Fragment

Någon form av eskapism är nödvändig för att överleva. Ännu mer nu än någonsin tidigare när omvärlden obönhörligen tränger sig på. Vi existerar i våra vardagsliv med ett otroligt och oavbrutet informationsflöde. För att överleva detta måste vi ibland tillåta oss att stänga av. Sluta in oss i en annan värld. Kunna andas lugnt innan vi lägger oss för dagen och börjar en ny dag när vi vaknar igen.

De senaste veckorna har jag suttit med min handhållna konsol och spelat Final Fantasy Tactics: War of the Lions (Square Enix, 2007). Spelet är djupt fascinerande på många plan. Dels visar det hur snabbt utvecklingen har gått. Den ursprungliga versionen släpptes för Playstation 1997 i Japan, och nu tio år senare kan jag sitta i min fåtölj och spela en uppdaterad version på en handhållen konsol. Men spelet är även fascinerande i sin komplexitet. På ytan är det ett japanskt rollspel med en berättelse om unge Ramza och hans försök att rädda prinsessan Ovelia. Men bortom denna berättelse ligger ett strategiskt rollspel där fokus ligger på de olika striderna. I takt med att rollpersonerna utvecklas och får nya färdigheter, ökar även de taktiska möjligheterna.

Med ett stort antal yrken och färdigheter som kan kombineras så ökar speltiden dramatiskt. Striderna utspelar sig i en rutmönstrad tredimensionell terräng där man får välja vilka av ens karaktärer som skall deltaga. Det finns alltid en ny färdighet eller ett nytt föremål att skaffa. Bortom de strider som är kopplade till spelets berättelse kan man alltid bege sig ut i vildmarken och ta sig an nya strider. För att fullt ut bemästra de taktiska spelmöjligheter som finns får man lägga ett väldigt stort antal timmar.

Där i ligger njutningen av spelet.

Väldigt många av de kulturprodukter vi nyttjar oss av räcker inte många sena timmar när vi behöver stänga av omvärlden. En DVD-box räcker kanske tolv timmar. En förströelsebok kan räcka mycket kortare än så. Många nya högprofilsspel räcker mellan tio och 15 timmar.

Det är inte mycket till skydd mot omvärlden. Vad som räknas är antalet timmar som vi kan sitta för oss själva och ge oss hän åt njutning. Vilken sorts njutning är oftast ganska irrelevant. Utbudet av förströelsekultur är så pass stort att vi alltid kan välja att variera oss mellan valet av produkter.

Med ett djup och komplexitet som möjliggör att man kan spela hundra timmar är Final Fantasy Tactics en ovanlighet inom kulturindustrin. Eftersom de enskilda rundbaserade striderna inte tar längre än 30 minuter kan man plocka upp spelet för en stund och sedan lägga det ifrån sig utan att förlora något av njutningen.

Vad spelet framför allt visar på är att bortom den nya kapacitet som den nya spelteknologin har gett oss är det själva spelidén som är det mest avgörande. Så som det är nu, är en uppdaterad version av ett tio år gammalt spel ett av de mest beroendeframkallande och njutningsbara spelen på en marknad som översvämmas av stora produktioner som vi alla glömt bort efter att vi har stängt av vår spelkonsol.

©Mattias jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, spel, playstation, final fantasy, final fantasy tactics, war of the lions, förströelse, njutning, tv-spel, eskapism