It’s oh so quiet: London, 2008.

Det är kusligt när trafikljuden tystnar. Om så bara för en sekund eller två. När det blir alldeles tyst. Vanan av att höra bussar och lastbilar accelerera utanför fönstret blir övertydlig då dessa ljud plötsligt inte längre hörs. Personbilar och motorcyklar gör förstås sitt till. Flygplanen som antingen är på väg till eller ifrån Heathrow skakar de tvåglasade fönstren och lika förutbestämt som klockans tickande bryts trafikbruset med jämna mellanrum av sirener.

London dånar tjugofyra timmar om dygnet. Sju dagar i veckan. Femtiotvå veckor om året. Tolv månader om året. År ut och år in. Det är ett oavbrutet vrål av ljud från maskiner, byggarbetsplatser och människor. Metropolen som inte bara var navet i ett världsomspännande imperium utan även är små samhällen i det stora. Numera även navet i en europeisk ekonomi på nedgång.

* * *

Det går inte att undgå att den ekonomiska krisen, som sägs vara på väg, redan är här. Ändå talar man från politikerhåll om frälsning genom statliga bidragspaket till bankerna. Gordon Browns perverst stora bidragspaket till den drabbade finanssektorn skall göra tricket; med statligt sponsrade pund ska de krisande finansjättarna som inte känner några gränser eller lojaliteter tätas innan de går till botten med man och allt. Ett av de brittiska fackförbundens representanter framträdde igår i Channel 4:s Newsnight och frågade en minister ur Labourregeringen om vad regeringen nu skulle göra för arbetarna då man räddat bankerna. Den frågan har också slagit mig. För allt sedan jag satte min fot i detta krisande Storbritannien, så har rapporterna om hur ekonomin faller handlöst avlöst varandra i varenda nyhetsmedia som gått att uppbringa. Hela tiden har det handlat om att rädda finanssektorn – att rädda kapitalismen – aldrig om att rädda dem som bär kapitalismen på sina brutna ryggar.

Gordon Browns sedelbuntar för att rädda finansinstitutionerna är bara en av alla dessa åtgärder som tagits till för att rädda bankirerna; samtidigt förväntas krisen medföra att det i december kommer vara minst två miljoner människor i öppen arbetslöshet i Storbritannien. Två miljoner människor. Det är en siffra att fundera över.

Nyhetstimmen på Channel 4 avbryts för reklam. En trailer för en realitysåpa går igång. Programmet heter Bobnik the builder och är en dokumentärsåpa som ställer en engelsk hantverkare mot en polsk dito för att avgöra vilken som är bäst. I trailern menar den engelske hantverkaren att det finns betänkligheter i att använda sig av utländsk arbetskraft då det påverkar både kvalitet på utfört arbete och lönerna. Den polske mannen säger att han skickar hem pengar varje månad till sin familj. En kostymklädd man – en yuppie no doubt – i trettioårsåldern som anställt den polske hantverkaren säger att han aldrig skulle anställa en engelsk hantverkare. Han ler in i kameran.

Två miljoner arbetslösa i december månad enligt prognoserna. Perioden juni till september gav mer än 100.000 nya arbetslösa. Krisen som det talas om försöker rädda den kostymklädde trettioåringen medan den engelske hantverkaren ställs mot en polsk i en realitysåpa på reklamfinansierad teve.

* * *

London. Detta perpetuum mobile låter, luktar och smakar. Den känns. Tystnaden som infann sig för en sekund, eller två, är sedan länge bruten och utanför gastar någon från vägarbetet som brutit upp den lilla sidogatan. Golvet vibrerar när bussen som stannat på andra sidan gatan, släppt av och på sina resenärer, nu rusar vidare in i livsloppet som föder denna metropol.

Jag går till puben Hare and Hounds, beställer en pint Staropramen och sätter mig vid ett av borden i närheten av bardisken. Vi är inte många i lokalen och det märks för det är en pub som är mellanklassen i storlek. Inget Free House utan en bryggeriägd local där det finns ett återkommande kundklientel som använder detta som en förlängning av sitt vardagsrum. En plattityd, javisst, men det är tydligt här. De tjocka heltäckningsmattorna, de slitna borden och allt sedan rökförbudets införande den kväljande doften av urin blandat med dofttabletterna som placerats i pissoarena på toaletten. Allt läggs till den krisande ekonomin och jag funderar på om inte den krisande pubkulturen – för även den är i kris – kanske kan få ett uppsving nu när arbetslösheten adderas till de ansträngda finanserna?

Antagligen inte. Medierna rapporterar om hur alkoholkonsumtionen efter de ändrade utskänkningslagarna resulterat i ’24 hour binge drinking’ trots att det i hela England endast finns två traditionella pubar som har tillstånd hela dygnet. Två stycken. Trots detta väljer pressen att fokusera på att de utökade öppettiderna (oftast med ytterligare en timme) kommer att resultera i dyngfylla. Samtidigt blir hushållens ekonomier allt mer ansträngda då staten rusar till bankernas hjälp, arbetslösheten ökar och pundet sjunker i värde.

På Hare and Hounds så är vi denna eftermiddag högst tio personer. Jag är med mina trettiofem år yngst och resten av klientelet är alla vithåriga äldre män som antagligen var i min ålder de krisande åren efter kriget.

