Fragment

Ett citat som har förföljt mig en lång tid kommer från Sebastian Haffners bok Den Tyska Revolutionen (Nya Doxa, 1979). I sin översikt över den tyska revolutionen efter det första världskriget, försöker Haffner med en liknelse att beskriva schismen mellan kommunister och socialdemokrater. Liknelsen han använder är det hat som sägs finnas mellan vargar och hundar. Efter denna beskrivning av de öppna såren från socialdemokratins förräderi mot sig själv, skriver Haffner sedan i en parentes:

En hund är som bekant en tidigare varg, som människan tämjt för sina syften. Socialdemokratin är ett före detta arbetarparti, som kapitalismen tämjt för sina syften. (Haffner:193)

Det skall kommas ihåg att denna historiebok ursprungligen publicerades 1969, en tid som nu ter sig som avlägsen för oss. Det var ett starkt polariserat samhällsklimat i efterdyningarna av andra världskriget och i skuggan av de två supermakternas kamp om makt. Den bitterhet mot socialdemokratin som flödar från citatet är idag inte lika gångbar. Men, jag skulle dock vilja säga att vi ändå inte bör slänga citatet åt sidan. Även om det är bittert på gränsen till det outhärdliga. För vad som beskrivs är något som fortfarande är relevant för oss: socialdemokratins misslyckande.

Jag är uppväxt i vad som primärt har varit en socialdemokratisk familj. Även om den sammanlagda spännvidden har varit mycket bredare än så, har den dominerande politiska självbilden varit socialdemokratisk. Jag vet att delar av min släkt i Österrike var aktiva socialdemokrater som fängslades och hade arbetsförbud under 1930-talet. Jag har själv sett utbetalningsböckerna för fackföreningarnas arbetslöshetsersättning från den tiden. För mig har socialdemokratin alltid varit löftet om en mer socialt jämlik och rättvis värld genom demokratiska medel.

Socialdemokratin har varit en otroligt viktig politisk kraft i vårt samtida Europa. Vi kan inte undgå faktumet att utav de 20 svenska riksdagsvalen sedan andra världskriget har socialdemokratin bildat regering efter 16 av dessa val. Det finns inget svenskt parti som har gjort ett så pass stort avtryck i våra liv som SAP.

Men trots detta kan jag inte se att jag någonsin kommer att rösta på SAP igen.

Att vara socialdemokrat är att leva med ett omöjligt val. Antingen förråder man sina ideal och går med partiet så som det har fungerat sedan början av 1900-talet. Eller så förråder man sitt parti och går med sina socialdemokratiska ideal.

Mitt egna fall från de socialdemokratiska leden kom redan vid Göran Perssons första riksdagsval som statsminister 1996. Men vad jag då inte förstod, var att det förräderi mot de socialdemokratiska idealen i som Göran Persson tog som så självklart, inte var ett utslag av att Göran Persson var person utan ett systematiskt drag hos den svenska socialdemokratin.

I sin bok om den svenska samlingsregeringen under andra världskriget, Per Albin och kriget (Tiden, 1984), försöker Alf W Johansson i ett av de inledande kapitlena att beskriva Per Albin Hansson politiska psykologi. Fram träder en bild av ett politiskt förhållningssätt som sträcker sig fram till våra dagar och Göran Perssons avslutande av 12 års regeringsinnehav,

Per Albin var aldrig mer radikal än som krävdes för att han skulle kunna hävda sin ställning i partiet; men han var heller inte mer konservativ än vad som krävdes för att samverkan skulle kunna uppnås. Han var från början en konsensuspolitiker, en förvaltare av makt och skapare av beslut; en politiker som alltid på ett naturligt och otvunget sätt tenderade att söka sig mot de nivåer där åsiktsgemenskapen var som bredast. (Johansson:30)

Det är genom att titta bakåt som vi förstår vår frustration med SAP. Från att ha varit ett parti med idéer så sattes med Per Albin Hansson istället fokus på konsensus. Det som behövdes sägas för att uppnå konsensus var det som skulle sägas. I grunden verkar detta bottna sig i en uppfattning om historiens nödvändighet. Johansson skriver:

I botten på denna åskådning låg föreställningen om att industrisamhället mer eller mindre deterministiskt utvecklades i socialistisk riktning. Politikens uppgift var att tillse att denna utveckling kunde ske utan störningar. (Johansson:30)

