Vi lär oss av historien är ett nött uttalande som i egentlig mening inte är korrekt. Exemplet Tyskland är ett av argumenten mot denna didaktiska formel. Tyskland som inte bara ligger centralt i Europa utan också är ytterst centralt placerat i den europeiska historien har allt det där som talar om för oss att floskeln är falsk. Vi behöver bara se till det mörka 1900-talet för att förstå att ingenting av sedelärande kunskap har förmedlats från de historiska skeenden som gjort Tyskland till vad det är idag. Ingenting? Visst hårdrar jag argumentet en smula, det kan jag erkänna, men poängen är att historien är en usel lärare då det kommer till hur samtid och framtid ska förhålla sig till sitt förflutna.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkel (CDU) kan inte ha det helt lätt. Inte för att jag tror att hon är ett offer för andras godtycklighet utan för att hennes regeringstid varit kantad av avsteg från den demokrati som hon och de sina säger sig stå upp för. Med enbart händelserna under 2007 där G8-mötet upplöste allt vad rättssäkerhet hette, den bortförda sociologen Andrej Holm med flera som anklagades för terroristbrott (eller medlemskap i militant grupp) på mycket rättsosäkra grunder följt av uttalandet från partikollegan och tillika inrikesminister Wolfgang Schäuble (CDU) som gör gällande att den tyska staten bör ägna sig åt riktade mord mot misstänkta terrorister, så är hennes tid varit allt annat än vad den svenska regeringstraditionen påbjuder i form av samförstånd.
G8-mötet uppvisade en sida av den europeiska demokratin som inte på något sätt var unik. Det var en uppvisning i maktens rädsla för sina undersåtar på bästa sändningstid, där makten gömde sig bakom murar av betong, taggtråd, kravallstaket och poliskedjor. Massarresteringar implementerades och gränsen mellan ett normalt samhällstillstånd och ett undantagstillstånd suddades effektivt ut. Andrej Holms bortförande grundades på indicier och skrämmande långtgående associationer från rättsapparaten där undantagstillståndets godtycklighet på mer än ett sätt också implementerades effektivt. Inrikesminister Schäuble föreslog inte bara att användandet av utomrättsliga avrättningar skulle kunna komma att nyttjas av den tyska staten, utan även att terrormisstänkta ska kunna hållas häktade på obestämd tid samt att möjligheten till inskränkningar i användandet av mobiltelefoni och internet ska ses över. Vad det är som inte framkommer i Der Spiegels öppenhjärtliga intervju vågar jag inte ens spekulera i med den tyska statens 1900-talshistoria i åtanke.
Det är något ruttet i den tyska staten, och med hjälp av historien kan vi konstatera att detta knappast är något nytt under solen. Med en tradition av repression som går tillbaka till trettiotalets öppet fascistiska regim, och än längre tillbaks än så, kan den nu regerande politikergenerationen luta sig tillbaka på en mängd brott mot de mänskliga rättigheterna och inskränkningar i det som de valt att kalla för demokrati. Att politiska partier förbjuds till både höger och vänster i Tyskland är ingen hemlighet, samt att yttrandefriheten är ytterst begränsad gör att en av Europas mest inflytelserika stater till en tickande bomb i fråga om framtida demokratisk utveckling inom unionen.
Varför reagerar då den tyska maktapparaten så som den gör? Är det något unikt för Tyskland?
Redan under de turbulenta sextio- och sjuttiotalen så gjorde den då Västtyska staten gemensam sak med de protofascistiska ideal som ärvts från Hitlerismen. Yrkesförbud för oliktänkande var något som man exporterade till bland annat Sverige, för vidare läsning se Jörn Svenssons Vägen till det fjärde riket (Bo Cavefors Förlag, 1963) och Utz Maas Berufsverbot – förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin (Zenit & Bo Cavefors Bokförlag, 1976). Politiska rättsprocesser var heller inget ovanligt. Det förekommer även vissa antydningar till att utomrättsliga avrättningar kan ha förekommit av medlemmar ur de militanta politiska rörelser som har kommit att klumpas ihop under namnet Rote Armee Fraktion – se bland annat den till RAF avogt inställda Stefan Austs politiska biografi Baader-Meinhof : sju år som förändrade Förbundsrepubliken (Symposion, 1990). Litteraturtipsen ovan kan utökas med Ernst Engelmanns Stora förtjänstkorset (Tidens Förlag, 1979) samt litteraturpristagaren till Alfred Nobels minne Heinrich Bölls författarskap där hans roman Skyddande belägring (Bonniers förlag, 1980) är extra intressant i sammanhang av repression och ovilja till att lära av historien i det tyska exemplet. Merkels, Schäuble och den tyska statens agerande i frågor som dessa kan förklaras med samtida hotbilder om politisk instabilitet och kriget mot terrorismen, men de är också produkter av en historia som vi säger att vi inte får glömma då ett upprepande vore katastrofalt. Men hur ska vi kunna komma ihåg historien om vi samtidigt som vi säger att vi inte ska glömma, att vi ska lära av historien, bortser ifrån att ett av historiens allra värsta exempel – det tredje riket – under hela efterkrigstiden har fått en perplex särbehandling till förmån för utveckling och välstånd?
