Titeln till den här texten är ett citat hämtat från en mailkonversation med min vän och Fragmentkollega Mattias Jeschko-Edberg. Det är en avslutande kommentar av hur det Sverige vi lever i ter sig så här några veckor innan jul. Jag ska inte gå in på det exakta resonemanget, och nej, inte ska jag heller försöka lösa problemen som drabbar alla de som nu står blottade inför en marknadsideologisk manöver från Alliansens första höst vid makten way back in 2006.
Men nog är det talande för hur illa den borgerliga arbetsmarknadspolitiken slagit när finansminister Anders Borg sitter i SVT2 hos K-G Bergström och trevande försöker släta över det fatala, och hårt kritiserade, beslutet att fördyra arbetslöshetsförsäkringen. Det är uppenbart att detta beslut fått långtgående konsekvenser för dem som ’valde’ att lämna den trygghet som en väl fungerande a-kassa innebär.
Jag skriver ’valde’ eftersom att det måste ha varit ett beslut taget i beaktning med just Alliansens fördyrning av avgiften i åtanke. Det kan förstås ha varit ett utslag av vad-har-facket-någonsin-gjort-för-mig-tanken förstås, men att de kronor som blir kvar av lönen efter att levnadsomkostnaderna inte ansetts räcka till får nog ses som en högoddsare till varför någon de facto lämnat sitt fackförbund och a-kassan.
Så nu satt han där i statstelevisionens studio och beklagade att höjningen varit så stor. Med flera tusen varsel i månaden, en förutspådd arbetslöshet på 9 procent och en högst oviss ekonomisk framtid där krispaketen kritiseras av långt fler än den så kallade vänstern. Nog såg han, den gamle nyliberalen, rätt pressad ut av den snustorre Bergström. En regering av valpiga bruna ögon, ivriga bävrar, tomhylsor och majorer står nu inför något som har beskrivits som en situation som vi inte sett sedan trettiotalet.
* * *
Det pågår ett klasskrig i Sverige och det är ett krig där den aggressiva parten heter kapital. Mattias gjorde mig uppmärksam på att finansministern slätade över siffran om att 15 procent av de varslade på någon av de storvarslade arbetsplatserna nu stod utan arbetslöshetsförsäkring med att det ändå fanns grundnivån att förlita sig på. En grundnivå som motsvarar 320 kronor om dagen och att det skulle vara en summa framtagen i korrelation till vad en person ska kunna klara sig på. Att detta är en ersättning som det dras skatt på och som i runda slängar landar på 4500 kronor i månaden tycks finansministern inte bekymras av. Fyra tusen fem hundra. Det är pengar det. Det är ju till och med en liten förmögenhet. Om man bor i Zimbabwe.
Klasskriget slår hårt mot dem som genom en borgerlig jobbpolitik där arbetslinjen ligger fast tvingades ut i osäkerheten utan arbetslöshetsförsäkring är förstås ingenting nytt. Det är ytterligare en sten till bördan som den arbetande – och varslade alternativt sparkade – människan släpar uppför backen samtidigt som hon knuffar sin Sisyfossten till tonerna av det nya arbetarpartiets senaste slagdänga. För den som har lyckan att bli kvar på sin arbetsplats så väntar hårdare tag och besparingar som i sin tur kommer leda till ett hårdare tempo och i slutändan utbrända arbetare. Allt för att skydda de verkliga aggressorerna i denna Dance Macabre; aktieägare, styrelser och bankfolk.
En annan god vän hade en radikal motåtgärd som han förmedlade till mig för en tid sedan då det var bankernas svinerier som var förstasidesstoff i tabloiderna. Varför inte hålla dessa bankirer – ägare, direktörer, styrelseledamöter, mäklare och traders all alike – personligen ansvariga för den ekonomiska krigsföring som de låtit spilla över in i verkligheten? Idén är radikal av en enda anledning; i ett samhälle där vi numera inte utkräver ansvar av den som sitter högt upp i hierarkin så är frågan om ett personligt ansvar radikal. För oss här nere så är det personliga ansvaret högst påtagligt om vi begår ett misstag på vår arbetsplats. För någon som är anställd på till exempel skandalbankernas flaggskepp, Carnegie, så är ett nytt arbete bara ett telefonsamtal bort. Strax efter statens långt försenade, och därför moraliskt åtalbara, ingripande i investmentbankens leka-med-andras-pengar-affärsidé meddelade en privatarbetsförmedlare i någon av teves nyhetssändningar att de fått massor av påringningar av anställda i sagda bankvrak; Fuck all ya all, typ!
