Rape Zombie – ett informationsflödes anatomi.

En grundläggande aspekt av våra liv är att vi i oundvikligen förenklar när vi ska berätta om den värld vi lever i. Dels ligger det i det ofullständiga språkets begränsade funktion, men förenklingen kommer även av våra egna brister. Vi pratar energiskt om ett skeende i taget, som om det vore så världen fungerade. Som om skeendena var separerade från varandra, allihopa följandes sin egna rationella tidslinje. Men någonstans är så vi måste göra, vi har inte mycket annat till val. En korrekt beskrivning skulle inte gå att hantera. Vi har inte ett språk för den komplexiteten, och framförallt vi har inte tillräckligt med fantasi eller intellektuell kapacitet för att hantera vår omvärlds fulla komplexitet

Vi lever i ett brutalt informationsflöde som dränker oss. Vågorna som slår emot oss har bedövat oss med smärta, och när vi står där och kippar efter andan förstår vi inte vad som händer. Vi skär bort intryck, förenklar, organiserar, och tror att det är det tillfälliga lugnet som följer som är verkligt. Själv så läser jag denna morgon tre dagstidningar, på golvet bredvid fåtöljen ligger en bok som jag köpte på loppmarknad i Norra Rörum. 13 interner: Vår fångvård, Peter Curman, Aldus/Bonniers, 1968. Detta är en ofantligt liten del av det totala informationsflödet som kommer att forsa förbi mig under dagen, samtidigt som det är mer än vad jag aktivt kan hålla i minnet.

Runt omkring mig ligger minnesfragment på den slitna platsmattan som hyresvärden lät lägga in utan att beakta hantverksmässiga standarder. Varje gång jag dammsuger följer mattan med munstycket. De flesta av dessa fragment följer också med för att aldrig kommas ihåg igen. Men det finns vissa fragment som jag redan nu ser att de kommer att finnas kvar hos mig. De har fastnat som kladdiga godisbitar som ett barn har sugit på, och framåt kvällen kommer minnesfragmenten ha letat sig in i min kropp. Redan nu, kan jag se konturerna några bitar som kommer att komma utgöra fyllning i en sakta åldrandes kropp.

Dagens Nyheter rapporterade att enligt New York Times använder amerikanska förhörsledare metoder som ursprungligen kommer från en rapport om kinesisk tortyr av amerikanska fångar under Koreakriget på 1950-talet. Det är senator Carl Levin från Michigan som upprört har uppmärksammat ett träningsdokument som använts i utbildningen av förhörsledare i Guantanamo. Träningsdokumentet innehöll metoder och diagram som kopierats från en rapport som publicerades 1957 och som hette ››Kommunistiska försök att få fram falska erkännanden från Luftvapnets krigsfångar.‹‹

Ingenting av detta är nytt. Den människa som har grundläggande kunskaper om hur tortyr som institution är strukturerad har långt tidigare kunnat dra slutsatsen att tortyr har använts systematiskt på Guantanamo. Det har legat i de subtila detaljerna som man kunnat urskilja från beskrivningarna av lägret. Det intrikata regelsystemet som fångarna rimligen inte kan överblicka, samtidigt som de blir hårt bestraffade om de bryter mot en regel. Om ljuset som är påslaget i cellerna dygnet runt. Att vattenkranarna som finns i cellerna installerades så pass lågt att fångarna måste gå ned på knä för att kunna böja sig tillräckligt långt ned och dricka direkt. Den till dags datum bästa resursen om de fångar som vistats i Guantanamo och dess satellitläger runt om i världen är Andy Worthingtons The Guantanamo Files, Pluto Press, 2007.

Det är inte heller någon direkt nyhet att samtida amerikanska torterare använt sig av kunskaper från det tidiga kalla kriget. Det är redan känt att man tidigare använde sig av de kunskaperna och endast en imbecill skulle tro att de slutade göra så efter terroristattacken den elfte september. Den kinesiska tortyren av amerikanska fångar under Korea-kriget var en chock för det patriotiska USA. Plötsligen stod amerikanska hjältar upp och fördömde sitt eget land. Det var så myten om hjärntvätt föddes. En effekt av detta var att man satte upp träningsprogram för amerikanska soldater så att de skulle lära sig motstå hjärntvätten. Dessa program blev senare instrumentala för att föra kunskapen om tortyr vidare, (Rejali, 2007: s.85f.). Detta har vi vetat hela tiden.

