Det finns inga kriterier. Det finns formler som till samma grad är tillgängliga och vilkas innebörd ofta i själva verket bestäms av ett i förhållande till dem yttre tillstånd av konflikt.
(s.134) J. Rancìere, Konst, makt och politik: skriftserien Kairos Nr. 12, Raster förlag, 2007.
Det finns två utsagor om historien som vi kan hålla för sanna; det ena är att historien skrivs av segraren, det andra är att vi lär av historien. Dessa två väl nyttjade utsagor kan vi hålla för sant, men vi får lov att göra det med vissa förbehåll. Dels på grund av att även fast historien kan tyckas vara för sant hållen genom segrarens diktat, så finns det alltid utrymme för att ifrågasätta och revidera; på gott och på ont. Men också för att trots att vi borde lära av historien så tycks vi inte göra det; också det på gott och på ont.
Historien är för de flesta något objektivt. Vi ser tillbaka och ser det som faktiskt har hänt. Vi lär oss ända från början att sanningen, även om den i verkligheten är påverkad av ideologiska tendenser som ligger till grund för dess formulerande, inte är lögn. Det ligger i själva ordens betydelse. Vi vet att den historiska sanningen återges med all den vetenskaplighet som kan föreställas komma ur ett akademiskt ämne vid universitet och högskola. Vi vet också att denna historiska sanning återgivits oss med största möjliga objektivitet och neutralitet, åtminstone föreställer vi oss att det är så.
När vi närmar oss 1900-talets våldsamma historia så är det särskilt tre konflikter som står som tre tydliga fyrbåk i förhållande till de hundra årens samlade händelseschema. Det är det första världskriget. Det andra världskriget. Det kalla kriget. Tre krig – skilda från varandra i tid och form – som i mångt och mycket lagt grunden för vad resten av 1900- och början av 2000-talet blev. Dessa tre konflikter – som trots att de skiljer sig i tid och form inte går att skilja från varandra eller från det som kom innan eller därefter – säger vi att vi vet vad de innebar i mänskligt lidande och tragedi. Vi vet att skotten i Sarajevo gav första världskriget, som gav bolsjevikerna sitt Sovjetunionen, som för Tyskland gav freden vid Versailles, som blev till tysk revanschism och som gav NSDAP makten, som gav koncentrationslägren till Europa, som ledde till Tysklands nederlag och delning, som blev till ett Europa delat i ett öst- och ett västblock, som uppförde järnridån som ledde världen till det kalla kriget, som döpte om kolonialismen till krig med ombud i tredje världen vilket gav stormakterna kapprustning vilket till slut ledde till järnridåns fall och den ensamma stormakten och så vidare… allt det där vet vi. Vi tar det för sant och vi ser de klädda skotten som skiljer historiens segment ifrån varandra. Vi ser att kapitlen avslutas och att nya startar. Men när vi läser historien så väljer vi att inte se att kapitlen aldrig tar slut. Vi missar att meningarna löper i varandra och att radbrytningarna i berättelsen endast är där för syns skull. Vi väljer, för enkel- och bekvämlighets skull, att blunda för historiens linjer som löper i varandra för att vi är trötta på konflikter och trätor. Vi längtar bortom horisonten och börjar hela tiden om på timmen noll för att undvika att behöva möta skulden till vad som lett fram till där vi står i just detta nu.
I det sista numret av den numera insomnade tidskriften Kulturkritik (närmare bestämt nummer 3 som utkom september 2007 – se länken: Kulturkritik: Backlist) skrev jag en längre artikel som berör just det här med sanningsanspråk och historia. Artikeln – Kallt krig och tysk höst – närmar sig vårt 1900-tal genom att ta fasta just de paradoxer som de inledande utsagorna i denna artikel ger om historien. I artikeln förekommer dels en längre intervju med Bo I. Cavefors som tar sin början i ett samtal om utgivningen av dokumentsamlingen RAF: Texter (Bo I. Cavefors Förlag, 1977), vad denna utgivning innebar, vilket sedan leder vidare till hur vår samtid själv hanterar de frågor som uppstår då den tyska hösten förs på tal. I samtalet och upplägget fram till intervjun så närmar vi oss detta med sanningsanspråk och den eventuella lärdom historien bär på.
Det finns ingen som helst anledning till att här försöka återge vad som står i den artikeln; den står för sig själv och bör också läsas så. Nej, vad som dock bör sägas är att när en gång strofen Aldrig mer! formulerades så valde man att relativisera just denna utsaga till att blott och enbart vara en floskel bland andra. Detta ska här nedan få sin förklaring närmare.
