En mur av ord.

Medan solen tar allt mindre av dagen i anspråk så sänker sig också skymningen över mitt skrivande. En tid av manisk produktion kan lätt övergå i ett förakt för orden – jag sitter fast i dem, jag är borttappad och oinspirerad. Det är som ett urverk – tick-tock-tick-tock – förutsägbart och ändå överraskande för mig då det sker. Fokus blir suddigt. Orden flyter samman till en anskrämlig gröt. Det får mig att kväljas – min dagmamma på sjuttiotalet tvingade mig att äta kall gröt vilket än idag ger obehag – och jag kan inte med att svälja eländet.

Värdet av att producera texter tycks hämta sin näring ur främst två kategorier av självförnekelse; viljan att bli läst och uppskattad, och viljan att bli läst och avskydd. Dessa incitament torde vara uppenbara, men viljan till att skriva är också fast i tron på uttrycket som ventil för sitt inre. Orden som strömmar genom de ettor och nollor som webbapplikationen tillhandahåller virar sig kring mina fingrar och stryper i detta nu viljan till ord.

Wille zur Macht blir till Wille zum Wort.

+ + +

Det har förstås redan avhandlats intill kräkreflexernas nivå, men aktualiseras återigen då DN Debatt publicerar TCO-kvinnorna Ulrika Hagström och Kerstin Olsson försök till jämställdhetsinlägg. Det handlar om att medelklassen inte längre har någon längtan efter att ens föreställa sig jämställdhet. När Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar lät publicera sitt oerhört ogenomtänkta och obearbetade inlägg i den påstådda jämställdhetsdebatten för ett par dagar sedan så tycktes sörjan ha rörts om tillräckligt för att bottenslammet skulle få flyta upp till ytan. Klassiskt antifeministiska paroller om att det är synd om männen som inte får vara män, att kvinnligheten blir lidande i jämställdhetens namn och liknande blandades upp med ett höjdaruttlande i ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?” (Newsmill-bloggen). Därpå har det bubblat och jäst i gödselbrunnen där uttalandena hämtats.

Just därför tänkte jag länge inte kommentera det hela. Jag tänkte att uttalandena skulle få stå för sig själva. Stå där och skämmas. Men när TCO:s utredare och pressekreterare gjorde gemensam sak med Zandén och Gyllenhammar och även dom uttalade sig idiotiskt så fick det räcka.

TCO föreslår att Alliansregimen ska skattesubventionera städhjälpsbranschen så att hårt arbetande medelklassfamiljer ska kunna bli mer jämställda. Genom att låta städning av hus och hem få ett kanonpris så ska TCO-familjen kunna spendera mer tid med varandra, kunna lägga sitt livspussel. Så fint. Så fint att det ska kosta 150:- i veckan med hemhjälp eftersom staten ska finnas där och täcka upp för resten. Så fint att jämställdheten drivs fram av detta oerhört progressiva förslag. Måste jag sätta in ironismileys för att poängen ska gå hem? Nej, det måste jag inte – för samtidigt som den som har möjlighet att betala 150 spänn i veckan för hemhjälp kan spendera mer tid med sin välkammade familj så är det någon annan som måste städa upp efter alla pannkakstårtor som det svullats med i jämställdhetens namn. Hur kan det vara en jämställdhetsfråga att någon ska slippa städa, laga mat och tvätta medan någon annan ska få göra det i skattesubventionernas heliga namn? Denna medelklassidioti oheligt kopulerande med Zandén och Gyllenhammar visar hur reaktionär medelklassen är; den ser jämställdheten som en fråga om ekonomiska tidskalkyler eller som kvasibiologiska analyser. Inte som en fråga om solidartitet.

Att TCO:s svar på att kvinnor dragit det tyngsta lasset genom att yrkesarbeta och ta hand om hemmet är att låta någon annan göra hela skitgörat istället för att faktiskt arbeta för att en delning av ansvaret för hem och härd ska bli realitet, är skrämmande. Det är ett uttryck för genuint klasshat där någon ur skiktet under de välutbildade ska plocka upp deras överflödsskit istället för att solidariskt arbeta för jämlikhet. Att Zandén och Gyllenhammar tror att jämställdheten hindrar män från att vara män, är skrämmande. Det är ett uttryck för ett könshat som kommer ur en etablerad klass människosyn där skillnaderna de ser i samhället är skillnader givna av Gud eller natur.

De får mig att vilja spy galla men allt jag får upp är en kväljande äggrap.

+ + +

Orden som kommit till mig har varit i formen av medierad verklighet, politiserad sådan, och när jag betraktar dem så fylls mitt inre av ett äckel som får mig att vilja spotta ur mig dessa, men jag tvingas svälja den anskrämliga röran av pressfrihet och yttranden. Orden lägger sten till sten och snart är muren lika kompakt som vore den gjuten intill min kropp.

Då modernismen fortfarande var ung, så vände den sig mot det som var etablerat. Den utmanade och rörde sig framåt i takt med de inovationer som fick världen att snurra allt snabbare. Futuristerna ropade att deras riktning var hat mot det som varit och deras främsta mål var att ta upp striden mot kulten av det förflutna. Var befinner vi oss idag, då det moderna blivit till det förflutna och jag villrådigt spanar efter riktningen?

När orden tryter tycks mina tankar rikta sig inåt. Sökandet efter en riktning utforskar minnesbankerna och förfäras över alla de ord som tänkts och aldrig formulerats i tal eller skrift. Men samtidigt ser jag orden som faktiskt uttryckts och som får mig att må illa. Ett virrvarr av tankar som tycks snärjda i det äckel som media, kultur och politik snärjt i sitt uttryck till mitt. Bastardiseringen av mina tankar filtreras genom nyhetsflödet och där megafonerna skänker mig kvasiandlig tröst, en tröst som tar sig bulimiska former, och det stockar sig åter i halsen.

Medan orden får sjunka, och riktningen åter kalibreras, så är det dags att släppa ut ångan och ladda om. Längtan efter att få texta tankar ska inte kvävas – snarare disciplineras. Ordnung must sein.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, politik, solidaritet, jämställdhet, jessica zandén, biologism, medelklass, reaktionär, hushållsnära tjänst, skattesubvention, feminism, sopcontainer, idioti, klasshat, cecilia gyllenhammar, tco.