Elasticitet i skuggan av fallande kroppar.

Jag övertas oftast av vemod när jag går tillbaka till gamla texter. Ett stickande vemod blandat med ett visst mått av obehag. Även så denna gången. Och ytterligare ännu en gång, så sätter jag mig ned för att skriva om en gammal text:

Inom den akademiska världen har det under de senaste decennierna pågått en segdragen kamp om språket som verktyg. Postmodernismen och dess utlöpare har ansetts hota den moderna analytiska filosofin som försökt att hitta ett uttryck för det objektiva språket i arvet efter den logiska positivismen. Objektivismens försvarare har gått i den traditionella Platoniska fåran med sina försök att hitta ett språk som går bortom vår vardagliga kontingens och kontextbundenhet. Subjektivisterna har istället betonad vikten av perspektiv samt en medvetenhet om fördomar och den hermeneutiska horisonten. Detta är något som har fått många kritiker att mana till besinning. Filosofer och statsvetare har varit rädda för att om språket blir för privat, för flyktigt, kommer det sociala limmet att luckras upp. Detta skulle skapa ännu fler och starkare spänningar i de liberala demokratier som redan har reella problem att förverkliga tanken om pluralism.

Det kulturkrig som pågick på inom den akademiska sfären blev starkare och starkare allt eftersom att åren förflöt. Postmodernisterna lyckades att skjuta fram sina positioner inom flera humanistiska och sammhällsvetenskapliga ämnen. Men efter den direktsända terrorn den 11 September proklamerade den Amerikanska tidningen The Times det att den Ironiska Tidsåldern tog slut samtidigt som World Trade Center tornen kollapsade till marken:

One good thing could come from this horror: it could spell the end of the age of irony. For some 30 years–roughly as long as the Twin Towers were upright–the good folks in charge of America’s intellectual life have insisted that nothing was to be believed in or taken seriously. Nothing was real. With a giggle and a smirk, our chattering classes–our columnists and pop culture makers–declared that detachment and personal whimsy were the necessary tools for an oh-so-cool life. Who but a slobbering bumpkin would think, ”I feel your pain”? The ironists, seeing through everything, made it difficult for anyone to see anything. The consequence of thinking that nothing is real–apart from prancing around in an air of vain stupidity–is that one will not know the difference between a joke and a menace. (Rosenblatt, 2001)

Det antogs att genom chocken och smärtan hade det uppstått en situation där det var omöjligt att fortsätta de postmoderna akademiska lekarna med identitet och dekonstruktion. De fallande kropparna från tvillingtornen ställde moraliska krav på oss som medmänniskor. De glidande språkliga beskrivningarna skulle få stå tillbaka för en realism som hakade fast i den värld som vi lever i. I efterhand tycktes det som om Norman Geras varning, gentemot Richard Rortys postmoderna filosofi, fick en obehaglig aktualitet: ”If there is no truth, there is no injustice. [...] Morally and politically, therefore, anything goes.” (Geras, 1995: s.107)

Ytterligare ett exempel på den hätskhet som förstärktes gentemot de postmodernistiska intellektuella efter den 9/11, var den mediala reaktionen när Jaques Derrida dog i oktober 2004. Bland annat New York Times hade en småsint dödsruna med rubriken Jaques Derrida, Abstruse Theorist, Dies at 74, (Kandell, 2004). Även Wall Street Journal frångick seden av visa den döde respekt, och publicerade även den en väldigt kritisk dödsruna för Derrida. Även om det i sig var ett etikettsbrott mer än något annat, var det ändock en indikation på en omvärderad syn på postmodernismen.

Men det finns flera goda argument för att denna realismens seger över postmodernismen endast var temporär. Mycket förändrades efter den 11 september, men språkets grundläggande struktur och kapacitet kraschade inte den där höstmorgonen i New York. Språket har fortfarande en väldigt stor elastisk kapacitet, och det verkar ha en oförmåga att haka fast i världen så som realisterna hoppas på.

Inom vår massmediala värld och dess fokusering på yta, används språkets elasticitet ofta till olika politiska syften. Ett exempel på detta är att en gammal företeelse eller ett utjänat koncept kan vitaliseras genom att beskrivas om, och sedan presenteras för offentligheten som någonting nytt. På så sätt kan man överge det gamla bagaget och ändock behålla de delar som man vill använda för sina syften. Denna politiska strategi överlevde den 11 September, och är om möjligt ännu mer effektiv nu i vår post-ironiska värld eftersom vi inte förväntar oss den.

Den som har några tjugor kronor till övers, kan förslagsvis gå och köpa ett begagnat exemplar av Sven Lindqvists Nu dog du (Albert Bonniers Förlag, 1999). Om möjligt i den inbundna utgåvan. Det surrealistiska omslaget gör sig faktiskt bättre i det större formatet, jämfört med det lilla pocketformatet. Boken som utforskar flygbombningens historia och ambitionerna hos förespråkarna, är relevant eftersom den sätter upptakten till invasionen av Irak i perspektiv.

