Fragment

Benjamin Roubaud | La Caricature nr 212 den 27 nov 1834
Aristokrati och demokrati
Text i bild (på hundens halsband):
Folket
Hämtat från Satirarkivet.

God is on everyone’s side … and in the last analysis, he is on the side with plenty of money and large armies. – Jean Anouilh

Jag tänkte först att jag skulle skriva en text om demokrati. Jag satte mig ned och började fundera över vilken ingång jag skulle välja, vad jag hade för kunskap om ämnet och vad det egentligen är som vi menar med ordet demokrati. Fyra mastiga dokument senare så skriver jag nu på det femte dokumentet. Det är det du läser just nu. För hur mycket jag än försöker att finna mig tillrätta bland orden så försvinner jag iväg i alldeles för långa utläggningar om den borgerligt liberala demokratins förljugenhet, myten om dess antika motsvarighet och skuggspelet som pågår utanför medborgarens vardagliga sfär. Ena stunden liknar texten ett utkast till en konspirationsteori. I nästa blir det till en jämförande historisk kritik av demokratibegreppet. Gången efter det ett angrepp på vad sanning egentligen föreställs vara. Hur jag än gör så faller jag i den sekelgamla varggropen som samlat ett gytter av kritiska röster. Där trivs jag inte riktigt – gläfsande gör sig talespersoner från det politiska spektrats alla riktningar hörda – så med ännu ett dokument i den digitala papperskorgen försöker jag åter att samla mina tankar för att sätta dessa i ord.

Egentligen är det onödigt att beskriva demokrati i text – den måste levas. Men om demokratin är ett bygge av föreställningar som skiljer sig från person till person, från gång till annan och från makt och maktlös så är det svårt att leva den. För genom ett helt liv – eller som i mitt fall i den bästa av världar ett halvt – så är demokratin där. Den matas till dig från förskolan upp genom samtliga institutioner du passerar i utbildningarna du är skyldig att genomgå. Därefter finns den representerad i gymnasium och högskoleutbildning. Att föreningslivet är demokratiskt slås fast på alla styrelse- och medlemsmöten. Visst, om du gör värnplikt eller bryter mot lagen och hamnar i samhällets vård så undantas du från demokratin, men den är ändå där. Demokratin är det kitt som idag binder samman samhället och bär upp oss medborgare. Den lär oss om medbestämmande, ansvar och om våra rättigheter och friheter.

För visst är det så?

Demokrati är allt det där och lite till. Men det är också något annat. Det är en av de mest lönsamma exportindustrier som mänskligheten sett. Man skulle kunna tro att demokrati ligger på en fjärde plats i lönsamhet i världen idag. Endast toppad av vapen-, narkotika, och sexindustrin. För inte skulle någon exportera en vara under så rigorös säkerhet som det görs just nu i länder som Irak och Afghanistan om det inte fanns en vinst med den? För demokrati är något som jämställs med världens mäktigaste nation, USA. I den offentliga debatten och i mångas medvetande så är USA sinnebilden av demokratin – de är oskiljaktiga och de är synonyma. De bär helt enkelt på en föreställning som reproducerar sig själv, även utanför dessa två begreppssfärer, och det är därför som denna text uppehåller sig kring denna verklighetsuppfattning.

* * *

››I just want you to know that, when we talk about war, we’re really talking about peace. We want there to be peace. We want people to live in peace all around the world. I mean, our vision for peace extends beyond America. We believe in peace in South Asia. We believe in peace in the Middle East. We’re going to be steadfast toward a vision that rejects terror and killing, and honors peace and hope.‹‹
- President George W. Bush talar till anställda vid HUD under National Homeownership Month, (18 juni 18, 2002).

1.
Det pågår ett krig. Ett krig som inte lämnar någon oberörd och som definitivt kommer att gå till historien som ett av de där krigen som aldrig kommer att kunna studeras utan att den intellektuella integriteten kommer att skändas i det ideologiska stålbad som är vår samtid. Kriget är det mot terrorismen – den internationella terrorismen förkroppsligad i Osama Bin Ladin och det oformliga Al-Qaida – ett krig som spiller över på så mycket mer än ett påstått existerande terrornätverk. Det är ett krig som ställer demokrati mot despotism. Väst mot öst. Occident mot Orient. Civilisation mot civilisation. Allt för att rättfärdiga det som kommit att kallas för Pax Americana. De grundläggande argumenten för USA:s krig i Afghanistan var till en början Talibanregimens kopplingar till internationella terrornätverk. I fallet Irak var det den påstådda förekomsten av massförstörelsevapen i händerna på en diktator. Men i båda fallen skiftade fokus mot brister i regimernas respekt för mänskliga rättigheter – det vill säga demokrati om vi ska använda samma retorik som den amerikanska administration som är den enskilda stat som stått allra främst under alla dessa kampanjer.

