Fragment

Ingången till denna text är lika självklar som omöjlig. Hur jag än närmar mig det jag vill skriva så är det andra vinklar som faller i skymundan.

Jag sätter på King Tubbys schizofrena versioner av Glen Browns mjuka musik i ett försök till att få bokstäverna att lossna. Några av dem trillar ned på golven av basen och ekot. Små vackra svarta bokstäver. Men när jag plockar upp dem kan jag inte sätta ihop dem. Delarna finns där: förstörandet av minnen, arbetslägrena, marknadsanpassningen av våra gemensamma liv. Men en tung suck blundar jag, lutar mig tillbaka och andas tyst.

Informationsöverflödet som vi lever i ger oss den farliga illusionen av fulländad kunskap. Våra minnen är mer än någonsin lättillgängliga. Det är dessa minnen som utgör grundstommen i våra liv. Privata som kollektiva. När vi tidigare var medvetna att vi var tvungna att destruera minnen på grund av att vi inte kunde rädda allihop hade vi en närvaro till denna smärtsamma urvalsprocess. Men nu när det till synes är bokstavligen möjligt att spara allt så glömmer vi bort att även vår förståelsehorisont är formad av det som vi vänder ryggen åt.

För några veckor sedan hjälpte jag till att sortera böcker på en loppmarknad på skånska landsbygden. I en nybyggd hall vid den lokala idrottsplatsen fanns en stort L-format långbord belamrat med staplade böcker. Genom min mamma hade jag fått frågan om jag kunde hjälpa till att leta efter säljbara böcker. Min betalning var att jag kunde få köpa de böcker jag ville ha innan loppmarknaden började dagen efter.

Det var fascinerande att få se vilka böcker det är som lämnas in på en liten loppmarknad i skogarna i norra Skåne. Det var förvånansvärt mycket välbehållen arbetarlitteratur från 50- och 60-talet. Många av de andra böckerna hade med rätta fallit i glömska. Vissa böcker kände jag igen på omslagen från bokhyllorna i hemmet när jag växte upp på 70-talet. Mitt bland alltihopa hittade vi även några böcker från det förra sekelskiftet som var i förvånansvärt gott skick. Ur detta knappt greppbara hav av böcker plockade jag ut en handfull till mig själv: tre diktsamlingar och några gamla fackböcker.

Aningslöst frågade jag vad man skulle göra med de böcker som de inte lyckades sälja för 10 kronor stycket. Det lakoniska svaret var att man behöll ett fåtal till nästa års loppmarknad, men den stora delen av böckerna skulle brännas. Min första reaktion var att mentalt gå genom hur mycket ledigt utrymme som fanns i min frus och mina gemensamma bokhyllor. Men snabbt fick jag acceptera att jag inte kunde rädda alla böckerna som jag ville se lämnade till min eftervärld. Sedan fick jag inför mig själv acceptera att från arrangörernas synvinkel var bokbränningen helt rationell: varje år fick de in många fler böcker än vad de sålde under de två hektiska dagarna. I vårt överflödssamhälle går det inte att sälja många böcker för ens tio kronor.

Detta är vad vi gör mot oss själva. Vår likgiltighet skapar bokbålen som ger oss utrymme för att ta in det som reklamen säljer till oss. Samtidigt lanserar regeringen en ny stor generell skattesänkning för att ta udden av den starka kritiken mot den utökade signalspaningen.

* * *

En av böckerna jag tog med mig tillbaka var Bland levande lik, skriven av Karl Riise, 1945. När jag jämför den med de pocketböcker som jag köpte på 90-talet så ser jag tydligt förändringarna i vårt land. De femton år gamla pocketböckerna har kraftigt gulnade sidor som torkat och hotar att trilla ur. Men på bokhandeln finns ett stående erbjudande om att köpa 4 för 3 om jag behöver ersätta de sönderfallande pocketböckerna med nya. Riises bok å andra sidan är en 60 år gammal pocketbok med trådbindning som är i förvånansvärt gott skick. Den kommer att hålla länge till innan jag måste leta efter ett nytt exemplar. På baksidan står det rekommenderade priset 1:50 kronor.

