Fragment

Efter segern mot Polen 1939 började den tyska ockupationsmakten att transformera om Lodz till en idealstad. Litzmannstadt som staden döptes om till av den tyska administrationen var tänkt att bli en centralort för den del av Polen som kom att införlivas i det Tredje Riket. Administrationen investerade pengar i infrastruktur och uppmuntrade tysktalande polacker att bosätta sig i staden. Men den viktigaste, och mest avskyvärda, delen av denna koloniala transformation var att förinta Lodz betydande minoritet av judiska polacker. Cirka 200 000 judar bodde i Lodz när nazisterna skapade ett ghetto i staden, och endast 1 000 överlevde fram tills att den Sovjetiska armén intog staden i början av 1945.

Den amerikanske historikern Gordon J. Horowitz, har med sin bok Ghettostadt, gjort en betydande insats. Samtidigt som han sätter ghettot och likvideringen av det i sin vidare kontext, lyckas han genom att spåra ögonvittnesskildringar att göra den fruktansvärda processen levande. Genom att fokusera på ett ghetto istället för ett förintelseläger eller koncentrationsläger, så får man som läsare ett bättre perspektiv på hur allomfattande de nazistiska åtagandena för förintelsen var.

Vi får följa ghettots hela livscykel. Från dess födelse till dess likvidation. I takt med att nazisternas planer för förintelsen sattes i verket, samlade man judar från hela Europa i ghettot i Lodz. Därifrån så fördes judar främst till Chelmo för att mördas. För att stävja deporteringarna försökte det judiska rådet att bygga upp fabriker inuti ghettot som försåg den nazistiska administrationen med produkter. Tanken var att bli så pass viktiga för nazisterna att man inte skulle deporteras. Så blev inte fallet.

Men det finns ett antal aspekter med Ghettostadt som är problematiska. Författarens språkbruk är ibland för personligt. Horowitz känslor tar ibland överhanden när han väljer adjektiv att beskriva det som han vill lägga fram. Ett försvar av detta språkbruk är att det är förståeligt då det är ett så känsligt och viktigt ämne. Men det är ett försvar som även kan vändas till sin motsats: just på grund av det är så viktigt så måste vi ställa höga krav. Men viktigaste argumentet emot språkbruket är insikten att det inte tillför någonting vitalt. Tvärtom så ligger det ibland i vägen för den historiska bild som författaren så skickligt målar upp.

Men vad som är allvarligare är att den fulla bilden av ghettot i Lodz till vissa delar är romantiserad när den återges av Horowitz. Detta är att säga att den berättelse som läggs fram inte helt överensstämmer med de presenterade pusselbitarna. Tydligast blir det i hur den judiske ledaren för ghettot, Mordechai Rumkowski, beskrivs i boken. Horowitz är väldigt sympatiskt inställd till Rumkowski som hade en svår situation i att försöka hålla ghettot vid liv samtidigt som han var tvungen att samarbeta med nazisterna. Det finns ingen tvekan i att skulden till morden på ghettots invånare ligger hos den nazistiska administrationen. Men samtidigt får man inte blunda i att det judiska rådet var djupt korrumperat. Mordechai försökte i sin ställning flera gånger att utnyttja kvinnor sexuellt. En gift kvinna som nekade honom fick sitt hem senare besökt och förstört av den judiska polisen. Det judiska rådet var despotiskt och tillsatt av den tyska administrationen, dess legitimitet byggdes upp med hot om våld. Horowitz tar upp dessa aspekter, men låter dem stå utan närmare kommentar. Även dessa saker måste läggas till last.

Men även bristen på klassperspektiv är problematisk. I Horowitz återgivning, försökte Rumkowski att rädda så många judar som möjligt, utan någon separation mellan olika grupperingar inom den judiska ghettobefolkningen. Men om man läser närmare vad som beskrivs, ser man snabbt att så inte var fallet. De som Rumkowski först och främst försökte rädda var de i det styrande skiktet, de andra var pjäser i det höga spel som han spelade, oavsett om de var personer som skickades iväg till döden eller om de var personer som fick stanna kvar för att producera åt den tyska krigsmaskinen. De första judar som valdes ut av rådet för deportering var officiellt kriminella och oönskade element. Men bland denna grupp av deporterade valde Rumkowski även att skicka med fackföreningsmänniskor för att kunna säkerställa ordningen i hans fabriker.

Den grupp av italienska romer som skickats till ghettot i Lodz mottogs inte väl av Rumkowski. I ett tal proklamerande han att man inte kunde leva med zigenare eftersom de var i stånd till att göra vad som helst, (Adelson:173). Denna grupp på 5 000 romer blev inspärrade i en separat del av ghettot, och valdes ut av Rumkowski för deportering i slutet av 1941. När judar från Västeuropa fördes in i ghettot mottogs även de med misstänksamhet. Dessa nyanlända judar blev snabbt utvalda av ledaren för det judiska rådet som nästa grupp för deportering.

Men det är inte bara toppskiktet inom ghettot som inte problematiseras. Den judiska polisen var brutal och korrumperad. Protester mot att de styrande fick bättre rationer slogs ner med våld. När nya grupper av judar anlände till ghettot så gick polisen genom deras tillhörigheter och stöld var vanligt. När man behövde säkerställa människor för deportering gjorde man det genom våldsamma aktioner i hela ghettot. Utav sina överordnade blev poliserna instruerade att inte visa någon nåd. Vid en utrensning så erbjöds fängslade kvinnor sin frihet mot att man hade sex med polismännen.

Horowitz analys om att Rumkowskis strategi lyckades att rädda ett litet antal människor är på det stora hela felaktig. Uppgifter säger att cirka 1000 människor överlevde i ghettot fram tills att den Sovjetiska armén intog Lodz, ungefär en halv procent av den ursprungliga befolkningen. Rumkowski själv blev deporterad när den tyska administrationen inte längre ansåg att han var användbar. De som överlevde var de som hade lämnats kvar för att förstöra hela ghettot efter den sista stora deportationen. Med andra ord så överlevde de sista invånarna i ghettot inte på grund av Rumkowskis samarbetsstrategi, utan de överlevde på grund av att den nazistiska administrationen blev överraskade av den Sovjetiska armén snabba framryckning.

En viktig anledning till denna romantisering är ghettoinvånarnas status som offer. Att i en berättelse om deras undergång, samtidigt peka på hur de begick grymheter mot vad som anses vara sina egna är svårt. Men det är dock nödvändigt. Både av sanningskäl, det som har hänt har hänt och måste berättas; men även av moraliska skäl, skuld till dåd måste fördelas. Att hålla Rumkowski eller den judiska polisen ansvariga för sina handlingar minskar inte den nazistiska administrationens skuld till likvideringen av ghettot och mördandet av dess invånare. Ytterst handlar det om att vi måste vara ärliga mot oss själva. Vi måste leva med att de som är offer under grymma omständigheter, samtidigt kan vända sig om och utnyttja sina medmänniskor.

Trots dessa invändningar är Ghettostadt en bok som måste läsas, det finns ingen tvekan om det.

* * *

Källor:
Adelson, Alan & Lapides, Robert (ed.), Lodz Ghetto: Inside a Community Under Siege, Penguin, 1989.
Horwitz, Gordon, Ghettostadt – Lodz and the Making of a Nazi City, Harvard University Press, 2008.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, historia, bokanmälan, tyskland, polen, ghettostadt, förintelsen, makten över minnet, nazism, shoa, ghetto