Demokrati är idag det ord som används som allra flitigast för att rättfärdiga västerlandets hegemoni och utökandet av sin intressesfär. Det är med demokrati som terrorismen ska bekämpas, det är med demokrati som fattigdomen ska utrotas och det är med demokrati som välstånd ska byggas, orättvisor avskaffas, klimathot undanröjas, jämställdheten och friheten garanteras. Demokrati är ordet på allas läppar, och varför skulle det inte vara det? Demokratin är ju det bästa vi har, ja i alla fall så är det ju det minst sämsta, det har jag fått lära mig sedan jag var barn. Men det finns de som anser att demokratin är något oroligt och fragilt, som anser att demokratin kan vara till problem. Ja, till och med anser att för mycket demokrati kanske inte är till vår fördel. Jag talar inte om ytterkantsspelare på höger- eller vänsterkanten utan om personer som sedan länge är en del av det demokratiska samhälle som vi lever i. De är demokratins elit och de har sett detta problem som medborgarna tampas med och de är redo att ta i tu med dessa. För allas vårt bästa förstås.

2.
För lite mer än trettio år sedan samlades denna elit från de västeuropeiska nationerna, USA och Japan till att skapa det som idag även tillskrivs äran av att ha skapat det som kallats ››the New World Order‹‹. Denna sammanslutning är inget hemligt nätverk som agerar i skydd av mörkret, klädda i mystiska kåpor eller som trasslar med fingrarna i hemliga handslag. Nej, detta är The Trilateral Commission – den Trialterala Kommissionen – en sammanslutning av privatpersoner som sammanträdde första gången 1973 och vars mål med sin verksamhet var att ställa diagnos över hur de västerländska demokratierna egentligen mådde, för att söka botemedlet och för att kunna behandla och sedan friskförklara patienten. Privatpersonerna i detta fall bestod av statsmän, forskare och affärsmän – bland annat David Rockefeller, Zbigniew Brzezinski, före detta president Jimmy Carter, före detta president George H. W. Bush, USA:s nuvarande vicepresident Dick Cheney och den förra chefen för den amerikanska centralbanken Alan Greenspan – helt vanliga, oroliga, medborgare som alla hade demokratins väl och ve för ögonen. Redan här ska jag hejda läsarens eventuella oro över att denna text kommer utvecklas till en konspirationsteoriernas bonanza, där mörkermän agerar världsregering med tentaklerna djupt nedkörda i den ihåliga jorden. It ain’t gonna happen’. Det är inte detta som är vad denna text ska komma behandla, även om själva konspirationsbegreppet borde redas ut och skärskådas lika mycket som det borde formuleras för vad det egentligen är; en samling individer eller organisationer som har en agenda och strävar efter att genomföra denna. Men det är som sagt inte en konspirationernas bazaar jag är ute efter. Istället tänker jag ägna mig åt det där som jag inledningsvis snuddade vid; nämligen demokratin.

Den trilaterala kommissionens arbete startade som en reaktion mot den friktion som uppstått mellan, och inom, de västerländska staterna på båda sidor om den amerikanska kontinenten. Särskilt en rapport som denna kommission sammanställt är viktig i läsningen av den här artikeln, och det är The Crisis of Democracy: Report On the Governability of Democracies To the Trilateral Commission (New York University Press, 1975). Författarna till denna rapport, den franske sociologen Michel Crozier, den världskände amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington och den japanske sociologen Joji Watanuki, tog tempen på hur demokratin i Europa, USA och Japan egentligen mådde och lade sedan fram denna rapport inför den nystartade kommissionen. Slutsatsen – lite grovt – är att den västerländska demokratin står inför en kris där det är bland de egna medborgarna som hotet mot demokratin står att finna. Inte i de stater som sedan krigsslutet stått som protagonister i berättelsen om västerlandet (vilket vissa berättare velat göra gällande då denna historiska epok som kallas Kalla Kriget idag berättas inför nya generationer – jfr t.ex. med det näringslivsbetalda Upplysningen om Kommunismen, UoK). Det är snarare den fallerande auktoritetstron bland de egna medborgarna som ses som ett problem – en ökad känsla av frihet som gjort att medborgaren krävde allt mer av samhället och av livet självt. I varsitt avsnitt av rapporten ger författarna diagnosen för vad det är för en sjukdom som drabbat västerlandet – symptomen är institutionernas och auktoriteternas fall från hierarkiernas topp, medborgarnas allt mer krävande attityd gentemot demokratin som samhällsform och de val som tidigare var fåtalet bemyndigat. Analyserna som presenteras färdas från det gamla Europa, till det nya USA och vidare till det annorlunda Japan. Alltid med samma resultat och med samma oro inför demokratins kris – samhället måste förändras så att inte demokratin går förlorad. Men förlorad inför vad?