I slutet av Januari 2003 så rapporterade Amerikanska CBS News om att Bush-administrationen planerade att använda sig av en ny militär strategi som döpts till ‘Shock and Awe’. Tanken var att överväldiga den Irakiska diktaturen och dess militär med en sådan militär överlägsenhet, genom massiva och precisa flygbombningar, att man skulle förlama den och framtvinga en snabb kapitulation. Genom att överskölja landet i ett regn av kryssningsmissiler skulle man förstöra fiendens vilja till att slåss, istället för att förstöra de militära styrkorna. Den första dagen skulle mellan 300 och 400 kryssningsmissiler skickas mot mål i Irak. Detta var fler än antalet kryssningsmissiler som användes under hela Gulfkriget 1991. Dag två skulle man skicka iväg lika många kryssningsmissiler till. Den explicita ambitionen var att undvika ett markkrig överhuvudtaget.

Den läsare som förstrött bläddrar genom Nu dog du i väntan på att ockupationen nu några år senare ska ta slut, kommer snabbt märka att Shock and Awe inte var något nytt. Det är samma ambitioner och förhoppningar som funnits sedan flygbombningen utvecklades som militär strategi för ungefär 100 år sedan. Det mest konkreta som har hänt är att man har gett det ett nytt namn. Sven Lindqvist tar upp Ray Nortons roman ‘The Vanishing Fleets‘ från 1908, som ett exempel på drömmen om en oöverträffad militär överlägsenhet som en garant för freden och det förlustfria kriget. I boken går Japan och Kina till attack mot USA. Men USAs hemliga supervapen leder till en villkorslös kapitulation då man inser att det inte går att tävla mot västs teknologiska överlägsenhet. USA i förbund med Storbritannien förbjuder sedan krig, och den eviga freden övervakas sedan med jättelika flygplan som kan leverera total förintelse mot vem som helst.

Det första flygbombardemanget i historien utfördes av Italien, november 1911, mot några oaser utanför Tripolis. Flyganfallet, som ansågs vara en vedergällningsaktion, skall nog klassificeras som symptomatiskt för flyganfallet som koncept och tron på vikten av teknologisk överlägsenhet. Tre dagar efter flyganfallet deklarerade Italien att kriget var över. En deklaration som skulle visa sig vara förhastad. Tvärtemot vad man hade hoppats på, så hade bomberna ingen civiliserande eller fredsbringande effekt på sina mottagare. Även om Tripoliskriget ansågs officiellt sett vara över, fortsatte det Arabiska motståndet på samma sätt som de Italienska bomberna fortsatte att falla.

Men trots detta har retoriken kring Shock and Awe inte rönt någon större uppmärksamhet i massmedia. Det höjdes bekymrade röster, på samma sätt som det görs i alla krig. Den Amerikanska militären utfäste samma löften som alla krigsmakter gjort under bombningens historia: bombningen kommer att bringa fred, civilbefolkningen kommer att besparas och det kostnad som kommer att uppstå är ändock mindre om ett konventionellt krig uppstått. Men ingen påpekade på ett seriöst sätt att detta är vad vi alltid har försökt att intala oss själva innan bombningarna påbörjas. Shock and Awe var bara ännu ett steg i en tradition som vi känner allt för väl till.

Ett annat exempel på en effektiv omskrivning, trots vår post-ironiska era, kom in i det massmediala fokuset i slutet av 2002. Det var The Washington Post som publicerade en artikel om den Amerikanska flygbasen i Bagram, Afghanistan, och de fångar som hölls och som fortfarande hålls där i koppling till kriget mot terrorism. Allt som allt beräknades det då att USA höll cirka 3000 fångar i anknytning till kriget mot terrorismen på olika baser runt om i världen. I artikeln nämndes det hur de fångar som inte samarbetade under förhören utsattes för en teknik som på Engelska kallas för ‘Stress and Duress’. Detta inkluderar att de får stå i obekväma och smärtsamma ställningar under längre tider, eller att de utsätts för starka ljud eller ljus så att de förnekas sömn. Personer som intervjuades för artikeln konfirmerade även att fångar förbereddes ibland för förhör genom att de misshandlades för att på så sätt göra dem mer samarbetsvilliga under förhören.

I artikeln gjordes det en åtskillnad mellan den förhörsteknik som enligt The Washington Post utförs av CIA agenter och det som normalt sett anses vara tortyr, ett förfarande och som den Amerikanska administrationen bestämt förnekade att de använde sig av. Som ytterligare en indikering på en reell distinktion mellan Stress and Duress och tortyr, nämndes de anklagelser gentemot att USA skulle lämna över icke-sammarbetsvilliga fångar till ett tredje land som inte är lika nogräknade med att följa FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. När artikelns innehåll började att dyka upp i olika media runt om i världen, gick den Amerikanska administrationen ut och förnekade officiellt att USA skulle använda sig av tortyr, och påpekade att fångarna behandlades humant.