Samtidigt som jag kan se tortyroffrenas förtvinade ansikten i fragmentet som ligger till höger om fåtöljen, så publicerar Sydsvenska Dagbladet en stor recension av Bruno Manz bok Fångad av hakkorset, Historiska Media, 2008. Boken är en uppgörelse med författarens egna nazistiska förflutna under det andra världskriget. Det som orsakade denna uppgörelse var att han var tvungen att konfrontera sig själv efter att ha läst om syskonen Sophie och Hans Scholl som torterades och avrättades efter att ha gjort motstånd mot det tredje riket.

Det som fångar min uppmärksamhet är inte boken som sådan utan kritikerns plädering för ett av bokens grundläggande argument. Manz förklaring varför han valde att bli soldat istället för att göra det moraliskt rätta som syskonen Scholl, var att han inte lyssnade på sin egen inre moraliska röst som alla besitter. Istället lyssnade den unge mannen på vad han kallar för ››ondskans sirensång‹‹. Kritikern Ann Heberlein skriver medhållande:

Om det skall vara någon poäng med den där inre rösten måste vi lyssna till den långt innan sirenen ens har öppnat munnen. Typ i dag. Vara en människa i dag.

Efter att ha läst och skrivit ned dessa ord så infinner sig en tjock tystnad. Jag kan varken prata eller sätta fingrarna på tangenterna. I bakgrunden spelar stereon. Detta är en rörelse i världen som äcklar och bekymrar mig. Vi reifierar delar av oss själva för att desperat slippa ansvar. Vi vill mystifiera det överjag som Freud fragmenterade och socialiserade. Vi vill desperat släppa ansvaret och förlorar även därmed kontrollen över det dömande överjaget. Med den förlorade kontrollen över överjaget så försvåras en demokratisk politik.

Istället för en genuin diskussion om och ett jämkande av olika moraliska och politiska funktioner så reduceras politik till en maktkamp mellan olika fastnaglade positioner. Tron om den givna moraliska inre rösten förstör det dynamiska och antagonistiska dynamik som i alla fall har en avlägsen chans att mildra de våldsamma och smärtsamma effekterna av det moderna samhället.

Om vi inte kan förhandla om och modifiera innehållet i det som våra överjag lärt sig under vår uppväxt finns det ingen möjlighet till förändring. Att säga att våra inte moraliska röst automatiskt är god, är ett sätt att sätta överjaget i säkerhet bortom offentlighetens obarmhärtiga ljus. Med det så överlämnar vi våra liv till de som en gång uppfostrade oss och ger med retroaktiv oinskränkt makt över hur vi lever nu.

Det tredje fragmentet kommer från Svenska Dagbladet som har en debattartikel där Advokatsamfundet kräver en sanningskommission angående FRA och dess verksamhet. Det som fångar min uppmärksamhet är inte den stora delen av debattartikeln: att FRA-lagen är odemokratisk, att det öppnar upp för maktmissbruk, etc; för det håller jag med om. Vad som fångar min uppmärksamhet är försöket att i ljuset av FRA-lagen ta tillfället i akt och plädera för införandet av en författningsdomstol i Sverige. Anne Ramberg skriver:

I Ryssland, Tyskland och USA, länder till vilka utrikesministern hänvisar, finns författningsdomstolar som ingriper när regering och riksdag överskrider sitt mandat. FRA-lagen illustrerar behovet även för svenskt vidkommande.

Borttaget från den empiriska verklighet som det politiska spelet befinner sig i så ter sig detta argumentet som en giltig åtgärd för att säkra demokratin. Problemet är att alla tre länder har under den historia som vi har i färskt minne konsekvent begått brott som sägs kunna förhindras av de författningsdomstolar som Ramberg hänvisar till.