Utan att gräva ned sig allt för djupt i den över trettio år gamla rapporten så finns det några talande bitar som är allt för viktiga för att hasta förbi. Bland annat skriver Michel Crozier om hur de traditionella institutionerna i Europa allt mer förlorar greppet om medborgaren; kyrkan, skolan och militären är inte vad de varit och deras inflytande och karaktärsdanande är långt från vad de en gång varit. Crozier skriver vidare i sitt bidrag till rapporten om de problem som Europa står inför och kommer till slutsatsen att Europa väl har den kapacitet som krävs för att klara av utmaningarna som står för dörren – de europeiska nationerna har, enligt Crozier, en makalös förmåga till att anpassa sig och mutera sig inför utmaningar de står inför:

››They have to carry through a basic mutation in their model of government and their mode of social control while facing at the same time a crisis from within and a crisis from without‹‹ (Crozier:53).

Det är genom en hotande ekonomisk och social instabillitet som de fria europeiska samhällenas utmaning ligger, men också i den nya tidens auktoritetskritik som blivit allt tydligare bland medborgarna. En anmärkningsvärd passage i Croziers text behandlar de europeiska universitetens ställning:

››Higher education, which has had a more spectacular revolution […] but in many countries and in many disciplines it is still in chaos. European universities do not offer any kind of institutional leadership. They are not real institutions for their students. Very few teachers will be able to propose positive and nonideological models of commitment to values which can be acceptable to students. Consequently, the universities’ potential cannot be used as a stimulant for change in society and young people’s energies are easily diverted toward meaningless and negative struggles.‹‹ (Crozier:27-28)

Detta stycke är inte bara anmärkningsvärt med tanke på hur vi idag föreställer oss universiteten som friställda från statsmakten – även om de aldrig egentligen stått ››fria‹‹ så finns idén om en fri forskning inbakad i mycket av det som vi tror att demokratin står för – men denna anmärkningsvärdhet är också betydande för att förstå vad det är för en kris som demokratin egentligen står inför, men mer om det senare.

Egentligen borde amerikanen Samuel P. Huntington få ett eget kapitel tillägnat sig här men jag överlåter det till läsaren att gräva ned sig i den litteratur som skrivits om, och av, honom. Värt att nämna är att Harvardprofessorn var rådgivare åt president Lyndon B. Johnson under Vietnamkriget och förordade taktiken att bekämpa FNL med massiva bombningar av Sydvietnam – landet som USA var satt att rädda från det kommunistiska dominospelet. Han är än mer känd som författaren till praktverket The Clash of Civilization och att ha gjort uttalanden som:

››Islam’s borders are bloody and so are its innards. The fundamental problem for the West is not Islamic fundamentalism. It is Islam, a different civilisation whose people are convinced of the superiority of their culture and are obsessed with the inferiority of their power‹‹ (Foreign Affairs, 1993).

Som en parantes kan väl detta citat ur Foreign Affairs från 1993 stå som ett omen inför den invasion som kom tio år efter att Huntington uttalat sig i tidskriften. Hur som helst så angriper också han auktoriteternas fall i sitt kapitel om demokratin och USA. Han menar bland annat att det är genom utmanandet av värden som familjen, universiteten, näringsliv, byråkrati och militären som den amerikanska demokratin krisar (Huntington:75), denna kritik mot auktoriteter manifesterade sig i en nedgång i förtroendet bland medborgarna inför politiska ledare och institutioner.

Den japanske sociologen Joji Watanuki gör även han liknande iakttagelser av det japanska samhället; men menar vidare att det allra tydligaste av slitningar i sjuttiotalets Japan som tog sig uttryck i bland annat den mystiska terroristorganisationen The Japanese Red Army mer var av ytterlighetens karaktär och inte på långa vägar motsvarade vad den japanske medborgaren ansåg sig stå för. (Watanuki:139-140) Vidare konstaterar Watanuki att den japanska demokratin vid tiden för rapporten ännu var i ett utvecklingsstadium där politiker på både lokal och nationell nivå fortfarande var i en lärandeprocess i mötet mellan byråkrati och medborgare. (Watanuki:144) Även här finner vi auktoriteternas förlorade makt över medborgaren som varandes ett problem.

