Första Maj: Kan ingen sms:a mig om det blir någon revolution i år?

Första Maj. Valborg. Grå himmel. Ett lätt regnpuder i luften. Att morgonrodnaden inte vill fylla horisonten en dag som denna är just typiskt. Aldrig har vi varit längre från smattrande fanor och borggårdskravaller. Till och med historien om Första Maj ligger begravt under dammiga paroller och en förment socialdemokrati i förvirring. Alternativet skulle vara de andra socialdemokratiska partierna i riksdagen – men bara för att någon kallar potatis för pärer gör ingen direkt skillnad – så den jämngrå himlen över Norrköping talar sitt tydliga språk.

Visst finns det de som stretar på, som säger ifrån och som knyter näven – inte bara i fickan som jag – men de är marginaliserade. I Stockholm vet jag att det samtidigt som det dukats till sillunch på Tjärhovsgatan, så smattrar kamerorna från författningsskyddet för fullt. I Göteborg blänger arbetarkommunen stint ut åt vänster på dem som orkar ut för att manifestera utanför deras gemenskap. I Malmö, Norrköping och i Gävle likaså. I skuggorna rör sig vår tids SA redo att göra gemensam sak med de som önskar göra vardag av den här dagen.

* * *

Vad vår tid behöver är en Leon Larsson – en lungsjuk proletär med ett brinnande hjärta, eller som Fredrik Ström skriver 1941 i Arbetardikt i kamptid (Studentföreningen Verdandis Småskrifter N:r 440, Albert Bonniers Förlag): ”Han var stundom vild och rasande barrikadsångare. Men hans intensiva samhällshat kunde plötsligt avlösas av en mild värme, en djup medkänsla med alla olyckliga och förkastade. Hans lungsot fick länge näring av stor fattigdom. Man kan gott säga att han, själv sjuk, fattig och arbetslös, var en de eländas, de trasigas bittre och eldiga skaldefurste.”. (Ström:38) Var är vår tids Leon Larsson, som kan brinna så hett och som kan känna vad den böjda nacken verkligen betyda?

Vi mala, vi mala …
Vi mala, vi mala i glödande hat
i timmar, i dagar och nätter,
ty guldet vi mala åt krämarnas stat,
åt solens och livsglädjens ätter.

Vi mala, vi mala i svett och i blod,
i sorger och tärande pina,
all glädje försvinner och ungdomens mod
får tröstlöst i kvarnen förtvina.

Det gråter och klagar när guldkvarnen går,
det skriar när guldfloden klingar,
ty armodet endast med trasor och sår
det gyllene guldet oss bringar.

Det guld som vi mala, är gyllene rött,
som blodet det flammande röda,
ty guldet är pressat ur människokött
och tvättat i tårar som flöda.

Vi mala, vi mala i tärande sorg
åt tusende glädje och lycka.
Vi mala, vi mala till konungens borg
de skatter, som salarna smycka.

Men mala vi skatter till borgar och slott
och mala vi glädje åt andra,
då mala vi ständigt förbanelser blott
åt oss, som i armodet vandra.

Vi mala, vi mala i gråhet och dy
och evigt vi pinas och plågas,
men ständigt vi bida den dag, som skall gry
när måttet av sorgen skall rågas.

Så surra du, kvarnhjul, och braka du, sten,
att mälden med hatet må blandas!
Vi bida i öster det flammande sken,
när uppbrottets stortimma randas.
- Leon Larsson, Ur djupet, 1906.

Det brakar på från sophämtarnas hantering av plastkärlen här utanför mitt fönster. Det gör mig förargad till en början, men så kommer Leon Larssons Vi mala, vi mala … till mig, och jag inser att denna dag inte är vad den en gång var och att dessa sophanterare kanske också maler idag, då avskrädesindustrin lagts ut på etreprenad. Sopbilen pyser till och rusar vidare. Nu hör jag talgoxens cykelpumpssång och den går rakt in i hjärtat. Våren är här och kanske – kanske, kanske, kanske – kan Första Maj ändå skönjas någonstans där i den vänstra sidan av bröstkorgen. Det nybrygda kaffet doftar gott och flyttkartongerna står redo att fyllas.

+ + +

Jag bad min bästa vän att skicka ett sms till mig om revolutionen skulle till att komma idag. Jag antar att telefonen kommer tiga. Själv ska jag meditera över Leon Larssons diktning, medan vi här hemma packar de sista kassarna inför flytten till en billigare och mindre lägenhet. Första Maj gör sig påmint inte bara i bröstet utan också i plånboken. Men dess historia ligger förevigt dold under gråsossarnas dammiga fanor … så jag stretar på … väntar fortfarande på uppbrottets stortimma.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, politik, leon larsson, första maj, arbetarrörelsen, kvarnhjul, dikt