Jag vet ärligen inte vad en demonstration skulle tjäna till förutom att döva det egna samveten, att få känna att man gör nåt. Och det är väl okej. Men sist det var stora demonsrrationer i Sverige som såg ut att kunna förändra den politiska kursen, då satte staten in de repressala resurserna. Kontentan blev att tre människro blev skjutna, ett dussintal fick sitta i fängelse, många fler blev misshandlade, och en blodtörstande medelklass skrek efter mer blod understödda av kapitalistisk media som applåderade.

Jag försöker att inte vara cynisk eller passiv. Det är bara att FRA-förslaget är ett steg i ett lång politiskt skeende som har hållit på i decennier. Upprördheten är vad som förvånar mig, inte att staten vill utöka sina befogenheter till att spionera på de medborgare som egentligen sägs ha makten.

Visst, en rejäl demonstration kanske skulle kunna ge en del uppmärksammhet. Men jag är rädd att det inte är tillräckligt för att mota detta lagförslag i grind. Det som Mattias är inne på är att detta inte är något nytt – det är först nu som det blivit opportunt för liberaler att börja härja om vad det nu är de härjar om för tillfället.

Federley byggs upp till att bli någon sorts frälsare, medan det faktiskt finns många andra av annan politisk färg som agerat mot lagförslaget hela tiden. Men med representanter som de som nu sitter i riksdagen, så kallade liberaler – där vissa, t.ex. Birgitta Olsson (fp) – gör en grej av att vara emot lagförslaget men säger sig vara upptagen vid omröstningen, så får de grinande liberalerna allt skylla sig själva.

Mattias skriver att han avskyr den samtid han är en del av; det gör också jag. Det är oroväckande att se hur det politiska etablissemanget inte ens döljer sina lögner längre. Det är oroväckande att de nu känner sig så säkra på att de är orörbara att de låter sitt skådespel vara så illa genomfört att de paraderar sina vidrigheter framför oss.

Och ja, det är verkligen vårt eget fel.