Tyskland införde under 1960-talet ett effektivt arbetsförbud för vänstersympatisörer och använde konsekvent tortyr på misstänkta terrorister. Det var i kölvattnet av den väpnade kampanj som stadsgerillorna förde som dåvarande Västtyskland implementerade ett krav om att statsanställda skulle vara lojala mot staten. Med detta så inskränktes det demokratiska rummet som blev snävare än den idylliska bild av frihet som man sade sig vilja försvara. På samma sätt som SÄPOs olagliga bevakning sträckte sig långt ut över den lilla klick extremister man sade sig vilja hindra, så drabbade det Västtyska arbetsförbudet långt fler människor än det hundratal som var aktiva i bland annat RAF. Detta yrkesförbud komplementerades med tortyr av misstänka stadsgerillamedlemmar. Tortyren genomfördes konsekvent och var en förebådning om vad som skulle komma efter terroristattackerna mot USA. Den författningsdomstol som nu sägs skulle ha hindrat införandet av FRA-lagen hade ingenting att invända mot den demokratiska stympningen som den Västtyska staten utförde på sig själv och sina medborgare. Tvärt om så fastslog den om att stympningen var korrekt och önskvärd.

USA gav under årtionden inte fulla demokratiska rättigheter för den svarta befolkningen. Inte förrän 1965 infördes universella rösträttigheter i USA genom Voting Rights Act. Detta tvåhundra år efter den amerikanska revolutionen som blivit en mytologisk och fiktiv ledstjärna. Den Federala polisen FBI hade ett extensivt program, Cointelpro, för att störa politiska dissidenter inom landet. Bland de som utsattes för Cointelpro fanns de som på demokratisk väg arbetade för Voting Rights Act. Metoderna inkluderade infiltration, olaglig övervakning, psykologisk krigföring, trakasserier genom det juridiska systemet och utomlagligt våld. Cointelpro avslutades inte förrän på 1970-talet. Utöver detta så har USA de senaste åren öppet ägnat sig av tortyr och har byggt upp ett lägerkomplex för fångar som de vill hålla utanför det demokratiska systemet. Återigen hade författningsdomstolen en väldigt liten återhållande kraft på missbruk av det statliga våldsmonopolet. De gånger som författningsdomstolen manade till återhållsamhet var det inte utav oberoende från de funktioner som man skulle övervaka, utan som en del av det politiska spelet där man samspelade med de exekutiva makterna.

Ryssland har en kort historia som demokrati men dess övergrepp är desto större. Sedan Ryssland demokratiserades och fick en författningsdomstol har landet i flera omgångar ägnat sig åt ett vidrigt krig i Tjetjenien. Under det första kriget i Tjetjenien som varade i två år så dödades 150 000 människor utav en befolkning på 1 000 000. Under det andra kriget har uppskattningsvis ytterligare 50 000 tjetjener dödats. Det beräknas finnas 200 000 externa flyktingar från Tjejenien, och 100 000 som räknas som interna flyktingar. Detta vedervärdiga krig fortsätter än i dag med det värsta våldsanvändandet outsourcat till Tjetjenska underhuggare som fått fria händer. Den författningsdomstol som svenska advokatförbundet tar som förebild för Sverige har under 15 års tid inte stoppat detta krig. Den har ibland gått emot lägre domstolar som godkänt enskilda övergrepp från Ryska armén, men kriget som sådant har haft författningsdomstolen inte haft några allvarliga invändningar emot

Med äckel lägger jag ned tidningen. Samtidigt som vår regering inför den nya FRA-lagen som ger staten ett ansvar som den demonstrerat att den inte är mogen för, så flockas hyenorna kring det ruttnande liket. Men hänvisning till hur synd det är att personen dog, så fortsätter de att försöka tugga i sig lem efter lem. Mellan det höga smaskandet hör jag hur en hyena tanklöst erkänner att det är viktigt med en författningsdomstol eftersom det begränsar det demokratiska utrymmet.

Utanför åker en stadsbuss förbi den sommarlovstomma skolan.

