu svävar i ovisshet så är det rätt skönt att ha klarat sig så här långt. Visst känns det otacksamt när intranätet på jobbet inte har något meddelande från en företagsledning som önskar sina ”medarbetare” en God Jul utan toppar sina kommunikéer med en överskrift med ordet övertalighet som bärande budskap. Visst suger det röv att fackets taffliga försök till förhandling avslöjade att vi i personalgruppen visste mer om vad som var på gång än ombudskvinnan som ändå suttit i förhandling med butiks- och regionscheferna. Men, julen är här och nu ska jag ta mig fan fira den som sig bör; befriad från arbete med de jag håller kära.

Så God Jul till er som orkat läsa alla de här orden – vi möts på andra sidan i mellandagarna – och till alla er som av gammal vana härjar på i reaktionära och förment liberala tirader om er egen förträfflighet, trots att ert ”system of choice” krackelerar likt fläckarna på era lakan, och som retar er på oss andra med vårt gnäll om rättvisa, solidaritet och drömmen om något annat så vill jag bara förmedla Åsa Linderborgs tolkning av pigan Alvas och sotarens skandaliserande dans hos societeten i Madicken och Junibackens Pims (Rabén & Sjögren, 1976): shut the fuck up, fuckface.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, jul, god jul, kapitalism, borgerligheten, social rättvisa, reaktion, kris