Idén om en förutbestämd utveckling är lockande för varje politiker, även så för socialdemokraterna. Om den historiska utvecklingen är bunden av sin egen logik och sitt egna bestämda resultat, blir det viktiga inte att föra fram idéer och försöka förändra, utan istället att se till att behålla makten under utvecklingens gång. Detta leder till att makten blir ett mål i sin, var något som var explicit i Per Albin Hanssons politik:

Det som utmärker hans profil som politiker är den starka inriktningen på makten. Redan i hans tidiga uttalanden framträder detta klart. Men vad som skilde honom från hans radikala vedersakare inom partiet var att han aldrig var fixerad vid själva ”maktövertagandet”, utan såg längre. Det gällde, sa han på en konferens 1906, inte endast att erövra makten, det gällde framför allt att ha förmågan att behålla vad man tagit. (Johansson:32)

Med en prioritering av att behålla makten framstår det plötsligt som logiskt att förråda de egna idéerna. Möjligtvis kan det vara ett kortsiktigt bakslag, men eftersom historien ändå kommer att ha sin gång, är det ändå viktigare att behålla makten för att kunna säkerställa utvecklingen. För Per Albin Hansson innebar detta att han själv gärna skulle ha sett en permanentering av den samlingsregering som styrde under den andra hälften av 1940-talet:

Hans slutliga lösning på ”radikalismproblemet” var förslaget om en permanent samlingsregering. I en sådan regering skulle radikalismen inom det egna partiet kapslas in, samtidigt som kommunisterna skulle isoleras. (Johansson:33)

Reellt sett skulle en permanent samlingsregering ha inneburit ett avvecklande av demokratin. Nu i efterhand när man klart kan betrakta den svenska socialdemokratins historia, är denna önskan helt logisk. Jag blev inte ens förvånad när jag läste om detta. Tvärtom så var det ett politiskt drag jag alltid förväntade mig att SAP under Göran Perssons ledning skulle försöka sig på. För om detta var Per Albin Hanssons politiska kärna, var Göran Persson den främste förvaltaren av denna partipolitiska tradition.

[...]

Begår jag inte ett fel nu? Är inte detta en lättvindlig historisk parallell där jag drar en rak linje mellan två punkter som jag själv lokaliserat. Hade jag inte fått ett helt annat resultat om jag valt två helt andra punkter ur SAP:s historia? Och även om jag skulle ha rätt i denna diagnos av den svenska socialdemokratins historia, säger detta inget om vad som nödvändigtvis komma skall.

Vi får inte glömma att socialdemokraterna led ett förnedrande valnederlag i valet 2006. Under en ekonomisk högkonjunktur med fallande arbetslöshet och goda offentliga finanser så lyckades man förlora regeringsmakten mot politiska motståndare som snart skulle visa sig inte vara regeringsdugliga. Valförlusten var en dom mot Göran Perssons år vid makten och hans förvaltande av Per Albin Hanssons identitetslösa maktcentrerade politik. Med en sådan hård dom mot sin egna förda politik så måste socialdemokratin ha rannsakat sig själv.

Tyvärr finns det inte mycket som pekar på att så skulle vara fallet.

Givet att socialdemokraterna styrde under tre mandatperioder i rad finns det oroväckande stort missnöje bland de egna väljarna om den förda politiken. Personligen har jag inte träffat på en socialdemokratisk väljare som varit nöjd med Göran Persson eller den politik som han fört. Däremot har jag träffat på ett antal borgerliga väljare som uttryck aktning och förnöjdhet över det som varit.

Efter valet 2006, där detta interna missnöje avspeglades i att regeringen Reinfeldt fick ta över den politiska makten, reagerade SAP som om ingenting hade hänt. När partiet möttes av ett missnöje över att det var brist på förnyelse inom partiet, att partiet förknippats med för många skandaler, att det gjorts en högervridning av politiken, då valde man en partiordförande som befunnit sig i politikens mitt flera decennier, som fått avgå efter en skandal, och som ämnar att hålla fast vid partiets högervridning.

Anledningen till detta tycks vara att Per Albin Hansson går som ett spöke i de socialdemokratiska korridorerna.

Vad de socialdemokratiska väljarna har är ett avideologiserat parti som accepterar världen så som den presenteras för dem. De vill inte förändra utan samtycka. I ett medialandskap med borgerlig hegemoni innebär detta att de accepterar den borgerliga beskrivningen av Sverige. Eftersom man pragmatiskt fokuserar på maktinnehav framför reella reformer lägger man sig nära den borgerliga politiken.