I Bernt Engelmanns dokumentärroman Stora Förtjänstkorset (Tidens Förlag, 1979) spelas en thrillerberättelse om en amerikansk advokats möte med historiens förljugenhet upp då han på uppdrag av en klient söker efter en tavla som stals under ariseringen av judisk egendom i Polen efter att Tyskland invaderat landet 1939. Själva thrillermomentet driver berättelsen framåt medan de historiska dokument och händelser som ligger till grund för romanen i allra högsta grad är verkliga. Engelmann, vars journalistiska gärning kan jämbördigas med Günther Wallraffs, specialiserade sig på att skriva böcker som tog sikte på hur den ekonomiska makteliten i det post-nazistiska förbundsrepubliken Tyskland (BRD) på intet sätt behövde bära den kostnad som dessas medlöperi och administration av den nationalsocialistiska statens ekonomiska politik borde ha inneburit.
Den bok som Bernt Engelmann skrev 1974, och som utkom på svenska 1979, är en skräckinjagande historia om hur högt uppsatta nazister inom den kriminaliserade organisationen SS efter kriget kunde fortsätta som om ingenting hade hänt då andra världskriget var över. Den ariseringspolitik som förts – en politik som gick ut på att låta prominenta medlemmar i NSDAP överta företag och industrier från framförallt judiska medborgare inom Tyskland och de ockuperade områdena – ledde inte bara fram till att företag exproprierades utan vidare till förslavade arbetare som togs från de länder som Wehrmacht och den nationalsocialistiska administrationen lade under sig i sin önskan om lebensraum. Dessa män som i naziregimens tjänst gjorde sig en rejäl förmögenhet genom att stjäla egendom och förslava människor kom sedan, efter att det socialdemokratiska (SPD) och kristdemokratiska partiets (CDU) initialt antikapitalistiska efterkrigsprogram havererat på grund av kommunistskräcken bland de västeuropeiska allierade, att kunna återgå till positioner inom BRD som de till och med tillskansat sig som medlemmar i det parti som lagt Tyskland i ruiner. Bara för att ge en illustration till vad det var för något som skrämde västmakterna (och den ekonomiska eliten i de av västmakterna ockuperade Tyskland) så till den milda grad att man valde att bortse från de brott mot mänskligheten som just avhandlats i Nürnbergrättegångarna, så bör vi se till det svällande östblocket inte bara genom sovjetisk ockupation började ifrågasätta det kapitalistiska systemets påstådda förträfflighet i ljuset från det som alldeles nyligen utspelat sig på den europeiska kontinenten. Ifrågasättandet av kapitalismen och skuldbeläggandet av den för det fallerade tyska expansions- och förintelsepolitiken ledde bland annat fram till att det i direkt anslutning till krigsslutet, och de trevande försöken att skapa ett civilt samhälle från den grushög som återstod av Hitlers tredje rike, så orienterade sig även högerkrafter mot en för vår tid radikal kapitalismkritik. I Raimond Bengtssons bok Brännpunkt Tyskland (Zindermans, 1979) kan vi bland annat läsa hur både det socialdemokratiska SPD och kristdemokraterna i CDU formulerade sin politiska vision:
Ur resolution avfattad vid SPD:s partikongress i Hannover den 11 maj 1946:
Det socialdemokratiska partiet ser som sin uppgift att samla alla demokratiska krafter i socialismens tecken. Inte bara de politiska maktförhållandena, utan också de ekonomiska grundvalarna måste genomgå en förändring.
Endast en fullständig omgestaltning kan garantera det tyska folket deras ekonomiska och sociala levnadsmöjligheter och säkra frihet och fred.
Ur CDU:s Ahlenska ekonomiska program antaget den 3 februari 1947:
Det kapitalistiska ekonomiska systemet har visat sig inte kunna motsvara det tyska folkets statliga och sociala levnadsintressen. Efter det fruktansvärda politiska, ekonomiska och sociala sammanbrottet, förorsakat av en kriminell maktpolitik, kan endast en fundamental nyordning bli följden. Denna nyordnings innehåll och målsättning kan inte längre byggas på kapitalistisk vinst- och maktsträvan utan måste grundas på vårt folks välgång.
(Bengtsson:33)
Lägg därtill att bland annat planer på ett fullständigt genomförande av jordreformer för att bryta aristokratins ägarformer och en vilja till en demokratiskt formulerad ekonomisk politik utmanade de västliga segrarmakternas egna ekonomiska system, så var det kanske inte förvånande att dessa satte ned sina marschkängor hårt på samma gator som några år tidigare hade nöts ned av järnhälens eko. Men frågan är om det som kom att följa på detta ändå inte tangerar allt vad osmaklighet i viljan till makt ändå kan åstadkomma. För medan Tysklands städer fortfarande var mer eller mindre ställt i ruiner så klev den tidigare förfördelade och med nationalsocialisterna trogna klassen in i den nya makt- och administrationsapparaten som kom att byggas upp av de västallierade. Listan på dem som direkt efter kriget var paria och som kom att tvättas rena från skuld är lång; Engelmanns persongalleri i slutet av hans bok tar endast upp en handfull ur BRD:s ekonomiska och politiska elit som alla har ett förflutet inom SS och de ariserade företagen. Jörn Svenssons bok Vägen till det fjärde riket (Bo I. Cavefors Förlag, 1963), som citeras flitigt i artikeln Kallt krig tysk höst, bjuder på ytterligare skrämmande fakta rörande bland annat hur höga officerare inom både SS (som dömdes ut som en kriminell organisation vid Nürnbergrättegångarna) och Wehrmacht snart kom att se sig benådade och inordnade i BRD:s nya armé, men också hur den ekonomiska och politiska klassen under och efter hitlerismen kom att bestå av stort sett samma skuldtyngda individer.
