Groundhog Day – verkligheten som repris.

Ibland blir verkligheten så oerhört tröttsamt påträngande. Den sprider sitt alldagligt gråa omkring sig och den töande snön som föll under natten tycks inte mäkta med att ligga kvar mer än i en timme efter det att solen orkat sig upp bakom den mjölkigt kompakta molnbanken som ockuperar himlen. Jag skyndar ner mot jobbet och slasket klättrar upp över skorna och blöter ned byxorna med allt sitt kalla. Samma upptrampade stig. Samma trötta blickar och glåmiga ansikten möter mig när jag går längs Drottninggatan mot jobbet, vilket förstås är en lögn då det ytterst sällan är någon blick som verkligen möter min. Det är händerna i fickorna. Blicken i backen. Raka vägen in på lagret och personalrummets klädhängare.

Är det så här det är tänkt att vi ska leva?

Om jag hade orkat så hade jag nu börjat orda om Hegel och Marx. Om alienation och om produktionsförhållandenas inverkan på det mentala tillståndet hos den som är tvingad att sälja sin tid till profitörer för mäkta med att betala räkningarna som breder ut sig på hallgolvet. Om hur de yttre förhållandena tvingar sig på och hur de hierarkier som faller sig verka naturligt i ett tillstånd av kapitalistisk ekonomi dödar all kreativitet hos den som inte är född till storartade dåd med en silversked mungipan. Jag skulle kunna göra det. Men jag ids inte. Allt det där är redan sagt och de flesta som passar på att ta den digitala etern i besittning rapar bara saker som redan gått i repris i den analoga.

Allting går i repris. Kan ingen kreativ människa bara kasta om förutsättningarna – ställa allt på ända och se till att den där kreativa silverskeden som glimmar i mungipan på den av börd istället sticker ut ur röven på densamme?

Sedan går allt på rutin; på med namnskylt, se över kassaschemat, kolla av att kassorna är påfyllda, ut i butiken, rätta till boktravarna, starta kassasystemet, slå på övervakningsskärmarna, teveskärmarna, kolla klockan, undvika blickarna från kunderna som trampar utanför glasväggen i entrén, kolla klockan igen (den närmar sig fem i tio), byta några ord med arbetskamraterna innan vi måste sätta på oss försäljaransiktet och så kör vi. Låsa upp. Öppna. Nicka. ”Hej-hej”. Le.

Allt är rutin och allting är en repris. Arbetsmomenten återupprepar sig i en oändlig räcka av handhavanden och fraser. Det finns en trygghet i det där för jag vet, och mina arbetskamrater vet, att vi har koll på det vi gör. Vi möter kunden och vi spelar upp allt det vi har att ge av gott humör och servicekänsla. Även när vi inte har hunnit med någon frukost. När slasket har blött byxorna så att det känns upp på vaden och när huvudvärken slår till med sitt obarmhärtiga molande. Vi kan det här och vi gör det om och om igen. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Och så vidare. Jag har gjort det i ungefär fyra år nu. Någon i fem. En annan i tio. En i hela fyrtio år. Det är ”Tack så mycket” och det är ”Jo, jag jobbar här” som om skivan var av vinyl och nålen hade hakat upp sig.

Men reprisen som är vår verklighet är inte bara en repris av vad vi gör med våra kroppar och medvetande när vi möter kunden. Reprisen är hela tillvaron.

Medan vi utför de kroppsliga och mentala minnen vi har i rörelser och fraser så utspelar sig reprisen runt omkring oss. I det lilla så är det kunderna som frågar samma fråga om och om igen. I det stora är det hela tillvaron som tycks vara en reprisering av något som vi redan har upplevt tidigare. Just nu tycks den stora revivalen vara 1990-talet med borgerlig regering, Mona Sahlin som ansiktet utåt för sossarna, reaktionära marscher, vänsterns oförmåga att kommunicera sitt budskap till det stora flertalet, brandattentat, ekonomisk kris, fallskärmar (som numera heter pensionsavtal eller bonussystem men ändå är samma sak), nedskärningar, varsel, räntor som åker bergochdalbana, samhällstoppar som lägger huvudet medkännande på sned och inkännande påstår sig lida hela vägen till sin bank med de som snart inte har något kvar på deras bank. Allting går i en oroväckande loop som tycks ha inletts någon gång för tio-femton år sedan. Snart är väl fleece det som de unga näringslivstopparna ska klä sig i igen.