Klasskriget är en realitet men den bekämpade klassen tycks vara förlamad. Visst knyts nävarna i fickorna. Visst muttras det. Men samtidigt så står vi där med ringandet i öronen efter ytterligare en lavett utdelad av husbonden. Vart ska vi vända oss? Oppositionens löjeväckande samarbete där tabloidiseringen av politiken nu tvingat fram en verklig röd-grön-röra för första gången sedan Centern vänstrade med SAP på 1990-talet kan man ju glömma. Det enda positiva det har inneburit är ju att högerblaskorna kan damma av det gamla kommunistspöket igen, men till vilken nytta, förutom att vokabulären kanske kan ge liv till någon form av offentligt samtal, har jag ingen aning om. Facket då? Nja, jag vet inte det jag. Min egen situation har genomgått ett antal svängningar den senaste månaden – jag har känt mig som en halvdan deltagare i någon Idolfinal där budskapet varit att jag ena dagen sitter säkert för att senare samma dag hänga löst. Just nu verkar det ordna sig för stunden men, vafan, förändringar är inget som måste ske över en natt. På fredag går min arbetsgivare till förhandling med Handels och vad som sker därefter kan bara den som är insatt sia om. Alltså står jag ovetande ytterligare en tid.
* * *
När K-G lämnar finansministern med en fråga om Borg har läst Jens Lapidus triviala om än underhållande böcker om den undre världens Stockholm, och finansministern svarar att han läst båda två och finner dem underhållande även han, så sitter jag tyst kvar. Förstrött försöker jag koncentrera mig på en riktigt ointressant intervju med stjärnskottet Lapidus där det enda som får mig att reagera är att en diskussion om språket i hans böcker gör att skurktugg och så kallad Rinkebysvenska glider samman till att betyda representera samma sak. Ytterst talande för en samtid där människovärdet inte längre mäts i solidaritet. På något sätt tror jag inte att jag just genomlevt detta och när K-G:s panel dyker upp så sträcker jag mig efter fjärrkontrollen. Dels så orkar jag inte med mer av poänglöst tyckande i teve, men jag orkar inte heller med att sedan se dessa två ledarskribenter från en påstått höger-vänster-tabloid-polariserad skala gnägga recenserande över den korta stund som finansministern förärade tevepubliken.
Jag stänger av.
Med blicken fäst på en svart teveskärm räknar jag dagarna fram till jul – det är två veckor kvar nu tills butiken skickar hem mig för en ledighet som löper längre än en dag i taget. Räntesänkningen tycks ha fått igång julhandeln och trots att det borde vara en god nyhet för någon som tjänar ihop till hyra och räkningar genom att sälja någon annans saker så är det med en kluven känsla som jag numera går till jobbet. Dels har vi min egen ovissa arbetssituation men det är också tanken på de över tusen personerna som fått sina varsel inom den koncern jag bara utgör en liten del av dem som nöter golven i butikerna. Vad är det för jul för dem att vänta, och för alla det tusentals som fått sina varsel inom industrin och så vidare?
I morgon har jag en schemalagd fridag. Sedan kör jag i en vecka till innan jag har en ledig dag igen. Förhoppningsvis så kan jag hålla på så ett tag till men med ett klasskrig som utkämpas tjugofyra timmar om dygnet där jag inte ens kan värja mig från slagen så är det väl bara att härda ut som gäller. Men hur länge orkar man då göra det?
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, finanskrisen, kris, varsel, klasskrig, borgerligheten, alliansen, a-kassan, bankkrisen, carnegie, anders borg
Det pågår ett klasskrig i det här landet.