Grosses Bundesverdienstkreuz som Engelmanns bok heter i original kommer av en av BRD:s allra högsta utmärkelser för förtjänstfullt arbete vid återuppbyggnaden och demokratin (Engelmann:82). En alldeles särskild person ur persongalleriet i Engelmanns bok tilldelades 1967 denna orden och 1972 stjärnan till denna en av de högsta utmärkelserna i förbundsrepubliken:
”Som ett erkännande av hans affärsinsatser och samhällsengagemang överräckte ministerpresidenten i delstaten Rheinland-Pfalz, Dr Helmut Kohl, till jubilaren” – det var Dr jur Fritz Ries, styrelseordförande och störste aktieägare i Pegulan AB, kunglig marockansk konsul, grundare och majoritetsinnehavare av Ries-firma-gruppen – ”i närvaro av talrika prominenta gratulanter stjärnan till förbundsrepublikens Stora förtjänstkors … Dr Ries tackade alla … och underströk att den här dagen för honom inte var ett mål, inte ett bokslut, utan en station i hans liv … Mannheimkvartetten inramade mottagandet … Ett uppsluppet avbrott gav två sotare, som … på traditionellt vis svärtade ned födelsedagsbarnet.”
(Engelmann:82-83)
Denna Dr jur Fritz Ries som 1972 meddelade att dagen då han gavs stjärna till Stora förtjänstkorset ”inte var ett mål, inte ett bokslut, utan en station i hans liv” (Engelmann:Ibid.) var den av de av Engelmann utpekade som komprometterades allra mest av avslöjandena från hans förflutna. Där kan vi se att Ries, medlem i NSDAP redan 1933 och föreslagen som ”Förtroendeman för särskilda ärenden” (Engelmann:219) vid GESTAPO 1936. Genom ariseringar och övertaganden så expanderade hans firma med 120 anställda till en koncern med över 10.000 anställda. Efter bokens publicering kom han att stämma Engelmann för ärekränkning, vilket inte fick författaren att backa då han hade mycket mer att avslöja om denne jurist och företagsledares mörka historia. Ries valde efter att ha återtagit sin stämningsansökan att begå självmord. (Engelmann:Ibid.)
Ytterligare personer som borde få ett och annat ögonbryn att höjas i Engelmanns persongalleri är Kurt Georg Kiesinger och Franz Josef Strauss, båda två prominenta högdjur inom CDU. Kiesinger var medlem i NSDAP från 1933 till 1945, och var under krigsåren 1940 till 1945 vid utrikesministeriets radiopolitiska avdelning med ansvar för ”allmän propaganda, samordning av delstatsavdelningarnas arbete, kontakt med rikspropagandaministeriet” (Engelmann:216-217). Strauss, som har gått till historien som ”en av efterkrigstidens mest färgstarka politiker i Tyskland” (enligt wikipedia). Han ska även ha bedömts, av segrarmakterna, ha varit ”politisch unbelastet” och därmed fri att deltaga i återuppbyggnaden av BRD. Från 1937 var han dock medlem i NSDStB (Nationalsocialistiska Tyska Studentförbundet) och även ”världsåskådningssakkunnig vid Sturm 23/M 6 i München” (Engelmann:221). Efter krigsslutet verkade han som tolk vid den amerikanska militärregeringen i Tyskland och sedermera även ”ordförande i domstolsutskottet, som hade att döma över f d NSDAP-medlemmars politiska förflutna och deras sammanslutningar”. (Engelmann:Ibid.) Marianne Strauss, hans hustru, var vid Engelmanns publicering innehavare av 10% av kapitalet i Dr jur Fritz Ries firmagrupp.
En kritisk hållning skulle kunna göra gällande att det rör sig om indicier då en kontaktkarta över de nazistiska krigsförbrytarna länkas till den i efterkrigstiden etablerade makteliten inom de politiska och ekonomiska oligarkierna. Men för att kunna avfärda dessa som enbart indicier så krävs det att historien studeras med ett öga stängt. Vår tids återförenade Tyskland är länkat till det delade Tyskland under efterkrigstid och kallt krig. Det delade Tyskland länkas till det tredje riket, som i sin tur är en effekt av Weimartidens politiska turbulens som är direkt beroende av det tyska nederlaget i första världskriget. Och så vidare. Historen påverkar samtiden som påverkar framtiden. Ett banalt resonemang. Men den tyska efterkrigstiden är länkad till det som skedde i det nazistiska Tyskland; i det civila, militära, politiska och det ekonomiska samhället.