* * *

Det som blir tydligt här i London är att det som sker det sker överallt just nu. Den här ekonomiska krisen slår globalt och på vissa platser hårdare än på andra. Medierna fokuserar efter ett par dagars rapportering om börsernas fallande kurser och den anstormande krisen på något annat; Guy Ritchie och Madonna ska skiljas efter sju och ett halvt års äktenskap. Samtidigt samlas folkmassorna vid Trafalgar Square för att hylla hjältarna från sommarens olympiska spel. medan detta pågår framträder Londons clownaktiga borgmästare Boris i BBC och talar bekymmrat men impotent om att gatuvåldet hittills i år har skördat 27 ungdomars liv bara i huvudstaden. Krisens England är lika krackelerad som fasaderna på det Council Estate som ligger ett stenkast härifrån.

Alan Moore och David Lloyd publicerade under början av åttiotalet den numera klassiska serieromanen V FOR VENDETTA, som senare gavs ut i en samlingsutgåva av Vertigo för DC Comics i USA, och som till slut blev till en välgjord om än urvattnad filmatisering (i jämförelse med originalet). Historien är en dystopi vilken utspelar sig i ett fascistiskt Storbritannien där avvikande – darkies, nancy boys and beatniks – skickats till koncentrationsläger och där en totalitär regerar med en övervakningsstat värdig vår egen tid. Denna totalitära statsbildning utmanas så av den maskerade terroristen V som likt Guy Fawkes genomför en ‘gunpowder treason and plot’.

I förorden till denna grafiska roman skriver Lloyd och Moore om ett England i förändring. David Lloyd återger en kväll på en pub där den skränande teveapparaten sänder ut ytliga nöjesproduktioner fulla av ”cheeky and cheery” karaktärer fram till det att nio-nyheterna kom på. Då stängs den av och popmusik bryter den tillfälliga tystnaden i lokalen:

I finished my drink and left, almost certain the TV would be silent for the rest of the evening. For after “The Nine o’Clock News” would have come “The Boys From Brazil”, a film with few cheeky, cheery characters in it, which is all about a bunch of Nazis creating 94 clones of Adolf Hitler.

There aren’t many cheeky, cheery characters in V FOR VENDETTA either; and it’s for people who don’t switch off the News.
(David Lloyd, V FOR VENDETTA, Vertigo, 1990)

Alan Moore är i sitt förord till den samlingsutgåva jag har här intill mig ännu hårdare i sitt omdöme om hur England tedde sig då för tjugo år sedan. Han skriver att han tänker lämna landet inom kort med sin familj; han nämner att Thatcher lovat att de konservativa skulle komma att styra ända fram till det tjugoförsta århundradet och hur England var ett kallt och omänskligt samhälle:

I’m thinking of taking my family and getting out of this country soon, sometime over the next couple of years. It’s cold and it’s mean spirited and I don’t like it here anymore.
(Alan Moore, V FOR VENDETTA, Vertigo, 1990)

Till skillnad från Moore så tycker jag fortfarande om England. Jag tycker om detta pulserande London. Men jag kan relatera till det som Lloyd och Moore skriver om i sina förord till V FOR VENDETTA, men utifrån en svensk horisont. Det svenska samhället är idag kallt och omänskligt. Har antagligen alltid varit det. Det är ett elakt och småsint samhälle där den avvikande ska anpassa sig eller å under. Men det är i relation till det som varit och det är i jämförelse med ett England som för en svensk framstår som mycket öppnare mellan människor än vad Sverige någonsin varit. I jämförelse med det engelska samhället så tror vi svenskar att Sverige ska vara en utopi, men så är det inte. Istället är Sverige ett samhälle där de konflikter som ligger i öppen dager i England sopas undan och förtigs. Klassamhället är inget man hymlar med i Storbritannien. I Sverige är det en paradgren till både höger och vänster. Sverige har inte varit ett bra samhälle på många år. Och när det var ett gott samhälle så var det i princip bara på pappret.

* * *

Det här är rörelserna som böljar fram och tillbaka. Ett evigt föränderligt London. Det stannar aldrig upp. Återigen dundrar ett flygplan in över hustaket och jag ser framför mig hur flygpassagerarna tittar ner från de små fönstren och iakttar hur London breder ut sig som ett diorama under dem. Där uppifrån så kan man inte se några spår av krisen som breder ut sig över det engelska samhället. Tidningarna basunerar ut att fotbolls-VM är inom räckhåll för det obesegrade engelska landslaget. Krisen trängs undan av segern mot Vitryssland (!) samtidigt som börsen dykt till den lägsta nivån sedan 1991. Bankerna ska räddas av Labourregeringen. Teven gör sig lustig över situationen för den engelska arbetarklassen samtidigt som arbetslösheten når nya rekordnivåer. Ungdomar ur de lägre klasserna dödar varandra i gatuslagsmål och de övre klasserna spenderar allt mer pengar på nöjen och materiell lycka.

Lloyd och Moores framtidsvision byggde på ett fascistiskt Englands framväxt som en reaktion på ett tredje världskrig – istället ser vår samtid ut att närma sig denna reaktion med hjälp av högerpopulism och krisande finanser. Trettiotalet är bara ett stenkast ifrån oss. Men vi stänger ute verkligheten och ljudet av rörelserna tystnar aldrig mer än för några sekunder.

©Henrik Palm, London, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, england, finanskris, recession, bankkrisen, modernism, v for vendetta