Ett exempel på detta är vad som hände när SAP skulle gå från den pliktskyldiga kritiken som oppositionsparti och lägga fram förslag på konkret politik när det gällde sjukskrivningar. Svenska Dagbladets rubrik sattes som ‘S vill skärpa kraven på sjuka‘. Ylva Johansson som leder det socialdemokratiska rådslag som arbetade fram det nya förslaget säger i artikeln:

Vi har nog haft ett synsätt på arbete att om man är sjuk eller har det för jobbigt så ska man inte behöva arbeta. Det har varit fel att jaga människor till sista blodsdroppen och det ska det vara även i fortsättningen, men vi måste också se varje person som en resurs som nästan alltid kan bidra med något. (SVD, 2008-09-08)

Detta är ett systematiskt accepterande av den människosyn som man tidigare kritiserat den borgerliga regeringen för. I ett försök att skydda sig mot kriticism mot denna positionering så tillägger Ylva Johansson:

Ja, i retoriken finns det likheter, men skillnaden är att alliansen i praktiken inför regler som kastar ut folk i kallt vatten. De tar bort alla insatser för att komma tillbaka. (SVD, 2008-09-08)

Även om SAP har pratat om att rannsaka sig själv efter valförlusten fortsätter allt som ingenting har hänt. I sin vägran att se den politiska arenan som ett utrymme för ideologiska konflikter försöker man att nå en bred konsensus genom att försöka tillfredställa alla parter. De bryr sig inte om att deras retorik och löften om ändringar tar ut varandra. Det viktiga är att folk tycker om dem. Det socialdemokratiska partiet har blivit så identitetslöst i sin strävan efter makten att det börjat anamma motståndarens beskrivning av dem själva. De accepterar bilden av socialdemokratin som en politisk kraft som skämt bort ett folk med bidrag som de inte är mogna för. Med det börjar SAP även att se sig själva som sin egen fiende.

I sin patologiska rädsla för konflikt och ovilja att riskera makten bygger man upp och förstärker det samhälle socialdemokratin en gång ville riva ned med demokratiska reformer. Partiet verkar mer än någonsin tidigare vara fyllt med människor som vill arbeta inom partiet, inte för att driva samhället mot en demokratisk socialistisk riktning, utan för att de vill förvalta makten. Det är i de två socialdemokratiska storstadsregionerna Göteborg och Malmö som det nya klassamhället håller på att byggas upp som starkast. Två gravplatser för det socialdemokratiska partiets övergivna väljare.

Om två år kommer vi att presenteras för ett nytt riksdagsval. SAP kommer att arbeta hårt, inte för att göra Sverige mer jämlikt ekonomiskt och socialt, utan för att återfå makten som de åtrår. De socialdemokratiska väljarna kommer att ställas inför faktumet att det inte finns något alternativ än den högervridning de är missnöjda med, allt annat skulle innebära att Reinfeldt får ytterligare en mandatperiod.

Men det är här de socialdemokratiska väljarna måste ta sitt moraliska ansvar. SAP förtjänar inte sina väljares stöd. Man måste hellre låta de borgerliga vinna på grund av den politiken de vill föra, än att låta socialdemokratin fortsätta sitt förräderi mot sina egna. För vår egen skull. Vi måste låta SAP dö eftersom de vägrar att uppfylla de löften de säger sig stå för. Om vi fortsätter att rösta fram ett parti som vägrar att ändra det samhälle vi lever i, under förhoppningen om att historien kommer att utveckla sig själv, så är det vi som har beviljat detta. Då är det vårt ansvar.

Jag hyser inget hopp om att någonsin rösta på socialdemokraterna igen.

* * *

Källor:
Haffner, Sebastian, 1979: Den Tyska Revolutionen 1918/19; Nya Doxa.
Johansson, Alf W, 1984: Per Albin och kriget; Tiden.
Svenska Dagbladet, 2008-09-08 ‘S vill skärpa kraven på sjuka’.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, politik, socialdemokraterna, klassförräderi, realpolitik, konsensus, per albin hansson, sap, klassamhälle, arbetarparti, alliansen, göran persson, reaktion, socialism, ylva johansson, konflikt, makt, val 2010, partiet, jämlikhet, reformism, revolution.