Fragment

Nu smäller korkarna av som skott mot den gotländska natthimlen. Kontakter har knutits. Allians och opposition gnuggar armbågar med varandra och PR-folk och lobbyister bjuder laget runt. Almedalsveckan går mot sitt slut och aldrig har politik varit mer av ett jippo än nu. Inte ens myten om den grekiska demokratin eller föreställningen om ››bröd och skådespel‹‹ kommer i närheten. Men allt det där är ju gårdagens nyheter – att politik består av rävspel, vänskapsband och affärskontakter är lika gammalt som politiken själv. Så varför bry sig över huvudtaget?

* * *

Kanske för att de frågor som politikerna säger sig brinna för; bland annat arbetslinje, utanförskap och omsorg inte är mycket mer än tomma ord. Medan riksdagspartierna lagt beslag på varsinn dag i det sommriga Visby så drabbas människor – ja sådana som lever mitt uppe i verkligheten – av den förda politiken som dessa yrkesverksamma beslutsfattare valt att genomdriva. Det systemskifte som det varnades för under valrörelsen 2006 var inget som hägrade i fjärran. Inget som kanske kunde drabba oss. Det har det redan gjort. Systemskiftet som startade under 1980-talets andra hälft, som förbereddes på det då socialdemokratiska finansdepartementet, övertogs och skyndades på av ministären Bildt. När dessa gjort sitt jobb så skickligt som bara en borgerlig regering kan göra så stod det till den så kallade oppositionen att göra jobbet klart. Det var bäddat och klart då den Perssonska regeringen lämnade över till Täbyjuntan Reinfeldts gäng. De fyras gäng.

Nittiotalet var bara startsträckan för den flerstegsraket som det nya Sverige kommer att representera i framtiden. Avtalen ska omförhandlas. Det försåtliga Saltsjöbadsavtalet – som i ärlighetens namn gav en viss ekonomisk stabilitet till det bräckliga bygge som kapitalismen representerar – gäller inte längre. Styrkeförhållandena ska jämnas ut och LO måste brytas för att arbetsköparna ska få största möjliga inflytande över de arbetandes liv – vilket görs bäst med decimeringen av medlemsantalet genom de ekonomiska attacker som fördyrningen av arbetslöshetsförsäkringen ineburit. Lägg därtill den massiva kampanj som pågår mot de lagstadgade stridsåtgärder som de arbetande ännu åtnjuter. Åtminstone på pappret i alla fall.

Det är ett systemskifte som pågår. Men det är inte någon liberal revolution som står för dörren. Istället är det en gradvis genomförd reformpolitik som förs från finansdepartementets borg. En revolution skulle innebära drastiska försämringar som slog urskiljningslöst mot en stor grupp människor. Med reformpolitiken som Reinfeldt och Borg kokat ihop tillsammans med sina grå eminenser ställer istället de utsatta grupperna mot varandra. Lämnar dem till att slåss för sina ihopskrapade smulor samtidigt som propagandamaskineriet gör gällande att standarden höjs för var dag för det stora flertalet. Vilket är en journalistisk sanning (det vill säga en lögn).

* * *

Champangekorkarna flyger. Bubblorna kittlar ner genom strupen på eliten. De dricker livets goda – firar ännu en gång firmafesternas firmafest numero uno. Almedalsveckan går mot sitt slut och tivolit börjar packa ihop snart. En ensam ballong med valfri partisymbol seglar över ringmuren ut i mörkret medan basen dundrar från Gutekällarens dansgolv. Bortanför detta politikens Nangijala så fortsätter verkligheten med alla beslut, våndor och det slit som den innebär. Fattigpensionären måste fortfarande samla tomburkar. Den ensamma föräldern måste ansöka om sms-lån för att kunna betala elräkningen. Den arbetslöse står fortfarande och väntar med sin nummerlapp på Arbetsförnedringen. Den sjukskrivne rycker oroligt till när posten rasslar genom brevlådan med beslutet från Försäkringskassan. Verkligheten står orubblig för politikernas stora ord. Som en klippa. En vågbrytare. Orubblig.