För att få respit plockar jag upp boken som ligger vid fåtöljen. 13 interner: Vår fångvård, en oansenlig pocketbok från en kort period där fångar även ansågs vara människor bortom de brott som de hade begått. Där läser jag:

I min fantasi utförde jag de mest fantastiska saker med mina kvinnor. Utlösningarna ökade i takt med produktionen, och till slut tycktes hela min tillvaro bestå av guppande bröst, som daskade mig i ansiktet, flåsande munnar som, växelvis med heta rinnande fittor, slukade min dunkande stake. Det var fingrar med vassa naglar, som grävde djupt in i mina skinkor och i nerverna kring analöppningen. Min kropp tycktes hela tiden dränkas av en varm sammetshud, som böljade fram i häftiga och mäktiga vågor över, under och inuti mig.
Men mellan dessa vågor av extas så grät jag för att det inte var verkligt. Samtidigt avskydde jag mig själv för att jag grät, för att jag var här och för min brinnande längtan, som jag hela tiden ville förneka, trots att jag var så väl medveten om den. (Curman, 1968: s.84f).

Vad vill jag med detta? Jag vill kunna andas igen. Min röst håller på att tystna. Vi håller oss sysselsatta för att slippa tänka på det som vi vet. Om vi stannar upp så vet vi att vi kommer att kollapsa. Så vi fortsätter. Runt omkring oss ligger skärvor till förståelsen av omvärlden som vi inte vågar betrakta.

Vi lever i en sönderfallande värld. Våra sinnen rationaliserar bort de värsta bitarna så att vi kan intala oss att vi lever i en beboelig värld. Det är priset för vår överlevnad.

Klockan är 22.45, 9 Juli, 2008. Imorgon kommer allt att börja om igen. Jag sätter mig ned för att omfamnas av ensamheten och tystnaden. Världen får krypa närmare medan jag hämtar andan.

* * *

Efterskrift:
När jag sätter mig ned för att läsa klart Pia Tafdrups Över vattnet går jag – Skiss till en poetik, ser jag en lapp som ligger på fönsterblecket. Anteckningar om en artikel som jag läste medan jag skrev denna texten. Med ens försvinner stillheten.

Människan är självgod. Självgod till den punkt att inget annat existerar än den själv. Människan vill bada i ljuset av sig själv och sina lögner. Amerikanska tidningen Vanity Fair publicerar i sitt augustinummer en stor artikel av Christopher Hitchens där han lät sig utsättas för waterboarding. Samtidigt som artikeln pläderar för att waterboarding är tortyr och att tortyr inte är acceptabelt, handlar artikeln bara om oss och om hur vackra vi är när vi ser på oss själva. Våra tortyroffer döljs av det starka skenet från vår självgodhet.

Det är inte förrän nu när en av oss själva utsatts för vad vi utsätter andra för, som vi som åskådare kan säga att det verkligen är tortyr att spänna fast en människa och försöka dränka denne. Det är endast våra röster som besitter en moralisk autencitet som gör att vi känner oss tvungna lyssna. Våra tortyroffers skrik kan ju vara något annat än vad de säger att det är.

Samtidigt som Hitchen otvetydigt tar avstånd från tortyren han frivilligt och under ordnade former utsattes för, försäkrar han oss att vi inte är som våra fiender. Vi är inte våra tortyroffer. Vi ska inte lyssna på de som moraliskt försöker att jämställa de som försvarar civilisationen och de som utnyttjar dess friheter för att urholka den och slutgiltligen förstöra den.

Hitchens önskar att vi inte hade gått över gränsen där våra offers berättelser om tortyr var sanna. Men ingenting visar på att det är på grund av vad tortyroffrena gått genom som han önskar detta. Den verkliga smärtan, en smärta som vi delar med honom, är att vi sakta börjar tvivla på att vi inte är så vackra som vi säger att vi är. Vår självgodhet sargas och med det så blir vi bittra på våra offer.

* * *

Källor:
Peter Curman, 1968: 13 Interner: Vår fångvård, Bokförlaget, Aldus/Bonniers

Andy Worthington, 2007: The Guantanamo Files – The Stories of the 774 Detainees in America’s Illegal Prisons, Pluto Press.

Darius Rejali: 2007, Torture and Democracy, Princeton University Press.

Pia Tafdrup: 1991, Över vattnet går jag – Skiss till en poetik, Ellerströms Förlag

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, kulturkritik, fra-lagen, fra, tortyr, kriget mot terrorismen, usa, kina, förintelsen, nazityskland, koncentrationsläger, guantanamo, liberalism, alliansen