När jag läser om Tyskland idag så förvånas jag över hur lite vi tycks ha lärt oss av historien, denna falska truism som vi slänger oss med både till höger och vänster, och jag förvånas över att det kritiska tänkandet så lättvindligt låter sig stängas av bland samhällsdebattörer. Det gäller allt ifrån en fallerande demokratis införande av undantagstillstånd i samband med politiska toppmöten till oinskränkt lagstiftning om elektronisk övervakning av medborgare. Nu allra senast förvånas jag över hur blinda vissa liberala debattörer ställer sig till den tyska efterkrigstidens uppenbart selektiva glömska inför de nazistiska krigsförbrytelserna. I Expressen upprörs Jens Christian Brandt över att Aftonbladets Åsa Linderborg (recensionen här och Linderborgs svar till Brandt här) och DN:s Sara Stridsberg vågat sig på att recensera Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof utan att bära liberalens enögda glasöga. Dessutom tecknar Brandt en bild av det västtyska samhället som varandes mycket mer tolerant än vad dess samtida skildrare någonsin skulle kunna fantisera om.
För att återgå för ett ögonblick till Bernt Engelmanns bok så förekommer där ytterligare en person vars politiska historia skulle ha betydelse för inträdet i den tyska hösten; Hanns Martin Schleyer. I Engelmanns berättelse så figurerar han som en statist, betydande förvisso men ändå i sammanhanget som statist. Dock skulle hans öde vara det som skulle komma att färga det tyska samhället i högre grad än den för egen hand ändade Fritz Ries. Efter andra världskriget gjorde Schleyer en karriär i den absoluta toppen av det västtyska samhällets ekonomiska oligarki. Bland annat i styrelsen för Daimler Benz och som absolut toppnamn i arbetsgivareföreningen i BRD. Schleyers förflutna var, precis som de huvudpersoner som figurerar i Engelmanns dokumentärroman, blodsbesudlat intill mardrömslika proportioner; som medlem i NSDAP och officer inom det svarta uniformernas SS tycker man att något av krigsskulden borde ha fallit på Schleyers axlar. Men icke. Precis som berättats här ovan så var Hanns Martin Schleyers efterkrigstid inte mindre än ett rakt uppstigande till samhällshierarkins topp.
I efterordet till Engelmanns bok nämns den utveckling som Schleyer kom att medverka till; Hanns Martin Schleyer kidnappades den 5 september 1977 av Rote Armee Fraktion och hölls som gisslan under en dryg månad. Trots en massiv polisaktion för att finna och frita Scheleyer lyckades inte den västtyska polisen finna honom föränn hans tid hade runnit ut. Den 18 oktober 1977 avrättades han med tre skott och återfanns i bagaget på en Audi intill den fransk-tyska gränsen. Avrättningen av Schleyer, som uppenbarligen måste ha varit en belastning i ljuset av att hans brott åter hade tagits fram i ljuset i och med kidnappningen, var ett svar på att de fängslade RAF-fångarna i säkerhetsfängelset Stammheim funnits döda (och i ett fall dödligt sårad) i sina celler. Efterspelet gjorde gällande att det rörde sig om självmord, något som inte har utretts till fullo.
Varför denna utläggning i slutet av en artikel som handlar om ariseringar av judiska och polska företag i tredje rikets skugga? Varför detta i en text som tar avstamp i för santhållna uttalanden om historien? Ja, det kan man fråga sig, om man nu väljer att se på historien med ett öga slutet. Men kidnappningen av Hanns Martin Schleyer, Ulrike Meinhof och RAF är alla symptom av det samhälle som skapades ur det makadam som återstod av det hitleristiska Tyskland. Hitlergenerationen som RAF-aktivisterna kallades, återställandet av den ekonomiska och politiska ordningen i BRD med före detta nazipampar åter på topplatser i samhällshierarkin och den historierevisionism som tycks vara vår tids signum är summan av ett historielöst samhälle där segraren (vem det nu må vara) kommit att ha oinskränkt tillträde till skrivpulpeten.
Idag skrivs inte bara historien av makten – den skrivs också om. Författas och revideras av samma penna. Det västtyska exemplet går igen i vår tid där Angela Merkel, uppväxt i det totalitära DDR, återvinner kontrollsamhället och utvecklar det i en ohelig blandning av DDR och BRD. Två tyska enheter som föddes ur NSDAP:s tredje rike.