Titeln till den här texten är ett citat hämtat från en mailkonversation med min vän och Fragmentkollega Mattias Jeschko-Edberg. Det är en avslutande kommentar av hur det Sverige vi lever i ter sig så här några veckor innan jul. Jag ska inte gå in på det exakta resonemanget, och nej, inte ska jag heller försöka lösa problemen som drabbar alla de som nu står blottade inför en marknadsideologisk manöver från Alliansens första höst vid makten way back in 2006.
Men nog är det talande för hur illa den borgerliga arbetsmarknadspolitiken slagit när finansminister Anders Borg sitter i SVT2 hos K-G Bergström och trevande försöker släta över det fatala, och hårt kritiserade, beslutet att fördyra arbetslöshetsförsäkringen. Det är uppenbart att detta beslut fått långtgående konsekvenser för dem som ’valde’ att lämna den trygghet som en väl fungerande a-kassa innebär.
Jag skriver ’valde’ eftersom att det måste ha varit ett beslut taget i beaktning med just Alliansens fördyrning av avgiften i åtanke. Det kan förstås ha varit ett utslag av vad-har-facket-någonsin-gjort-för-mig-tanken förstås, men att de kronor som blir kvar av lönen efter att levnadsomkostnaderna inte ansetts räcka till får nog ses som en högoddsare till varför någon de facto lämnat sitt fackförbund och a-kassan.
Så nu satt han där i statstelevisionens studio och beklagade att höjningen varit så stor. Med flera tusen varsel i månaden, en förutspådd arbetslöshet på 9 procent och en högst oviss ekonomisk framtid där krispaketen kritiseras av långt fler än den så kallade vänstern. Nog såg han, den gamle nyliberalen, rätt pressad ut av den snustorre Bergström. En regering av valpiga bruna ögon, ivriga bävrar, tomhylsor och majorer står nu inför något som har beskrivits som en situation som vi inte sett sedan trettiotalet.
* * *
Det pågår ett klasskrig i Sverige och det är ett krig där den aggressiva parten heter kapital. Mattias gjorde mig uppmärksam på att finansministern slätade över siffran om att 15 procent av de varslade på någon av de storvarslade arbetsplatserna nu stod utan arbetslöshetsförsäkring med att det ändå fanns grundnivån att förlita sig på. En grundnivå som motsvarar 320 kronor om dagen och att det skulle vara en summa framtagen i korrelation till vad en person ska kunna klara sig på. Att detta är en ersättning som det dras skatt på och som i runda slängar landar på 4500 kronor i månaden tycks finansministern inte bekymras av. Fyra tusen fem hundra. Det är pengar det. Det är ju till och med en liten förmögenhet. Om man bor i Zimbabwe.
Klasskriget slår hårt mot dem som genom en borgerlig jobbpolitik där arbetslinjen ligger fast tvingades ut i osäkerheten utan arbetslöshetsförsäkring är förstås ingenting nytt. Det är ytterligare en sten till bördan som den arbetande – och varslade alternativt sparkade – människan släpar uppför backen samtidigt som hon knuffar sin Sisyfossten till tonerna av det nya arbetarpartiets senaste slagdänga. För den som har lyckan att bli kvar på sin arbetsplats så väntar hårdare tag och besparingar som i sin tur kommer leda till ett hårdare tempo och i slutändan utbrända arbetare. Allt för att skydda de verkliga aggressorerna i denna Dance Macabre; aktieägare, styrelser och bankfolk.
En annan god vän hade en radikal motåtgärd som han förmedlade till mig för en tid sedan då det var bankernas svinerier som var förstasidesstoff i tabloiderna. Varför inte hålla dessa bankirer – ägare, direktörer, styrelseledamöter, mäklare och traders all alike – personligen ansvariga för den ekonomiska krigsföring som de låtit spilla över in i verkligheten? Idén är radikal av en enda anledning; i ett samhälle där vi numera inte utkräver ansvar av den som sitter högt upp i hierarkin så är frågan om ett personligt ansvar radikal. För oss här nere så är det personliga ansvaret högst påtagligt om vi begår ett misstag på vår arbetsplats. För någon som är anställd på till exempel skandalbankernas flaggskepp, Carnegie, så är ett nytt arbete bara ett telefonsamtal bort. Strax efter statens långt försenade, och därför moraliskt åtalbara, ingripande i investmentbankens leka-med-andras-pengar-affärsidé meddelade en privatarbetsförmedlare i någon av teves nyhetssändningar att de fått massor av påringningar av anställda i sagda bankvrak; Fuck all ya all, typ!