Rapporten som dessa författare mäktat med är något som kommer att spela en betydande roll i det fortsatta sammanhanget. Men innan det så måste rapportens slutsatser läggas i dager. Författarna menar att det vid tiden för rapportens framläggande inför kommissionen så har demokratin genomgått sin allra mest framgångsrika epok, efterkrigstiden. Detta är dock en övergående period i författarnas redogörelse där de ökade krav som medborgaren ställer inte står i paritet med vad samhället tycks vara redo att mäkta med. (Crozier, Huntington & Watanuki:158) Detta tillskrivs bland annat ett ökat materiellt välmående:

››Widespread material well-being has caused a substantial portion of the population, particulary among the young and the ”intellectual” professional classes to adopt new life-styles and new social-political values‹‹ (Crozier, Huntington & Watanuki:158)

Vidare konkluderar rapportens författare att det genom demokratins kärnvärden så som jämlikhet och individualism finns skäl att se att dessa i sin tur undergräver tilltron till demokratin. Man menar bland annat att:

››The pursuit of the democratic virtues of equality and individualism has led to the delegitimation of authority generally and the loss of trust in leadership […] democratic expansion of political participation and involvment has created an ”overload” on government and the imbalances expansion of governmental activities […] political competition essential to democracy has intensified, leading to a disaggeration of interests and the decline and fragmentation of political parties‹‹. (Crozier, Huntington & Watanuki:162)

Författarna ser att de demokratiska medborgarna i sin tur, som tack för kaffet, kräver allt mer av eliterna i samhällets topp. Inte nog med att medborgaren omfamnar det administrativa system som givits till dem, de förlorar också tilltron till dem som leder dem. Genom detta så uppstår en fragmentering av medborgarens politiska valmöjligheter där specifika frågor lockar dem till andra politiska institutioner än de traditionella. Med ett ökat antal politiska valmöjligheter så uppstår något ur det som de anser vara ett grundläggande inslag i demokratin, konkurrensen; nämligen att de politiska partierna och organisationerna orienterar sig bort från varandra snarare än att söka samförstånd. Alltså; företeelser som vi tillskriver den liberala demokratins kärnvärden blir i allt för stora utsvävningar till något som hotar just sagda liberala demokrati.

Intermission: I väntan på demokratin
Idag skriver vi 2008 och det är året som demokratin allt mer nämns i dagligt och officiellt tal. I USA går man till primärval var och varannan vecka, en valrörelse står för dörren som drar ett större medieintresse än vad jag kan minnas att jag själv upplevt tidigare, och entusiasterna kan höras tala om en demokrati i praktiken. Nyhetsmedierna förmedlar kampanjer och resultat från primärvalen ifrån stat till stat som om det vore en valrörelse som pågick här hemma i Sverige. Antagonister och protagonister målas upp på tidningarnas ledarsidor och entusiasterna vacklar en hit och en dit – alltid med en åsikt som vill förmedla deras balanserade kommentarer gentemot mediernas ovilja till att föra fram just deras favorit. Valstriden har stått mellan demokrat och demokrat, republikaner nämns i en bisats eller i slutet av rapporteringen från demokraternas kampanjhögkvarter. Sedan har cirkusen dragit vidare och skådespelet spelas åter upp på ännu en scen någonstans i USA.

Demokratin förklaras nästan uteslutande som varandes ett styrelseskick med anor. Fröet till bönstjälken som brutit genom jordskorpan hittas i ruinerna från det antika Grekland. Nedanför Parthenons kolonner i den befästa staden Akropolis på kullen i Aten ligger bönorna som in till vår tid berättar historien om vår civilisation. Bilden av Grekland som civilisationens vagga, och därmed också demokratins dito är väletablerad och ingen förklaring om vad demokrati är för något är komplett utan hänvisningar till ordets ursprung och betydelse. Berättelsen om hur alla fria män deltog i omröstningar har återberättats så många gånger att den fått ta sig karaktären av en myt. Men det är Grekland som står som ursprungsland på varudeklarationen för demokratin. Då kretsade världen kring dessa tempel – idag kretsar världens angelägenheter runt en annan plats med tempel och kolonner; nämligen Washington DC.