Indicier är således inte något som jag anser att vi har råd att avfärda, särskilt inte då dessa kan beläggas med uppenbara brott mot mänskligheten och krigets lagar. Det tyska exemplet är ett varnande exempel inför vad man kan vänta sig när den politiska och ekonomiska makten utmanas av kritiskt tänkande och kraven på verklig demokrati. Det tyska exemplet är varningen från historien. Men kanske är det så att vi först nu är på väg mot det Fjärde Riket som det varnades för redan under början av det kalla kriget?
+ + +
Litteratur:
R. Bengtsson, Brännpunkt Tyskland, Zindermans, 1979.
B. Engelmann, Stora Förtjänstkorset, Tidens Förlag, 1979.
H. Palm, Kallt krig och tysk: Kulturkritik #3, 2007.
J. Rancìere, Konst, makt och politik: skriftserien Kairos Nr. 12, Raster förlag, 2007.
J. Svensson, Vägen till det fjärde riket, Bo Cavefors Förlag, 1963.
©Henrik Palm, London, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politk, samhälle, tyskland, efterkrigstid, nsdap, bernt engelmann, brd, repression, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism
Ihr da oben – wir da unten: Tyskland och skulden.
Det finns två utsagor om historien som vi kan hålla för sanna; det ena är att historien skrivs av segraren, det andra är att vi lär av historien. Dessa två väl nyttjade utsagor kan vi hålla för sant, men vi får lov att göra det med vissa förbehåll. Dels på grund av att även fast historien kan tyckas vara för sant hållen genom segrarens diktat, så finns det alltid utrymme för att ifrågasätta och revidera; på gott och på ont. Men också för att trots att vi borde lära av historien så tycks vi inte göra det; också det på gott och på ont.
Historien är för de flesta något objektivt. Vi ser tillbaka och ser det som faktiskt har hänt. Vi lär oss ända från början att sanningen, även om den i verkligheten är påverkad av ideologiska tendenser som ligger till grund för dess formulerande, inte är lögn. Det ligger i själva ordens betydelse. Vi vet att den historiska sanningen återges med all den vetenskaplighet som kan föreställas komma ur ett akademiskt ämne vid universitet och högskola. Vi vet också att denna historiska sanning återgivits oss med största möjliga objektivitet och neutralitet, åtminstone föreställer vi oss att det är så.
När vi närmar oss 1900-talets våldsamma historia så är det särskilt tre konflikter som står som tre tydliga fyrbåk i förhållande till de hundra årens samlade händelseschema. Det är det första världskriget. Det andra världskriget. Det kalla kriget. Tre krig – skilda från varandra i tid och form – som i mångt och mycket lagt grunden för vad resten av 1900- och början av 2000-talet blev. Dessa tre konflikter – som trots att de skiljer sig i tid och form inte går att skilja från varandra eller från det som kom innan eller därefter – säger vi att vi vet vad de innebar i mänskligt lidande och tragedi. Vi vet att skotten i Sarajevo gav första världskriget, som gav bolsjevikerna sitt Sovjetunionen, som för Tyskland gav freden vid Versailles, som blev till tysk revanschism och som gav NSDAP makten, som gav koncentrationslägren till Europa, som ledde till Tysklands nederlag och delning, som blev till ett Europa delat i ett öst- och ett västblock, som uppförde järnridån som ledde världen till det kalla kriget, som döpte om kolonialismen till krig med ombud i tredje världen vilket gav stormakterna kapprustning vilket till slut ledde till järnridåns fall och den ensamma stormakten och så vidare… allt det där vet vi. Vi tar det för sant och vi ser de klädda skotten som skiljer historiens segment ifrån varandra. Vi ser att kapitlen avslutas och att nya startar. Men när vi läser historien så väljer vi att inte se att kapitlen aldrig tar slut. Vi missar att meningarna löper i varandra och att radbrytningarna i berättelsen endast är där för syns skull. Vi väljer, för enkel- och bekvämlighets skull, att blunda för historiens linjer som löper i varandra för att vi är trötta på konflikter och trätor. Vi längtar bortom horisonten och börjar hela tiden om på timmen noll för att undvika att behöva möta skulden till vad som lett fram till där vi står i just detta nu.
I det sista numret av den numera insomnade tidskriften Kulturkritik (närmare bestämt nummer 3 som utkom september 2007 – se länken: Kulturkritik: Backlist) skrev jag en längre artikel som berör just det här med sanningsanspråk och historia. Artikeln – Kallt krig och tysk höst – närmar sig vårt 1900-tal genom att ta fasta just de paradoxer som de inledande utsagorna i denna artikel ger om historien. I artikeln förekommer dels en längre intervju med Bo I. Cavefors som tar sin början i ett samtal om utgivningen av dokumentsamlingen RAF: Texter (Bo I. Cavefors Förlag, 1977), vad denna utgivning innebar, vilket sedan leder vidare till hur vår samtid själv hanterar de frågor som uppstår då den tyska hösten förs på tal. I samtalet och upplägget fram till intervjun så närmar vi oss detta med sanningsanspråk och den eventuella lärdom historien bär på.