Om och om och om igen så upprepar sig allt det där som jag trodde skulle vara en del av det förflutna. Det är ingen hejd och det är inget slut i sikte. Jag undrar inte längre vad som finns bakom horisonten. Det tycks vara ett konstant som vill upprepa sig tills jag inte orkar bry mig längre.

Klockan är fem minuter i stängning och samma dörrar som drogs upp fem minuter innan öppning ska stängas. De flesta kunderna har tillräckligt med livserfarenhet att faktiskt förstå att stängningen av glasdörrarna betyder att vi som nött golvet i butiken gör oss klara för att gå hem. Tio minuter efter stängning så slutar vi få betalt för den tid vi spenderar i butiken så när ett blondblodigt par i de yngre tjugo drar sina dyra skor längs plastgolvet, plockar förstrött med böcker, almanackor eller vad det nu är de plockar med och jag står och väntar vid den sista glasdörren och butiksgallren hos butikerna intill börjar sänkas och min arbetskamrat står och väntar i kassan som ska räknas och kunderna som drar sina dyra sulor längs mattan som vore den upplösningstillstånd likt Rollokola som legat i en varm ficka och dom blir upplysta om att vi stänger nu för en andra gång och dom fortsätter dra sina dyra dojjor längs golvet och plockar förstrött med vad det nu är som de plockar med och jag börjar skramla med nyckelknippan och mitt humör börjar tryta och jag har redan börjat svära innanför skallbenet och när de till slut tar sig till kassan efter att ha blivit upplysta om att nu så stänger faktiskt butiken och dom betalar och släntrar ut genom den smala passagen jag lämnat i vänstra hörnet av entrén så ler jag ändå och säger ”Hej-hej” och dom ler tillbaka men ögonen lyser tomt och jag stänger till slut och låser och och och…

…allting går på rutin. Allting är en repris. Och efter att min kollega räknat den sista kassan och vi har låst in dessa i kassaskåpet och vi har genomfört alla de handhavanden som sitter som spikade i ryggraden så släcker vi, larmar på, låser och går hem.

På vägen hem så känner jag att det mörka som omger mig inte bara är styrt av solens positionering i förhållande till jordens lutning. Det har inte enbart att göra med att årstiden bjuder mindre av solljus. För inom mig så har leendet jag satte på mig på morgonen då jag var trött, hungrig och slut från reprisen dagen innan förvandlats till en inverterad clownmask som jag kan känna hur den äter mig levande. Det mörka är inte heller något som skrämmer eller hotar för när jag svept in mig i jackan och halsduken. När jag nu kört händerna djupt ner i fickorna så har jag inte längre blicken ner i backen. Jag ser rakt fram och jag ser upp i det svarta. Jag befriar mig själv. Blicken är fäst på ett mål och medan jag går hemåt så kastar jag av mig den där gnagande clownmasken. Tankar formuleras inom mig och jag känner att även om det här också är en repris – den här transportsträckan med tankarna, orden och längtan hem till sambo och hund – så är det ändå ett kärt återseende.

Mörkret omkring mig omfamnar mig och jag omfamnar det mörka som är omkring mig. Ansiktena jag möter är inte alla tomma eller glåmiga längre, de har blivit mjukare i kvällsmörkret. Mer levande. Jag går hemåt. Imorgon är det dags för repris igen men just nu så spelar det inte längre någon roll. I den kalla kvällsluften så känner jag att jag lever och om jag kan känna det så kan det inte vara helt hopplöst att längta bort, ut, vidare eller på något bättre.

Kanske var det inte är så här det var tänkt att vi skulle leva – men kanske är det just det här jag upplever i mörkret som gör att det är värt det?

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, text, arbetsliv, verklighet, verklighetsflykt, repris, 90-tal, 00-tal, vardag, politik