Klasskriget är en realitet men den bekämpade klassen tycks vara förlamad. Visst knyts nävarna i fickorna. Visst muttras det. Men samtidigt så står vi där med ringandet i öronen efter ytterligare en lavett utdelad av husbonden. Vart ska vi vända oss? Oppositionens löjeväckande samarbete där tabloidiseringen av politiken nu tvingat fram en verklig röd-grön-röra för första gången sedan Centern vänstrade med SAP på 1990-talet kan man ju glömma. Det enda positiva det har inneburit är ju att högerblaskorna kan damma av det gamla kommunistspöket igen, men till vilken nytta, förutom att vokabulären kanske kan ge liv till någon form av offentligt samtal, har jag ingen aning om. Facket då? Nja, jag vet inte det jag. Min egen situation har genomgått ett antal svängningar den senaste månaden – jag har känt mig som en halvdan deltagare i någon Idolfinal där budskapet varit att jag ena dagen sitter säkert för att senare samma dag hänga löst. Just nu verkar det ordna sig för stunden men, vafan, förändringar är inget som måste ske över en natt. På fredag går min arbetsgivare till förhandling med Handels och vad som sker därefter kan bara den som är insatt sia om. Alltså står jag ovetande ytterligare en tid.
* * *
När K-G lämnar finansministern med en fråga om Borg har läst Jens Lapidus triviala om än underhållande böcker om den undre världens Stockholm, och finansministern svarar att han läst båda två och finner dem underhållande även han, så sitter jag tyst kvar. Förstrött försöker jag koncentrera mig på en riktigt ointressant intervju med stjärnskottet Lapidus där det enda som får mig att reagera är att en diskussion om språket i hans böcker gör att skurktugg och så kallad Rinkebysvenska glider samman till att betyda representera samma sak. Ytterst talande för en samtid där människovärdet inte längre mäts i solidaritet. På något sätt tror jag inte att jag just genomlevt detta och när K-G:s panel dyker upp så sträcker jag mig efter fjärrkontrollen. Dels så orkar jag inte med mer av poänglöst tyckande i teve, men jag orkar inte heller med att sedan se dessa två ledarskribenter från en påstått höger-vänster-tabloid-polariserad skala gnägga recenserande över den korta stund som finansministern förärade tevepubliken.
Jag stänger av.
Med blicken fäst på en svart teveskärm räknar jag dagarna fram till jul – det är två veckor kvar nu tills butiken skickar hem mig för en ledighet som löper längre än en dag i taget. Räntesänkningen tycks ha fått igång julhandeln och trots att det borde vara en god nyhet för någon som tjänar ihop till hyra och räkningar genom att sälja någon annans saker så är det med en kluven känsla som jag numera går till jobbet. Dels har vi min egen ovissa arbetssituation men det är också tanken på de över tusen personerna som fått sina varsel inom den koncern jag bara utgör en liten del av dem som nöter golven i butikerna. Vad är det för jul för dem att vänta, och för alla det tusentals som fått sina varsel inom industrin och så vidare?
I morgon har jag en schemalagd fridag. Sedan kör jag i en vecka till innan jag har en ledig dag igen. Förhoppningsvis så kan jag hålla på så ett tag till men med ett klasskrig som utkämpas tjugofyra timmar om dygnet där jag inte ens kan värja mig från slagen så är det väl bara att härda ut som gäller. Men hur länge orkar man då göra det?
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, finanskrisen, kris, varsel, klasskrig, borgerligheten, alliansen, a-kassan, bankkrisen, carnegie, anders borg