Det finns ingen som helst anledning till att här försöka återge vad som står i den artikeln; den står för sig själv och bör också läsas så. Nej, vad som dock bör sägas är att när en gång strofen Aldrig mer! formulerades så valde man att relativisera just denna utsaga till att blott och enbart vara en floskel bland andra. Detta ska här nedan få sin förklaring närmare.
I Bernt Engelmanns dokumentärroman Stora Förtjänstkorset (Tidens Förlag, 1979) spelas en thrillerberättelse om en amerikansk advokats möte med historiens förljugenhet upp då han på uppdrag av en klient söker efter en tavla som stals under ariseringen av judisk egendom i Polen efter att Tyskland invaderat landet 1939. Själva thrillermomentet driver berättelsen framåt medan de historiska dokument och händelser som ligger till grund för romanen i allra högsta grad är verkliga. Engelmann, vars journalistiska gärning kan jämbördigas med Günther Wallraffs, specialiserade sig på att skriva böcker som tog sikte på hur den ekonomiska makteliten i det post-nazistiska förbundsrepubliken Tyskland (BRD) på intet sätt behövde bära den kostnad som dessas medlöperi och administration av den nationalsocialistiska statens ekonomiska politik borde ha inneburit.
Den bok som Bernt Engelmann skrev 1974, och som utkom på svenska 1979, är en skräckinjagande historia om hur högt uppsatta nazister inom den kriminaliserade organisationen SS efter kriget kunde fortsätta som om ingenting hade hänt då andra världskriget var över. Den ariseringspolitik som förts – en politik som gick ut på att låta prominenta medlemmar i NSDAP överta företag och industrier från framförallt judiska medborgare inom Tyskland och de ockuperade områdena – ledde inte bara fram till att företag exproprierades utan vidare till förslavade arbetare som togs från de länder som Wehrmacht och den nationalsocialistiska administrationen lade under sig i sin önskan om lebensraum. Dessa män som i naziregimens tjänst gjorde sig en rejäl förmögenhet genom att stjäla egendom och förslava människor kom sedan, efter att det socialdemokratiska (SPD) och kristdemokratiska partiets (CDU) initialt antikapitalistiska efterkrigsprogram havererat på grund av kommunistskräcken bland de västeuropeiska allierade, att kunna återgå till positioner inom BRD som de till och med tillskansat sig som medlemmar i det parti som lagt Tyskland i ruiner. Bara för att ge en illustration till vad det var för något som skrämde västmakterna (och den ekonomiska eliten i de av västmakterna ockuperade Tyskland) så till den milda grad att man valde att bortse från de brott mot mänskligheten som just avhandlats i Nürnbergrättegångarna, så bör vi se till det svällande östblocket inte bara genom sovjetisk ockupation började ifrågasätta det kapitalistiska systemets påstådda förträfflighet i ljuset från det som alldeles nyligen utspelat sig på den europeiska kontinenten. Ifrågasättandet av kapitalismen och skuldbeläggandet av den för det fallerade tyska expansions- och förintelsepolitiken ledde bland annat fram till att det i direkt anslutning till krigsslutet, och de trevande försöken att skapa ett civilt samhälle från den grushög som återstod av Hitlers tredje rike, så orienterade sig även högerkrafter mot en för vår tid radikal kapitalismkritik. I Raimond Bengtssons bok Brännpunkt Tyskland (Zindermans, 1979) kan vi bland annat läsa hur både det socialdemokratiska SPD och kristdemokraterna i CDU formulerade sin politiska vision:
Lägg därtill att bland annat planer på ett fullständigt genomförande av jordreformer för att bryta aristokratins ägarformer och en vilja till en demokratiskt formulerad ekonomisk politik utmanade de västliga segrarmakternas egna ekonomiska system, så var det kanske inte förvånande att dessa satte ned sina marschkängor hårt på samma gator som några år tidigare hade nöts ned av järnhälens eko. Men frågan är om det som kom att följa på detta ändå inte tangerar allt vad osmaklighet i viljan till makt ändå kan åstadkomma. För medan Tysklands städer fortfarande var mer eller mindre ställt i ruiner så klev den tidigare förfördelade och med nationalsocialisterna trogna klassen in i den nya makt- och administrationsapparaten som kom att byggas upp av de västallierade. Listan på dem som direkt efter kriget var paria och som kom att tvättas rena från skuld är lång; Engelmanns persongalleri i slutet av hans bok tar endast upp en handfull ur BRD:s ekonomiska och politiska elit som alla har ett förflutet inom SS och de ariserade företagen. Jörn Svenssons bok Vägen till det fjärde riket (Bo I. Cavefors Förlag, 1963), som citeras flitigt i artikeln Kallt krig tysk höst, bjuder på ytterligare skrämmande fakta rörande bland annat hur höga officerare inom både SS (som dömdes ut som en kriminell organisation vid Nürnbergrättegångarna) och Wehrmacht snart kom att se sig benådade och inordnade i BRD:s nya armé, men också hur den ekonomiska och politiska klassen under och efter hitlerismen kom att bestå av stort sett samma skuldtyngda individer.