3.
Demokratins kris är således ett uttryck för en medborgare som inte längre ser sin plats i demokratin som fixerad, som inte nöjer sig med det som givits henne av börd eller klass, utan något som är föränderligt och som därför också är hennes rätt att förändra efter eget tycke. Jacques Rancière framhåller i sin bok Hatet mot demokratin (Tankekraft, 2007) att kritiken mot demokratin inte är något nytt, men det som startade med en rapport till ett eliternas samfund är inte en kritik – Rancière argumenterar att det är ett hat mot själva demokratin som idé. (Rancière:10) Han menar att detta hat är lika gammalt som demokratin själv – han skriver att ordet ursprungligen är en förolämpning uppfunnen ››i det antika Grekland av de som i mängdens onämnbara styre såg alla legitima ordningars fall‹‹. (Rancière:9) En betydande skillnad från det historiska hatet mot demokratin är att de som idag saluför hatet alla är medborgare i samhällen som bekänner sig till demokratin, men det rör sig inte om ytterkantens röster som förenar historisk konservering med idealiserad totalitarism utan om demokratins elit som nu oroas över att demokratins medborgare kanske har fått allt vad demokrati heter om bakfoten.

››Dess förespråkare bor alla i länder som förkunnar sig vara inte bara demokratiska stater, utan kort och gott demokratier. Ingen av dess förespråkare kräver en mer verklig demokrati. Var och en av dem säger tvärtom att demokratin redan är allt för verklig. Men ingen av dem beklagar sig över de institutioner som gör anspråk på att förkroppsliga folkets makt, lika lite som de föreslår några medel för att begränsa denna makt.‹‹ (Rancière:10)

Rancière hävdar att det är samma personer – samma elit – som kritiserar USA för allt detta onda som tar sig form av medborgerliga rättigheter, minoritetsskydd och en respekt för skillnader, är desamma som applåderar när USA drar ut på sin världsomspännande mission för att sprida demokratin till vildarna. (Rancière:Ibid.) Det är också denna elit som ser en civilisationens kris i demokratierna av idag. Rancière ger läsaren en inblick i hur definitionen av demokratimänniskan har förändrats över tid; från individuella rättigheter och skyldigheter för alla samhällsmedborgare till något som kan liknas vid ett smörgåsbord som tycks svara mot en annan av den moderna demokratins föreställda gemenskaper, nämligen marknaden. En konsumerande individ som inte längre känner några allianser eller krav på att bli vid sin läst. En samhällsvarelse som rör sig mellan politiska sammanhang på ett helt annat sätt än vad som en gång var den politiska realiteten i de västeuropeiska demokratierna. Det är också här som den trilaterala kommissionens rapport kommer in på scenen igen; genom att identifiera den moderna demokratins kris som:

››en ohejdbar stegring av krav som ökar trycket på regeringarna, leder till all auktoritets upplösning och gör individer och grupper motvilliga mot disciplin och mot de uppoffringar som krävs i allmänhetens intresse‹‹ (Rancière:14)

så har också demokratins motståndare identifierats; det godtyckliga styret vilket går tillbaka på föreställningar om tyranni och diktatur, men som Rancière påpekar så är det i denna rapport något annat som döljer sig bakom föreställningen om kris i demokratin; nämligen det demokratiska livet självt.

4.
Den föreställning som presenterades mig om vad demokrati är i skolan under min uppväxt var det obligatoriska lingvistiska förklaringsmodellerandet som alltid gick tillbaka till vad ordet egentligen betyder: Ordet är grekiska för ditten och datten och betyder det här och det här och det är också det vi har idag. Punkt. Det är basal samhällsvetenskaplig kunskapsförmedling från första klass intill de politiska kommentatorernas refererande under de återkommande valkampanjerna till parlamenten. Denna förmedling står också inskriven i åtminstone den svenska läroplanen för samtliga läroinstitutioner i samhället från förskola till militärens utbildningssystem och vidare in i forskarvärlden. Hårddraget? Ja, kanske, men principen för att det skulle vara utifrån folket som all makt utgår finns inbakat i all den kunskapsförmedling som en medborgare som växer upp i Sverige kommer i kontakt med, och att det är denna princip som alla samhällsfunktioner strävar efter att upprätthålla är självklart. Detta är också en föreställning som går igen i västvärldens föreställning om vad demokrati är för något.