Vad som skiljer det nazistiska Tyskland från Västtyskland och det nu samtida Tyskland är hyckleriet. I NSDAP:s Tyskland var det ingen hemlighet att denna form av rättsskipning förekom – motståndet mot Hitler bestraffades som regel med döden, attentatsmännen som misslyckades med bombdådet mot Hitler den 20 juli 1944 stämplades som just terrorister – förföljelsen och avrättningarna som följde var rent ut sagt medeltida i sitt utförande. Enligt de bevarade protokoll som återfunnits från Wansee-konferensen, som hölls den 20 januari 1942, så opponerade sig jurister i församlingen mot de föreslagna industriella utrotningslägren med hänvisning till just de juridiska aspekterna och inte de humanitära. Detsamma gäller repressionen i DDR med sin omfattande övervakning från STASI. Utvecklingen som den ser ut idag närmar sig den östtyska statspolisens övergrepp i fråga om hur nyfiken staten egentligen är på sina medborgare – något som den svenska FRA-lagen också bekräftar.
Vad som dock är viktigt att peka på i fallet med den samtida tyska statens planer på aktioner mot misstänkta terrorister är att det i retoriken handlar om muslimska sådana, vilket gör det så mycket enklare att försvara för Göran Hägglunds systerparti i Tyskland – vilket också görs då Merkels talesman inte förnekar planer som dessa – och då man låter sig dras med i den allmänt islamkritiska våg som rider Europa som en mara. Detta gäller också det desperata försvaret av en avlyssningslag i Sverige där enbart den som är skyldig ska känna sig rädd, inte vanligt folk som ingenting har att dölja. Men lik förbannat så blir den som inte har något att dölja utsatt för en integritetskränkande handling från statsmakten. Inte heller den som inte var dissident i DDR hade något att vara rädd för – officiellt – eller den i tredje riket som lät bli att vara kritisk. Listan kan göras ännu längre. I den högerretorik som har blivit till en katekes för liberaler av varierande färgsättning så räknas inte bara militanta islamister som terrorister, utan också all form av missnöjesyttringar som riktas mot det federalistiska Europas framtid, rovkapitalism eller på krav om social rättvisa. Således kan det under definitionen terrorist även röra sig om missnöjda ungdomar med alldeles för många tygmärken, djurrättsaktivister, globaliseringskritiker, antifascister och, som fallet Andrej Holm visat, intellektuella.
Det är något ruttet i den tyska staten och det har luktat illa väldigt länge nu. Kanske är det så att då den tyska vänstern på 1960- och 1970-talet talade om Hitlergenerationen och varnade för den nedärvda fascismen så var det inte bara vänsteristiskt nys, utan en faktisk varning som idag visar att ränderna aldrig riktigt gått ur den tyska statens förhållande till de påstått demokratiska principer som sägs hållas så högt i Europa idag.
Så vi fortsätter att säga att vi lär av historien, medan vi ser åt ett annat håll när samtiden upprepar samma misstag igen, och långt långt tillbaka i det förflutna gör sig Hegel påmind då han ropar att det enda vi lär av historien är att vi ingenting lärt.
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politk, samhälle, terrorism, tyskland, riktade mord, cdu, hitler, angela merkel, wolfgang schäuble, fra-lagen, repression, demokrati, historien, dissident, subversiv, fascism


3 Comments
Mycket bra skrivet, liksom din intervju med Cavefors i Kulturkritik nr 3 som berör samma ämne.
Särskilt fallet Andrej Holm öppnar oanade dimensioner.
Själv har jag haft det här att säga om närliggande ämnen nyligen:
http://babord.wordpress.com/2008/09/30/hosten-ar-tysk/
http://babord.wordpress.com/2008/10/04/hogern-och-hyckleriet/
Jag önskade bara att du var lika kritisk mot Sverige… men Sverige finns inte ens med bland dina taggar…
@ Tjejen:
Vi på Fragment ÄR kritiska mot Sverige och jag nämner Sverige i denna text (bland annat yrkesförbuden och FRA-lagen). I övrigt vill jag uppmana dig att läsa lite fler texter av det digra utbud som vi har här – du hittar en hel del kritiska texter där.
Att det inte finns någon tag med Sverige som titel förstår jag inte varför det skulle vara viktigt i sammanhanget.
Post a Comment