Grosses Bundesverdienstkreuz som Engelmanns bok heter i original kommer av en av BRD:s allra högsta utmärkelser för förtjänstfullt arbete vid återuppbyggnaden och demokratin (Engelmann:82). En alldeles särskild person ur persongalleriet i Engelmanns bok tilldelades 1967 denna orden och 1972 stjärnan till denna en av de högsta utmärkelserna i förbundsrepubliken:
Denna Dr jur Fritz Ries som 1972 meddelade att dagen då han gavs stjärna till Stora förtjänstkorset ”inte var ett mål, inte ett bokslut, utan en station i hans liv” (Engelmann:Ibid.) var den av de av Engelmann utpekade som komprometterades allra mest av avslöjandena från hans förflutna. Där kan vi se att Ries, medlem i NSDAP redan 1933 och föreslagen som ”Förtroendeman för särskilda ärenden” (Engelmann:219) vid GESTAPO 1936. Genom ariseringar och övertaganden så expanderade hans firma med 120 anställda till en koncern med över 10.000 anställda. Efter bokens publicering kom han att stämma Engelmann för ärekränkning, vilket inte fick författaren att backa då han hade mycket mer att avslöja om denne jurist och företagsledares mörka historia. Ries valde efter att ha återtagit sin stämningsansökan att begå självmord. (Engelmann:Ibid.)
Ytterligare personer som borde få ett och annat ögonbryn att höjas i Engelmanns persongalleri är Kurt Georg Kiesinger och Franz Josef Strauss, båda två prominenta högdjur inom CDU. Kiesinger var medlem i NSDAP från 1933 till 1945, och var under krigsåren 1940 till 1945 vid utrikesministeriets radiopolitiska avdelning med ansvar för ”allmän propaganda, samordning av delstatsavdelningarnas arbete, kontakt med rikspropagandaministeriet” (Engelmann:216-217). Strauss, som har gått till historien som ”en av efterkrigstidens mest färgstarka politiker i Tyskland” (enligt wikipedia). Han ska även ha bedömts, av segrarmakterna, ha varit ”politisch unbelastet” och därmed fri att deltaga i återuppbyggnaden av BRD. Från 1937 var han dock medlem i NSDStB (Nationalsocialistiska Tyska Studentförbundet) och även ”världsåskådningssakkunnig vid Sturm 23/M 6 i München” (Engelmann:221). Efter krigsslutet verkade han som tolk vid den amerikanska militärregeringen i Tyskland och sedermera även ”ordförande i domstolsutskottet, som hade att döma över f d NSDAP-medlemmars politiska förflutna och deras sammanslutningar”. (Engelmann:Ibid.) Marianne Strauss, hans hustru, var vid Engelmanns publicering innehavare av 10% av kapitalet i Dr jur Fritz Ries firmagrupp.
En kritisk hållning skulle kunna göra gällande att det rör sig om indicier då en kontaktkarta över de nazistiska krigsförbrytarna länkas till den i efterkrigstiden etablerade makteliten inom de politiska och ekonomiska oligarkierna. Men för att kunna avfärda dessa som enbart indicier så krävs det att historien studeras med ett öga stängt. Vår tids återförenade Tyskland är länkat till det delade Tyskland under efterkrigstid och kallt krig. Det delade Tyskland länkas till det tredje riket, som i sin tur är en effekt av Weimartidens politiska turbulens som är direkt beroende av det tyska nederlaget i första världskriget. Och så vidare. Historen påverkar samtiden som påverkar framtiden. Ett banalt resonemang. Men den tyska efterkrigstiden är länkad till det som skedde i det nazistiska Tyskland; i det civila, militära, politiska och det ekonomiska samhället.
När jag läser om Tyskland idag så förvånas jag över hur lite vi tycks ha lärt oss av historien, denna falska truism som vi slänger oss med både till höger och vänster, och jag förvånas över att det kritiska tänkandet så lättvindligt låter sig stängas av bland samhällsdebattörer. Det gäller allt ifrån en fallerande demokratis införande av undantagstillstånd i samband med politiska toppmöten till oinskränkt lagstiftning om elektronisk övervakning av medborgare. Nu allra senast förvånas jag över hur blinda vissa liberala debattörer ställer sig till den tyska efterkrigstidens uppenbart selektiva glömska inför de nazistiska krigsförbrytelserna. I Expressen upprörs Jens Christian Brandt över att Aftonbladets Åsa Linderborg (recensionen här och Linderborgs svar till Brandt här) och DN:s Sara Stridsberg vågat sig på att recensera Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof utan att bära liberalens enögda glasöga. Dessutom tecknar Brandt en bild av det västtyska samhället som varandes mycket mer tolerant än vad dess samtida skildrare någonsin skulle kunna fantisera om.