Det är här som de omtänksamma samhällsmedborgarna inom den elitistiska sfär som tyr sig till exempelvis den trilaterala kommissionens rapport då utvecklingen i samhället inte riktigt följer deras föreställning om vad demokrati är. För den trilaterala kommissionen slår fast att det som orsakar den demokratiska regeringsformens kris är direkt kopplat till denna föreställning om att makten tillhör folket; något som under sextio- och sjuttiotalet vanligen manifesterades genom en politisk aktivism som ifrågasatte ››de offentliga makternas auktoritet, experternas kunskap och pragmatikernas effektivitet‹‹ och svaret blev att rikta dessa offentliga ifrågasättanden åt ett annat håll och detta skulle således vara mot en materiell lycka istället. (Rancière:15) Detta hade visat sig vara lika problematiskt det. I och med att fokus riktade sig från ifrågasättandet av det offentliga till att uppmuntra den privata lyckan så vände också medborgaren ryggen till det offentliga vilket ledde till att den legitima makten dränerades på auktoritet. Alltså; så som Rancière beskriver det så uppstår det en ››double bind‹‹ där det folkliga deltagandet i det offentliga ses som något dåligt så är också det motsatta lika dåligt det. (Rancière:Ibid.) Den demokratiska krisen är alltså något av en gordisk knut, ett Sisyfos sten och en Rubriks kub. All summed up into one.

Nåväl, låt oss för en stund landa i detta och försöka andas ut en smula. Vi lever i en tid där demokratins förkämpar på en samhälleligt elitär nivå ser demokratin självt som ett problem för att upprätthålla densamma. Det är de såklart inte ensamma om att tycka. Även jag känner att demokratin är fylld av problem och självmotsägelser. Den betydande skillnaden är att när samhällets eliter samlas till rådslag om vad demokratin egentligen är i behov av, så underkänner de själva demokratin genom att göra detta ovan huvudena på oss vanliga dödliga. För som den trilaterala kommissionen slår fast så är föreställningen om att demokrati utgår från folket – från alla medborgare – ett hot mot denna maktelit och det är också därför som denna besuttna elit är i behov att göra något åt den kris som de finner stå för dörren.

Jacques Rancière ifrågasätter i sin bok om vi överhuvudtaget lever i demokratier. Han menar att det samhällssystem som vi här i Sverige, och i västvärlden i övrigt, tillskriver demokratin egentligen är något annat; nämligen oligarkiska rättsstater. (Rancière:67) Detta härleder han ur att det vi kallar för demokrati egentligen är det exakt omvända:

››[…] evigt folkvalda, som kumulerar och alternerar mellan kommunala, regionala, lagstiftande och ministeriella funktioner och håller fast vid befolkningen genom den väsentliga koppling som består av representationen av lokala intressen; regeringar som själva stiftar lagar; folkrepresentanter som alla kommer från en och samma statliga förvaltningsskola; ministrar eller medarbetare till ministrar som får nya jobb i offentliga eller halvoffentliga företag; partier finansierade genom bedrägerier på offentliga marknader; affärsmän som investerar kolossala summor i jakten på valmandat; chefer för privata mediaimperier som genom sina offentliga funktioner tar över de offentliga mediaimperierna. Kort sagt: den offentliga saken ockuperas av en solid allians mellan statlig oligarki och ekonomisk oligarki.‹‹ (Ranciére:66)

Denna oligarkiska rättstat kan tillåta demokratin att verka vid sidan av oligarkernas intressen, men bara till en viss punkt. Oligarken har själv aldrig lämnat tanken på en upplyst despotism: folket i sig är blott medel för att tillåta majoriteten (den största minoriteten) genomföra den politik som oligarkerna anser vara nödvändig för att upprätthålla det status quo som är vår politiska verklighet. Folket – du och jag – lämnar över makten i händerna på dessa bättre lämpade individer som vi tror ska kunna genomföra det för oss allra bästa, men vi bortser medvetet eller omedvetet ifrån att detta enbart är möjligt genom att upprätthålla det konsensus som råder mellan den ekonomiska och den statliga makten. Detta förhållande som Rancière pekar på är extra tydligt i Frankrike – särskilt förhållandena inom maktelitens institutioner där vägen dit tycks vara mycket lika för alla inblandade.

Men Sverige är inte immunt från detta oligarkernas virus; studier vid särskilda institutioner så som Handelshögskolan i Stockholm eller varför inte medlemskap i de rätta studentföreningarna renderar ofta i högt uppsatta positioner inom både det ekonomiska och statliga sfärerna. Kanske är det också dags att ifrågasätta det socialdemokratiska maktinnehavet under nittonhundratalet med samma kritiska blick som Rancière ögnar det demokratiska staternas maktfördelning; ett tydligt konsensus genom fredsplikt, Saltsjöbadsavtal och samförstånd mellan stat och kapital har renderat i så gott som ett oavbrutet regerande för detta parti. Det är också här som högerpartiet Moderata samlingspartiets svängning från ett ideologiskt mörkblått liberalkonservativt parti till ett realpolitikens högersossar blir förståeligt. För att kunna tillskansa sig de allra högsta politiska maktmedlen så är högerpartiet tvingats närma sig den mittenpolitik som socialdemokraterna har drivit under långt många fler år än det sista decenniets maktinnehav vill göra gällande. Oligarkerna i den statligt politiska och ekonomiska maktens korridorer har ännu inte ändrat på förutsättningarna för den borgerliga demokratin, de har bara låtit innehavet av makten skifta partipolitiskt läger. Alltså var det aldrig tal om något övergripande systemskifte som det flaggades för under valrörelsen 2006 – det var samma innehåll paketerat med andra ord.