* * *

På 1990-talet byggde Malmö kommun ut stadsbiblioteket under stora protester. Protesterna var inte emot en satsning på den skriva ordet utan för att det gjordes på bekostnad av den närliggande parken. Men utbyggnaden genomfördes och nu tio år senare är det nya biblioteket en stor succé. Fast Malmö stadsbiblioteket är samtidigt dimensionerat för 600 000 fler årliga besökare än de 900 000 som stiger in varje år. Detta i en stad där det bor 260 000 människor. Den nytillsatte bibliotekschefen aviserade nyligen i en tidningsintervju att man ska genomföra radikala förändringar för att öka besökarantalet.

För att få in nytt kapital när budgeten samtidigt tvingar fram ett anställningsstopp vill man samarbeta med McDonald’s barnfond och låta dem sponsra ett barnboksbibliotek i de storslagna byggnaderna. Samtidigt vill bibliotekschefen frigöra utrymme för nya aktiviteter i biblioteket genom att ta bort gammal facklitteratur:

Vi är inget museum. Otroligt mycket kan hittas på nätet, säger hon och betonar även att det finns en hel del outnyttjad plats.

För att understryka möjligheterna tillägger bibliotekschefen:

Bara fantasin sätter gränser.

* * *

Så ser vår kollektiva rörelse ut just nu. Den är långsamt men medveten. Vi infantiliserar oss själva. Marknadsekonomin känner inga gränser och börjar tränga in i de av våra institutioner som har som funktion att stå bortom de kortsiktiga och flyktiga. Ingenting kan lämnas orört. För att upprätthålla sin egen process äter marknaden upp vad än som kommer i dess väg. Och vi ser på.

Karl Riises bok utgör en pusselbit utav det vi vet om oss själva som européer. Det är genom böcker som Bland levande lik som glömda bitar av våra liv lyfts fram så att vi kan problematisera och komplettera vårt begränsade synfält. Det som Riise bland annat berättar för oss är att de första böckerna om koncentrationslägrena skrevs 1935. Han var själv en av dem som läst dessa böcker innan kriget startade. Men han hade då inte kunnat tro att något sådant var sant:

Jag nekade helt enkelt tro vad jag den gången läste om nazihelvetena. Föga anade jag då att jag själv skulle vandra på dessa platser, att jag själv skulle uppleva dessa fruktansvärda saker. (Riise, 1945: s.5)

Detta fragment om vad vi faktiskt då visste har glömts bort så att vi har möjlighet att förklara nazismen som ett unikt monster som begick sina handlingar utan att vi visste något. Vi kan nu säga: hade vi vetat hade vi handlat för vi är goda. Denna selektiva glömska är viktig för att vi inte ska behöva granska oss själva.

Vi gör allt vad vi kan för att inte behöva titta på oss själva.

Böcker som inte kan säljas för 10 kronor på loppmarknader bränns, samtidigt som landets tredje största stad bereder sig på att rensa ut gammal facklitteratur med hänvisning till att informationen finns någon annanstans. Malmö kommun har budgeterade kostnader på 11 000 miljoner kronor. Stadsbibliotekarien ansvarar för 100 miljoner kronor. Hellre än att utöka den magra budgeten så låter vi tjänstemän gallra ut ur det kollektiva minnet så att en multinationell snabbmatskedja kan sponsra barnböckerna som vi inte vill betala för. Samma företag som av regeringen fått subventionerade arbetsgivaravgifter med 50 miljoner per år.

Så ser vi ut.

* * *

Källor:
Sydsvenskan
Riise, Karl, Bland levande lik, 1945, Tidens Förlag.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008.
______________________________
Andra bloggar om: samhälle, kultur, kulturkritik, bibliotek, förintelse, litteratur, minne, makt över minnet, nyliberalism, reaktion, liberalism, marknadsanpassning