Men enligt FNs konvention emot tortyr, definieras tortyr så som fysisk eller psykisk smärta eller lidande som åsamkas en person för att få information eller bestraffa denne. Artikel 2 specificerar att det inte finns några exceptionella omständigheter som skulle under några omständigheter rättfärdigar tortyr. Artikel 3 specificerar att ett land får inte heller utlämna en fånge till ett tredje land där det finns anledning till att misstänka att denne skulle utsättas för tortyr. Distinktionen mellan Stress and Duress, överlämning till tredje part, och tortyr är med andra ord mer en rökridå än substantiell.

För den som läser det som skrivits om tortyr, blir det snabbt klart att Stress and Duress inte är några nya förhörsmetoder, utan en fortsättning på tortyrmetoder som har en flerhundraårig historia. Darius Rejalis Torture and Democracy är för tillfället den mest kompletta sammanställningen av moderna tortyrmetoder. I en direkt kommentar till diskussionen om Stress and Duress, kommenterar Rejali att de olika komponenterna ansågs vara tortyr och krigsbrott i rättegångarna efter andra världskriget, och när kommunistiska regimer använde samma metoder mot fångar, (Rejali, 2007: s.357). Den förhörsmetod som blivit mest omskriven i diskussionerna kring den nya förbättrade förhörsmetoderna är simulerad drunkning, som på engelska kallas för Waterboarding. Istället för att vara en ny version, är detta en tortyrmetod som Holland använde på 1600-talet, och som i modern tid har använts bland annat under Vietnamkriget av Amerikanska trupper, (Rejali, 2007: s.176, 281). Från ett juridiskt perspektiv finns det inte heller någon gråzon att prata om. 1947 dömdes flera Japanska officerare av en krigstribunal för att ha utfört waterboarding på Amerikanska fångar.

Det är intressant att notera att omskrivning som strategi verkar fungera förvånansvärt väl, trots att det sägs att vi lever i en post-ironisk värld där sådana strategier inte skall vara gångbara längre. Förutom de parter som vanligtvis brukar höja en varnande röst, såsom Amnesty International och Human Rights Watch, var det uppseendeväckande tyst om de påståenden som the Washington Post publicerade. Påståenden som nu har substantierats. Men även om alla fakta ligger framför våra ögon, så har de ingen effekt på hur vi rör oss i världen. Nu, ett antal år efter att Kriget mot Terror inleddes, finns det tillräckligt med bevis och ögonvittnesskildringar för att vi inte ska kunna säga att vi ingenting vet. Men ändock vägrar vi hårdnackat att agera enligt det som vi till faktum vet. Och det verkar som det mest effektiva försvaret vi har mot vår vetskap, just är fantasin om att vi skulle leva i en post-ironisk värld.

De lärdomar som man kan ta med sig från dessa fall, är dels att världen kanske ändå inte har förändrat sig på något drastiskt sätt sedan den 11 September. Det är samma vardag som tynger ned oss mot vardagen. Vi bör nog även hålla i minnet, att det bästa sättet för en aktör att gömma ett smutsigt och blodigt byke, är att lägga det så att vi ser det, mitt i det öppna, och sedan berätta för oss att det egentligen är rent. Även om det på ytan låter som en absurd strategi, kan man inte undgå faktumet att strategin faktiskt fungerar. Det är så vi fungerar. Det är så vi vill fungera. Men den viktigaste lärdomen är nog att trots våra Platonska drömmar, är kanske den postmoderna filosofin mer användbara för att förstå vår samtida politik än vad vi vill medge.

Trots de varningar som finns gentemot sofism och ytlighet, verkar den vara bättre anpassad för den smutsiga realpolitiken som fortfarande sipprar ur våra porer.

+ + +

Litteratur:
Geras, Norman, 1995: Solidarity in the Conversation of Humankind; Verso.
Kandell, Jonathan, October 10 2004: ‘Jaques Derrida, Abstruse Theorist, Dies at 74′; New York Times
Lindqvist, Sven, 1999: Nu dog du. Albert Bonniers Förlag.
CBSNews.com, Jan 24, 2003: ‘Iraq Faces Massive U.S. Missile Barrage’.
Washington Post, December 26, 2002: ‘U.S Decries Abuse but Defends Interrogations’.
Rejali, Darius, 2007: Torture and Democracy. Princeton University Press.
Rosenblatt, Roger. Sep 16, 2001: ‘The Age of Irony Comes to an End’ , Times.com

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, samhälle, tortyr, kriget mot terrorismen, acceptans, demokrati, afghanistan, operation artemis, irak, 9/11 och politik.