Exemplen på hur det vi idag kallar för demokrati, det Lenin benämnde som demokratism, egentligen är oligarki med ett visst tillåtande av demokratiliknande komponenter är många och står att finna i så gott som samtliga statsbildningar på vårt sfäriska hem i solsystemet. Det spelar ingen roll om vi talar om de europeiska staterna inom EU, Ryssland eller om den amerikanska unionen, inte heller skiljer sig Folkrepubliken Kina, Nordkorea eller Vietnam från det oligarkiska förfaringssättet i att administrera makten över stat och ekonomi. Receptet är att låta folket tro att deras välbefinnande och deras intressen är något som är samstämmigt med statens och kapitalets önskemål. Något som av allt att döma också var ett av den trilaterala kommissionens syften med sin rapport om demokratins kris.

Så slutligen; den krisande demokratin som sägs stå och väga mellan landet av mjölk och honung och ett anarkistiskt helvete är blott ett spel med ord. Rancière blottlägger den förvirring som uppstår så lätt då orden för våra livsbetingelser tycks förvrida det vi tror oss förstå orden som; när ordet demokrati ger oss positiva känslosvallningar enbart genom den kunskap vi fått genom skolväsendets repeterande genom åren. Rancière menar att där orden rör till det för oss så är det för att kampen om diskursen – om samtalet och om kontexten – är oskiljbar från kampen om tingen. (Rancière:81) Han menar vidare att:

››Ordet demokrati utformades inte av någon sorts vetenskapsman som med objektiva kriterier omsorgsfullt ville särskilja regeringsformer och samhällstyper. Det uppfanns tvärtom som ett namn på en oklarhet, för att hävda att makten hos en församling av jämlika människor inte skulle kunna vara någonting mer än oredan i en oformlig och skrikande röra, att den är motsvarigheten i den sociala ordningen till vad kaos är i naturens ordning.‹‹ (Rancière:Ibid.)

* * *

I Sverige har vi idag enbart två partier som bestämt tar avstånd från den grundlagsutredning som föreslagit att en författningsdomstol skall instiftas och som kan komma ogiltigförklara beslut som tagits av den folkvalda församling vi har i riksdagen. Detta är ett ypperligt försök till att, som Rancière skriver, ››reducera politikens rum‹‹ (Rancière:82) – att fastställa oligarkernas makt över sina intressesfärer. Demokrati är per definition ett styre som kan beskrivas som ett styre där vem-som-helst kan inneha de maktpositioner som ett samhälle kan sägas vara uppbyggt kring. Denna vem-som-helst är också den som skulle kunna vara hotet mot den demokratur som oligarkin har kommit att tillåta för stunden. Med en institution som står över den lagstiftande församlingen så har också möjligheterna till att lagstifta om oligarkernas inflytande begränsats betydligt – ja om inte totalt omintetgjorts. I slutändan så är det här som det gamla kommunistiska spöket återigen gör sig påmint; för som Rancière konstaterar så är drömmen om kommunism också drömmen om en multitudens demokrati:

››Demokratin är den handling som oavbrutet rycker monopolet över det offentliga livet ur de oligarkiska regeringarnas hand och allmakten över liven ur rikedomens hand. Den är den kraft som idag mer än någonsin måste bekämpa sammanblandningen av dessa krafter inom en och samma lag för dominans. Att återfinna demokratins egenart är också att bli medveten om dess ensamhet. Kravet på demokrati uppbars eller doldes länge av idén om ett nytt samhälle vars element skulle utformas i själva hjärtat av det aktuella samhället. Det var detta ”socialism” innebar: en vision av historien enligt vilken de kapitalistiska formerna för produktion och utbyte redan själva formade de materiella villkoren för ett egalitärt samhälle och dess globala utbredning.‹‹ (Rancière:83)

