Fenêtre d’enfer.

Följeslagare, vän och älskare,
etylalkohol vid min sida,
en ständig påminelse.

Repetitiva rytmer,
streaming God through my reality.
Leder mig in i dig.

Benrangel, råttfångare och reskamrat,
tetrahydrocannabinol
yawn ad-din är nära.

Fraktaler krackelerar,
illusions are nothing but reality.
Notkes nöter mina revben.

Arkitekt, konstruktör och kemist,
metylendioximetamfetamin
upptäcker Köllischs genväg.

Leenden spricker,
a grim reinvention of reality.
Tartaros öppnar sin famn.

Förrädare, mesith och narr,
bensoylmetylekgonin
ackompanjerad av Saint-Saëns.

Förintelsen avbeställd,
drugs would tear me apart.
Intet lyfte min fruktan.

Hur komma till rätta med intet? När tänkare sökt förklara den enskilda existensens mysterier faller människans lott till grubblerier och undanflykter. Att förlora sig i glädjen – det kollektiva ruset – är en väg att tillfälligt stänga dörrarna till det inre som sjuder av funderingar över varat. Hegel ska ha menat att ››intet‹‹ kunde vara en del av ››varat‹‹ och att dess dialektik skapade förändring. Jean-Paul Sartre är i existensiella frågor omöjlig att se förbi. I Varat och intet (fr. original; L’Être et le néant från 1943) är intet själva förutsättningen för vår frihet. Samma frihet är oss tilldömt och genom detta har vi val att göra inför hur vi vill leva våra liv; dess följd är ångest. En ångest som kanske kommer av insikten att vi står utan grund i tillvaron.

Salig för intet, frälst utav nåd,
enligt Guds fasta evighetsråd.
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
- F. Engelke, 1875.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, varat, intet, rus, existens och sartre.