* * *

I veckans Uppdrag Granskning gjordes ett återbesök i det så kallade bostadsområdet Mosippan i Malmö. Ett antal baracker på den skånska slätten. Baracker som ska agera tillfälligt boende för bostadslösa familjer – en del nyanlända flyktingar, andra som inte fått tag på någon bostad på grund av bristande ekonomi eller ett utländskt klingande namn, men också vräkta familjer – barnfamiljer – som placerats på denna plats då de inte anses kreditvärdiga att ingå i samhällskroppen längre. Året är 2008 och i min Fogelströmsmarinerade hjärna ser jag direkta likheter med det samhälle som för mindre än hundra år sedan lämnade dem som inte passade in i den borgerliga gemenskapen på samhällets soptipp – ja, i fallet Stockholm så var det bokstavligen på soptippen.

Förr hade David bott i baracken ovanför sopstationen, hos sina föräldrar. Nu hade han och hans familj en tid haft en egen lägenhet. Mitt i klungan av baracker uppe på berget ovanför Årstaviken, i Negerbyn, som den kallades.

I dessa baracker placerades de människor som inte kunde eller tilläts vara en del av den spirande nybyggaranda som drabbade Stockholm efter sekelskiftet. Där hamnade de som inte klarade den ekonomiska kris som slog som allra hårdast mot samhällets svagaste. Precis som i Malmö inhystes dessa människor i baracker av i minst sagt sanitärt undermåligt skick. Uppdrag Gransknings reportage avslöjar ett fattigsverige – de utslagnas Sverige – som ingen vill kännas vid då det är allt för avslöjande för hur detta systemskifte de facto slår. I området lever över hundra barn vars enda brott är att ha fötts in i en klass som inte har några förutsättningar till att ta sig till Champagnens Gotland under Almedalsveckan. Som aldrig kommer få mingla med riksdagspolitiker, PR-folk eller stekare.

På sluttningen mot stranden låg en rivningsmogen barack som inte användes till bostäder. I vanliga fall stod den tom och några fönsterutor var sönderslagna men tillfälligt lagade med tidningspapper och klisterremsor. Nu användes huset bara när man rökte i några av barackerna, då fick de tillfälligt bostadslösa flytta in där.

I den stockholmska misären för sjuttiotalet år sedan evakuerade man de fattiga medan man rökte ut vägglöss och ohyra. Denna flytt beskrivs i Per Anders Fogelströms I en förvandlad stad (Bonniers, 1966) som en utflykt – en fest – bort från den tillvaro som dessa människor var dömda till. Familjerna i barackområdet Mosippan har i många fall ingenstans att ta vägen. De har fastnat i samhällets hantering. De står i ett samhälleligt limbo stämplade för all framtid. Fattigfamiljerna i Fogelströms berättelse får flytta tillbaka till sina utrökta baracker. Mosippans invånare väntar fortfarande.

Henning stod där och tänkte på hur Stig en gång talat om pojkarna i gamla Negerbyn. Nämnt dem vid namn en efter en och räknat upp vad det blev av dem: Söderby, Långholmen, Skrubba, Hall, Wenngarn, Svartsjö, Sidsjön, Ulleråker, Skogskyrkogården. Det var inte många som klarat sig undan någon av de slutstationerna. En stor del av en generation hade bara sopats bort, försvunnit in i fångvårdens och sjukvårdens skrymslen eller grävts ner på kyrkogården.

En av läkarna som i Uppdrag Granskning uttalde sig fördömande av Malmö kommuns hantering av de människor som placerats i barackområdet nämnde att han första gången han satte sin fot där kunde se samma desperation i ögonen på de som lever där som han sett i flyktinglägren i Syrien och Jordanien. Socialtjänsten som tillhandahåller dessa så kallade bostäder där förhållandena liknar de som beskrivs i Fogelströms böcker skjuter ifrån sig skulden till detta med att hänvisa till hur hyresvärdarna hanterar bostadsfrågan – ja, både privata och allmännyttiga bostadsbolag vräker idag barnfamiljer vilket varit ett samhälleligt tabu under många år. Men samtidigt bryter sagda socialtjänst mot både socialtjänstlag och FN:s barnkonvention. För samhällskontraktet har slagit fast att barn har rätt till att växa upp i en väl fungerande social miljö och under trygga former. Barackerna i området Mosippan är allt annat än en fungerande social miljö och trygga förhållanden står inte ens att läsa om på baksidan av mjölkpaketen.

* * *

Systemskiftet är ett faktum. Det har det varit länge. Nu handlar det bara om vem som ska tillåtas formulera nästa slag mot social trygghet och människovärdiga förhållanden. Det är det som Almedalsveckan kommit att handla om. Att visa upp sina putsade fjädrar och jämföra sig medan den ekonomiska eliten överlägger om vilket lag det är dags att satsa på inför nästa valrörelse. Samtidigt som detta sker så fortsätter dessa yrkespolitiker med att vädra efter det som de fått för sig att folket tycker att de ska tycka. Oppurtinister i alla läger vallfärdar till enfrågepartiernas torgmöten och särskilt FRA-motståndet har tagit sig skrattretande proportioner.

Ja, systemskiftet är ett faktum och det med ett så brett politiskt konsensus att samtliga riksdagspartier tycks mig vara med på tåget. Vem kan egentligen slicka upp medelklassen i brygga allra mest effektivt? Det talas om utanförskap – ett av de nyord som Alliansregimen lanserat och som blivit en del av det politiska spårkbruket – trots att detta utanförskap egentligen har ett annat och mycket äldre namn än dessa politiker törs tänka på. Nämligen klass. De som är satta i utanförskap är inte satta där på grund av val de gjort. Det handlar om att vara födda in i detta. Att inte tillåtas vara en del av samhället som formuleras i maktens korridorer. Det enda svar som kan ges till hur detta så kallade utanförskap ska kunna brytas är klasskamp, och tro mig att det är så. Säger du annorlunda så är du ytterligare en av alla dessa liberala papegojor som kacklat i kör ända sedan systemskiftet inleddes för över tjugo år sedan.

* * *

I Uppdrag Granskning återvände en reporter till området Mosippan. Många av familjerna hade nu fått någonstans att ta vägen. Men några hade lämnats kvar. En flicka som medverkat i programmet berättade att hon hade skämts när hon sett det när det visats första gången. I skolan hade hon blivit retad för att hon bodde som hon bodde. En annan flicka i detta reportage hade skrivit en text där en av meningarna slutade så som den här texten är döpt:

››…livet i Sverige är en långsam långsam död‹‹.

Detta säger en hel del om hur tillståndet i Alliansens, oppositionens och alla andras Sverige i verkligheten är. Vårt samhälle är en enda sträcka motgångar tills döden finner oss som den befrielse som den utger sig för att vara. Vi går till våra illa betalda arbeten, till de tvingande mötena med Arbetsförmedling och Försäkringskassa, till de få kassakontor som fortfarande betalar ut pensioner och till bostadskontoren för att kanske kanske kanske få oss en lägenhet tilldelad som motsvarar drägliga förhållanden. Sedan väntar vi på att sömnen ska infinna sig så att vi ska orka med att göra om samma sak i morgon igen.

* * *

Ett talande faktum för att systemskiftet varit på gång under många år är bara att se till hur Bildtregimen under nittiotalets första år bland annat avskaffade både bostadsdepartementet och stoppade de lån och bidrag som funnits avsatta till bostadsbyggande. Just bostadsfrågan var en central del av det välfärdssamhälle som definierade Sverige under nittonhundratalet. Det är då inte ens anstymelsen till konspiratoriskt att föreställa sig vilken nagel i ögat detta måste ha varit för de liberala hökarna i Bildts gäng – istället så sköter nu marknadens aktörer detta på egen hand. Med ett resultat som liknar den som just Per Anders Fogelström beskriver i sina böcker; då var det undermåliga bostäder till överpriser för konsumenten. Nu byggs istället kontorskomplex, köpcentrum och dyra bostadsrätter. Ingenstans byggs det för de som verkligen behöver en bostad. Inte för deras villkor. Inte för deras plånbok.

* * *

Alla citat i denna text är hämtade från P A Fogelströms fjärde bok i Stadsviten, I en förvandlad stad utgiven av Bonniers Förlag 1966. Som en av mina närmsta vänner skrev till mig i ett brev så förfaller dessa fem böcker inte längre som något tidsdokument över en svunnen tid, utan snart som samtidsskildringar av ett nytt klassamhälle. Jag är benägen att skriva under på detta.

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, almedalsveckan, liberalism, riksdagen, systemskifte, alliansen, reinfeldt, bildt, uppdrag granskning, mosippan, per anders fogelström, bostadspolitik