Estetisk kompetens – att leva i en strukturerad värld.

Detta handlar om två historier som går parallellt med varandra, som krockar, som fastnar i varandra. Till slut går det inte att separera dem. Detta handlar om min roll som förälder. Detta handlar även om hur språket fortplantas i vår värld.

En vedertagen metafor för språket är att likna det vid ett virus. Denna liknelse brukar felaktigt tillskrivas till W. S. Burroughs. Själv hänvisade han till en filosofiprofessor han haft på University of Chicago: Alfred Korzybski. Troligtvis är denna metafor äldre än så, det är bara det att spåren är dolda för oss. Men oavsett vad, är tanken på språket som ett virus problematisk: språket blir då en självständig aktör som påverkar oss, infekterar oss och slår ut vår handlingsförmåga. Den aspekt som vi då missar är att det är vi själva som driver på språket, det är vi som blir transfixerade av metaforerna, det är inte meningarna som infekterar oss.

En morgon för några veckor sedan gick jag upp tidigt och förberedde för dagen. Min dotter skulle åka på långutflykt med förskolan, och vi som föräldrar hade blivit ombedda att göra en matsäck till våra barn. Eftersom min dotter kvällen innan hade varit väldigt exalterad över utflykten och somnat sent, fick hon sova ut ordentligt den morgonen. Runt halv åtta började barnrutinerna. Min dotter vaknade och lyckades smyga sig upp för att gömma sig i lägenheten utan att jag märkte något. Sedan fick jag springa runt och leta efter henne samtidigt som hon skrattade hysteriskt. När jag väl hittade henne, under dubbelsängen, fick jag tillåtelse att bära henne till soffan och sätta på Bolibompa.

Den första kanalen som kom upp var TV4 och dess morgonprogram. Efter att ha tryckt på förstärkaren kom ljudet, och medan jag letade efter fjärrkontrollen för teven lyssnade jag med ett halvt öra på vad de pratade om. Samtidigt som min dotter berättade något för mig, var det två ord i den ljumna ljudströmmen från teven som träffade mig.

Estetisk kompetens.

Med ens saktade världen in, och jag bestämde mig för att försöka förhala bytet till Bolibompa. Det var inte första gången jag stötte på detta besynnerliga begrepp. Det är tanken att andras syn på vårt utseende och beteende kan reduceras till färdigheter som skall matchas mot arbetsgivarnas krav.

Medvetet började jag tanklöst att fippla med fjärrkontrollen så jag skulle få tid att bilda mig en uppfattning om intervjun. I studion satt två programledare med två stycken inbjudna gäster. En forskare i arbetsvetenskap och en karriärcoach. Rollindelningen var att programledarna var kritiska, coachen positiv och forskaren granskande.

I tevemediets effektsökande logik banaliserades ämnet där varje part spelade sin tilldelade och förutsägbara roll. TV4 hade tillfrågat människor på gatan om de kunde tänka sig att skönhetsoperera sig för att få ett jobb. Bland de tillfrågade var vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som svarade att vi lever i en globaliserad värld och på en marknad där utseendet betyder mer och mer. Programledarna var ömsom upprörda, och ömsom skämtsamma. Karriärcoachen tyckte det var bra om vi i Sverige kunde vara öppna med de krav på estetisk kompetens som många jobb ställer, men varnade pliktskyldigt mot homogenitet på arbetsmarknaden. Forskaren var kritisk mot arbetsgivarnas tendens till att diskriminera människor som inte hamnade inom normen, men kunde samtidigt inte föreslå någon annan lösning än arbetsmarknadsåtgärder som ämnade att utbilda arbetssökande i estetisk kompetens.

Med ett abrupt ”Åh men pappa!” påminde min dotter mig om att det var dags för Bolibompa innan vi skulle cykla iväg till dagis. Jag bytte kanal, gick ut i hallen för att snabbt inventera så att allt till dagens utflykt var nedpackat, för att sedan gå till köket och att ta fram flingorna.

När vi pratar om språket som ett virus så undviker vi, antagligen medvetet, vårt eget ansvar för att konstruera, bibehålla och sprida språket. Det finns en skarp friktion mellan det aktiva handlande som språklig spridning kräver, och det anorektiska språkideal som styr svensk samhällsdebatt och forskning. Genom att bete oss som om vi enbart beskriver en värld med redan existerande ting, omöjliggör vi en kritisk diskussion om vad som är våra egna skapelser. Intervjun i TV4s morgonteve för några veckor sedan är ett bra exempel på detta.