Denna kris som avhandlats går tillbaka till den tidsanda som gav oss den trilaterala rapport som har presenterats här, men är inget unikt för den tiden utan endast ytterligare ett steg i maktkoncentrationens reaktion mot massornas egalitära strävanden. Den trilaterala kommissionens betänkanden har tillåtits sjunka in i maktmänniskans medvetande och där marinerats till att få ta sig uttryck i den tid vi nu befinner oss mitt uppe i; nämligen i en demokratiernas kamp. Att demokratin är hatad, och framkallar rädsla, är kanske inte så underligt ändå, men det är också något som kan mana till fortsatt kamp och hopp. Som Marx och Engels en gång deklamerade:

››Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna hava ingenting annat att förlora än sina bojor. De hava en värld att vinna.‹‹ (Marx & Engels:64)

* * *

Efterskrift
Det är med anledning av FRA-debaclet som inträffade för några veckor sedan som denna text publiceras här på Fragment. Det upphetsade tonläget som följde omröstningen i riksdagen, där flera liberaler gjorde det enda rätta i egenskap av yrkespolitiker och visade var de egentligen hörde hemma; nämligen i den av Rancière konstaterade statliga oligarkien. Tilläggas bör väl också, med hänvisning till riksdagsman Federleys uttalande i fackföreningen Unionens tidning, att sagda liberaler representerar ett politiskt etablissemang som står med fötterna fast nedkörda i de båda olikarkiernas gödselhög. Fredrik Federley, ultraliberal riksdagsman för Centern och en av initiativtagarna till den så kallade Stureplanscentern, meddelade i intervjun i Unionens tidning att han:

››Det är egentligen idiotiskt. Företagarna skulle kunna skriva färdiga motioner som jag bara sajnade. Jag skriver ju under på precis allting de tycker.‹‹ – Fredrick Federley, intervjuad i Unionens tidning Kollega, #1, 2008.

Det är också Federley som fått utstå mest spott och spe från det egna lägrets supportrar. Liberaler av varierande partitillhörighet, fria agenter och blivande rättshaverister (alternativt nolltaxerare) har skakats om i sina ideologiska grundvalar till följd av hans val att rösta för lagstiftningen. Känslorna tycks gå utanpå skinnet. Dessutom drivs det nu tandlösa kampanjer för att uppmärksamma om detta judastilltag. Lägg därtill riksdagsledamöter ur regeringsjuntan som försökt tysta kritiker, ja inte bara inom sina partier utan till och med försökt få kritiker sparkade från sina arbeten då de kritiserat politikernas handlande.

Samtidigt ges signaler från liberalismens samtliga instanser inom stats- och medieapparat om att lagen nu är ett faktum. Statsminister Reinfeldt, ledare för juntan som går under namnet Alliansen, låter meddela att kritiken faller på att lagen redan är ett faktum. Den är ju redan genomröstad. Därmed basta, Rätta in er i ledet. Sluta gnälla. En statsminister som på alla punkter inte har någon som helst kontakt med vad sina egna gräsfötter uppenbarligen tycks hysa för tvivel om en av de mest drivna övervakningslagar som världen skådat sedan USA drev igenom the Patriot act, eller DDR spionerade på sina egna medborgare. Det ska väl tilläggas att FRA-lagen med all säkerhet är långt mycket mer effektiv i sitt uppsåt än vad STASI:s agenter någonsin kunnat drömma om.

Så, i och med att Almedalsveckan nu inletts – den största av branschsammankomster den här sidan av G8-mötet i Japan – så kommer frågan om demokratin och olgarkin åter att segla upp som ett spöke på makthavarnas näthinna. Inte att någon av de inblandade över huvudtaget kommer reflektera över Rancières ord, eller mina för den delen, men tanken på att näringsliv och politiken nu gnuggar armbågarna i Visby är ett av de tydligaste exemplen på hur vilseledda medborgarna är om läget i landet. Festernas fest har inletts i Almedalen med omnejd – det är något ruttet i staten Sverige … och den stavas demokratin.

* * *

LITTERATUR
M. Crozier, S. P. Huntington & J. Watanuki, The Crisis of Democracy: Report On the Governability of Democracies To the Trilateral Commission, New York University Press, 1975.
S. P. Huntington i Foreign Affairs, 1993.
K. Marx & F. Engels, Det kommunistiska manifestet, Tidens förlag, 1977.
J. Rancière, Hatet mot demokratin, Tankekraft förlag, 2007.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: fra-lagen, fredrik federley, borgerligheten, demokrati, oligarki, samhälle, politik, författningsdomstol, demokratur, demokratism, hatet mot demokratin, trilaterala kommissionen, jaqcues rancière, debacle, diktatur, liberalism