För att återgå för ett ögonblick till Bernt Engelmanns bok så förekommer där ytterligare en person vars politiska historia skulle ha betydelse för inträdet i den tyska hösten; Hanns Martin Schleyer. I Engelmanns berättelse så figurerar han som en statist, betydande förvisso men ändå i sammanhanget som statist. Dock skulle hans öde vara det som skulle komma att färga det tyska samhället i högre grad än den för egen hand ändade Fritz Ries. Efter andra världskriget gjorde Schleyer en karriär i den absoluta toppen av det västtyska samhällets ekonomiska oligarki. Bland annat i styrelsen för Daimler Benz och som absolut toppnamn i arbetsgivareföreningen i BRD. Schleyers förflutna var, precis som de huvudpersoner som figurerar i Engelmanns dokumentärroman, blodsbesudlat intill mardrömslika proportioner; som medlem i NSDAP och officer inom det svarta uniformernas SS tycker man att något av krigsskulden borde ha fallit på Schleyers axlar. Men icke. Precis som berättats här ovan så var Hanns Martin Schleyers efterkrigstid inte mindre än ett rakt uppstigande till samhällshierarkins topp.
I efterordet till Engelmanns bok nämns den utveckling som Schleyer kom att medverka till; Hanns Martin Schleyer kidnappades den 5 september 1977 av Rote Armee Fraktion och hölls som gisslan under en dryg månad. Trots en massiv polisaktion för att finna och frita Scheleyer lyckades inte den västtyska polisen finna honom föränn hans tid hade runnit ut. Den 18 oktober 1977 avrättades han med tre skott och återfanns i bagaget på en Audi intill den fransk-tyska gränsen. Avrättningen av Schleyer, som uppenbarligen måste ha varit en belastning i ljuset av att hans brott åter hade tagits fram i ljuset i och med kidnappningen, var ett svar på att de fängslade RAF-fångarna i säkerhetsfängelset Stammheim funnits döda (och i ett fall dödligt sårad) i sina celler. Efterspelet gjorde gällande att det rörde sig om självmord, något som inte har utretts till fullo.
Varför denna utläggning i slutet av en artikel som handlar om ariseringar av judiska och polska företag i tredje rikets skugga? Varför detta i en text som tar avstamp i för santhållna uttalanden om historien? Ja, det kan man fråga sig, om man nu väljer att se på historien med ett öga slutet. Men kidnappningen av Hanns Martin Schleyer, Ulrike Meinhof och RAF är alla symptom av det samhälle som skapades ur det makadam som återstod av det hitleristiska Tyskland. Hitlergenerationen som RAF-aktivisterna kallades, återställandet av den ekonomiska och politiska ordningen i BRD med före detta nazipampar åter på topplatser i samhällshierarkin och den historierevisionism som tycks vara vår tids signum är summan av ett historielöst samhälle där segraren (vem det nu må vara) kommit att ha oinskränkt tillträde till skrivpulpeten.
Idag skrivs inte bara historien av makten – den skrivs också om. Författas och revideras av samma penna. Det västtyska exemplet går igen i vår tid där Angela Merkel, uppväxt i det totalitära DDR, återvinner kontrollsamhället och utvecklar det i en ohelig blandning av DDR och BRD. Två tyska enheter som föddes ur NSDAP:s tredje rike.
Indicier är således inte något som jag anser att vi har råd att avfärda, särskilt inte då dessa kan beläggas med uppenbara brott mot mänskligheten och krigets lagar. Det tyska exemplet är ett varnande exempel inför vad man kan vänta sig när den politiska och ekonomiska makten utmanas av kritiskt tänkande och kraven på verklig demokrati. Det tyska exemplet är varningen från historien. Men kanske är det så att vi först nu är på väg mot det Fjärde Riket som det varnades för redan under början av det kalla kriget?
+ + +
Litteratur:
R. Bengtsson, Brännpunkt Tyskland, Zindermans, 1979.
B. Engelmann, Stora Förtjänstkorset, Tidens Förlag, 1979.
H. Palm, Kallt krig och tysk: Kulturkritik #3, 2007.
J. Rancìere, Konst, makt och politik: skriftserien Kairos Nr. 12, Raster förlag, 2007.
J. Svensson, Vägen till det fjärde riket, Bo Cavefors Förlag, 1963.
©Henrik Palm, London, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politk, samhälle, tyskland, efterkrigstid, nsdap, bernt engelmann, brd, repression, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism