En gång i tiden satt han där som bisittare, expertkommentator och nyhetsankare i vad som då var Sveriges enda morgonprogram. På lördagar under flera av mina småskoleår var han en del av Go’morgon Sveriges rikstäckande morgonmys. Där satt han och kommentera världsläget tillsammans med Lennart Hyland, Per Ragnar eller Fredrik Belfrage, och hela Sverige tittade medan frukosten intogs. Hans namn är Ulf Nilson och i dag sitter han avlönad av Expressen (vilket han väl var redan då om jag inte har fel) och skriver krönikor; den ena värre än den andra.
En av hans allra senaste krönikor är så vidrig att den egentligen inte skulle föräras med någon form av respons överhuvudtaget. Ulf Nilson lutar sig i sin vedervärdiga krönika tillbaka mot Julius Streichers retoriska skola och på beprövat Peter Wallenberg-vis uttalar han sig om vildarna i den så kallade tredje världen. Nilson önskar återinföra kolonialismen till de delar av världen där konflikter och ekonomisk utveckling inte faller honom i smaken; han själv föreslår att vår tids rödrockar ska bege sig ut på en världsomfattande mission för att återställa ordningen i framförallt Afrika medelst vapenmakt. Han föreslår att länder som Zimbabwe, Sudan, Somalia och Kongo ska få återuppleva hur bra det en gång var när de vita herrarna dikterade villkoren för hur en slipsten skule dras. För vildarna – svartingarna skulle jag anta att Nilson själv kallar dem – kan ju inte få hålla på som de nu gör.
Vad Nilson gör – i förlängningen – är faktiskt en hedersam handling då han spyr ut sitt träck i den oberoende liberalen Expressen. Han blottar nämligen något som sedan länge har varit rätt uppenbart för den som har haft möjligheten att följa den politiska utvecklingen i Sverige. För där vänstern har fåt kliva tillbaka så har högerns fantasirikedom varit total, och då särskilt inom den svenska så kallade liberalismen; några exempel skulle kunna vara Folkpartiets tuffa kärlek som dikterats av vad de tror att ”vanligt” folk vill höra och som mången gång havererat i vansinniga förslag om obligatoriska undersökningar av invandrarflickors underliv i skolorna, slöjförbud och allsköns xenofobi. För att inte tala om deras omdömeslösa unga garde som ena dagen hyllar IDF:s etniska rensning och brott mot folkrätten, för att sedan sträcka höger arm på fyllan mot ungsåssar och skrika Sieg Heil. Att de förespråkar att svensk trupp ska göra gemensam sak med Bush’s korsriddare i Afghanistan, Irak och gärna också på andra platser tyder på att Nilson inte är någon ensam dåre som sitter och runkar över koloniala kartor i städskrubben hos Expressen. Nej, det handlar om en borgerlig diskurs som helt och hållet tappat alla spärrar.
Nilsons krönika är ju egentligen inget nytt under solen – det är samma gamla Contrastinkande Gladiohöger som skålade i Champagne då Palme sköts och som hyllade Apartheidsystemet i Sydafrika – nu som då är det högersvin som klär ut sig i skrynkliga kostymer och trots att de fortfarande kan raka sig med en frotéhanduk så tror de att de har alla svaren klara för sig. Dessa, främst, unga män som får halvresning innanför de fläckade kalsongerna då exempelvis någon som Nilson vågar ta bladet från munnen och säga ett par sanningens ord om hur de där halvmänniskorna söder om ekvatorn egentligen borde hanteras. Som tycker att Thatcher är top notch och som än idag tycker att Pinochet ändå var en fin gammal man som trakasserades till döds av 68-vänstern. Lägg därtill ytterligare ingredienser som islamofobi, språktester för invandrare, våta fantasier om att Ådalen 1931 borde ske varje Första Maj fast med automatvapen, användandet av ett nyspråk som gjort ordet utanförskap till vår tids vård, skola, omsorg och som anser att fackliga stridåtgärder är något som ska jämställas med den organiserade brottsligheten.
Det är hur som helst rasistisk idioti – märk väl att jag inte gärna slänger ur mig ordet rasism så gärna – och det är något som mången liberal skriver under på – och året är 2008 EFTER kristus. Bara så att ni kommer ihåg det om ni skulle börja tvivla på aktualiteten i det ni hör från högerns avbytarbänk. Det är så jävla illa att kulturskymning inte räcker till. Fy fan.
* * *
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, rasism, liberalism, borgerligheten, ulf nilson, kolonialism, folkpartiet
4 kommentarer
”medial dumhet”
Ä skit i dom.
Liberalerna är bara patetiska.
Dom kan ju inte ens citera Weber korrekt, och kallar mig för Kommunist när jag citerar någon av Weber’s centrala teser, jag som inte ens har läst Marx.
Sakta så får dom äta sitt eget skit, och dem som de en gång påtvingade opium, koloniserade, har nu rest sig. Liberalen vet inte vad han skall kalla dom: superkapitalist?, kommunister (fortfarande?), diktatur?, kanske kolonisatör?
Smart kalkylerande, tålmodigt, så använder de den forne förtryckarens medel för att skydda sig mot mer demokratiska övergrepp.
Inga mer ‘No Dogs and Chinese allowed’ (http://washingtonbureau.typepad.com/china/2008/03/no-dogs-and-chi.html) under en Demokratisk liberal kolonial makt. Och vad har en hund för ideologi när den är hungrig.
Ingen! Den biter bara! Och just nu biter den liberalens i arselet, och bokstavligen äter upp dennes penningar tills det enda som återstår är ett tomt skitsnack från ett blödande huvud som inte har någon kropp kvar.
Så skit i liberalen, och välkommen till fritt fall åt alla håll, varuti vi inte vet vad som skall komma, samla kraft för att få hopp och orka.
Ha en Bra Dag!
Du, vänsterjournalister gillade bara Sandinisterna för att de kunde växla svart när folk led. Det där har Ulf rett ut i Corren, på den tiden då han till och med var för slemmig för Expressen.
Uffe är duktig på att reta upp. Det är nog mer det han är ute efter än något annat (hoppas jag). För har han en annan agenda så är det synnerligen anmärkningsvärd rappakalja han vräker ur sig. Nej Michael Ignatieff hade allt fått till det mer subtilt med att intervenera i andra länder.
Ulf Nilson och Expressen och kulturredaktören Per Svensson är ett oslagbart triumvirat när det gäller vulgaritet, okunskap och brun nyliberalism. Förvånas kan man över att Bonniers inte reagerar, men uppenbarligen sympatiserar man med en typ av journalister som aktivt agerar för rasdiskriminering. Märkligt.
Bo Cavefors