Oavsett sina olika inställningar till estetisk kompetens, talade coachen Nina Jansdotter och forskaren Henrietta Huzell som om det vore en fysiskt existerande egenskap så som hörsel eller styrka. Men det som de inblandade undvek att prata om är att estetisk kompetens inte upptäcks i ett laboratorium, den uppfinns och artikuleras. Denna passivitet, tron på rent empiriska och sterila beskrivningar, gör att en genuskritisk eller klassmedveten analys av begreppet omöjliggörs. På så sätt maskerar man att tanken om estetisk kompetens som en urvalsfaktor på en konkurrensutsatt marknad, för kvinnors del, är ett premierande av den objektifierande blicken av kvinnan som sexuellt objekt för mäns lustar. Detta är inte att säga att män inte kommer att avkrävas estetisk kompetens.  Även de kommer att sorteras. Men för män kommer utslagningen antagligen istället ske efter klassmässiga gränser där avvikelse från medelklassens klädkoder straffas med utsållning.

På många sätt är detta enbart symptomatiskt för den tid vi lever i. Egentligen finns det ingenting att vara förvånad över. Bara mycket att vara arg för.

Den mest koncisa beskrivningen jag kan ge av diskussionen om estetisk kompetens är att klass och könsrelaterade estetiska normer framställs som empiri. Därför cementerar man dessa normer, oavsett hur man ställer sig till dem. Rent resultatmässigt sett är detta ett avdemokratiserande av det offentliga utrymmet. Det är att göra avkall på Göran Sonnevis demokratiska deklaration: ”Vi är inte skit!”, (Sonnevi, Det måste gå, 1970).

Det mönster som kan anas när jag gjort efterforskningar kring begreppet estetisk kompetens, är att drivmedlet inte verkar vara ideologi, utan begreppet verkar istället vara ett sätt för de inblandade att försörja sig. De två konstanter som ses vid artikelsökningar är Henrietta Huzell och Nina Jansdotter, som växelvis får kommentera detta nya fenomen. Detta är inte det samma som att säga att accepterandet och användandet av estetisk kompetens som utslagsmekanism inte är ideologiskt. För det är det i högsta grad. Men det jag misstänker att den ursprungliga mekanismen till skapandet av detta begrepp handlar det banala överlevandet.

Henrietta Huzell som forskar i arbetsvetenskap håller på att slutföra en stor undersökning där man frågat arbetsgivare vad de efterfrågar när det gäller den fysiska framtoningen hon anställda. Någonstans i processen reifieras dessa projicerade normer och blir till estetisk kompetens hos de anställda. Nina Jansdotter i sin tur tar avstamp från denna forskning och ger sina klienter råd i hur de ska navigera i denna nyskapade värld

Det finns en dubbelhet kring begreppet estetisk kompetens. Alla tillfrågade parter beklagar detta nyupptäckta fenomen, men kan samtidigt inte förmå sig att ställa sig i skarp opposition till det eller radikalt kritisera det. Det verkar finnas en tveksamhet i att slå mot begreppet estetisk kompetens, för det hade varit att även slå mot potentiella uppdragsgivare och dem som har makten på den skiktade marknaden.

Detta är hårda ord. Fruktansvärt hårda ord.

Låt mig försöka förklara mig själv. Huzell och Jansdotter är anständiga människor som oss andra. De är kompetenta i sina respektive områden. Tillsammans med oss försöker de ta sig fram i en värld de inte fullt förstår eller styr över. Det sista någon av oss gör är att slå undan benen på oss själva. På så sätt sägs inte allt det som vi kanske tycker borde sägas.

Det som upptar min uppmärksamhet är begreppet estetisk kompetens som samtida fenomen. Vad vi gör med det efter att vi har läst om det. Begreppet har den position i vår världsuppfattning att det legitimerar osakligt utsållning i ett redan brutaliserat samhälle. Istället för att fokusera på dem som ställer krav och som väljer bort, belastar vi de som är objekt för de projicerade normerna och som enbart kan gissa vad arbetsgivarna önskar.

För att knyta tillbaka till Sonnevi, så säger vi nu: ”Du är skit!”

Sedan sparkar vi på dem genom att skuldbelägga dem.

Genus, etnicitet och klass lever tillsammans i detta elastistiska begrepp.

Arbetsgivarens preferenser för vackra kvinnor, vit hy, eller medelklassklädsel reduceras till estetisk kompetens hos den sökande vilken ska hjälpa företaget i dess varumärkesbyggande. Om den sökande inte uppfyller kraven så tackar företaget nej med hänvisning till en globaliserad marknad.

Effekten förvärras av arbetstagarnas eroderande ställning på en alltmera liberaliserad arbetsmarknad. Möjligheterna att göra motstånd minskar med tiden. Försämrade a-kasseregler gör att arbetsgivarna kan försöka pressa arbetstagarna ännu mer. Sakta accepteras sakernas tillstånd medan vi upprörs över att de gamla öststaterna röstar på varandra i schlagerfestivalen. Det accepteras att vi ska stå i passivt förhållande till företaget som vi arbetar för. Vi tycker inte att vi förtjänar bättre.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, arbetsmarknad, estetik, kompetens, estetisering, varumärke, fascism, demokrati, språk, föräldraskap