Kopplingen funkis-socialism är vanligt förekommande men inte given. I Sverige och Tyskland drog funktionalisterna mot socialism, i Italien mot fascism. Corbu samarbetade så vitt jag vet med alla möjliga (och omöjliga) regimer. Det som förenar funktionalisterna är inte socialism utan teknokrati, ett totalitärt formulär för den till biomassa reducerade människan. Det är också, som du beskriver, ett formulär perfekt anpassat till den kapitalistiska reduktionen av medborgaren till konsument.

Arkitektur måste vara social (befrämja fritt kommunikativt handlande) för att vara socialistisk.

Att den ekonomiska modell som gjorde det möjligt att under en historiskt mycket kort period genomföra så stora samhällsomvälvningar av det slag som just socialdemokratin lyckades med står att finna i maktsossens pragmatiska läggning; det extensiva klassamarbetet, den passiviserande fredsplikten och de kompromissande kollektivavtalen är ju alla korporativa lösningar signerade denna maktsocialdemokrati. Lösningar som inte alltid har korrelerat mellan makthavare och gräsrot får väl tilläggas. Att denna korporativa maktsocialdemokrati sammanfaller med The Golden Age of Capitalism blir ingen egentlig överraskning, när jag väl tänker efter.

Självklart är det så att nostalgi inte leder någon vart och väljer man att se just funktionalism (eller t.ex. konsumentkooperation) som socialdemokratiska idéer så ja, det finns en risk för en nostalgisk socialdemokratisk återkomst. Men detta skulle jag vilja påstå vara – och det med hänvisning till sagda socialdemokrati och dess ohejdade förkärlek till just korporativa lösningar då kapitalet tillåts att sätta dagordningen oinskränkt – högst osannolikt. Att däremot söka svaren i redan beprövade idéer – eller bygga vidare på dessa – så tror jag att som i det här fallet en ny funktionalism som skulle kunna gå långt utöver vad den av medelklassen så omhuldade disajn-funktionalismen har att erbjuda i dag. Just på grund av att begreppen och företeelserna inte är några socialdemokratiska lösningar utan har anammats av socialdemokratin för att dessa lösningar har visat sig vara gångbara, populära lösningar och företeelser som sagda socialdemokrati sett som medel till makt snarare än att vara utopiska delmål (så som jag ser dem) till en progressiv och jämlik socialism (som i sin tur leder till det klasslösa samhället und so weiter).

Men jag lovar att återkomma för vidare diskussion.

Det tycks mig som man med en sådan utgångspunkt skriver in en ratio och en ändamålsenlighet i något som saknar nödvändighet, nämligen historien och i det här fallet den samtida, moderna, historiens utveckling. Mer intressant är det väl att ställa sig frågan; varför misslyckades kamperna, som provocerade fram nyliberalismen som svarsstrategi från kapitalets sida, med att underordna sig verkligheten och göra den till sin? Det är väl om något det moderna genombrottet, ”problemet”, inte de svar som man tvingade fram för att lösa problemet.

Tänker att man kan avsluta med ett fint citat av Arrighi och Silver;

The ‘labour-friendly’ (for rich countries) and ‘development-friendly’ (for poor countries) international regime established under US hegemony was quite successful in staving off the multiple crises that had destabilized world capitalism ever since the outbreak of the First World War. For about twenty years—during the so-called Golden Age of Capitalism of the 1950s and 1960s—labour unrest in core countries and communist revolution in more peripheral countries were contained. According to Thomas McCormick this was ‘the most sustained and profitable period of economic growth in the history of world capitalism.’ [10] Whether or not this was indeed the case, the Golden Age of Capitalism, like comparable earlier periods of rapid growth of world trade and production, ended in a general crisis of over-accumulation. What was different in this crisis in comparison with analogous earlier ones is that the struggles of subordinate social groups (labour included) for a greater share of the pie was a driving force rather than a late development of the crisis. In earlier crises, the driving force was an intensification of inter-capitalist competition. This intensification, in turn, led to an intensification of social conflicts. In the late 1960s and early 1970s, in contrast, an explosion of social conflicts played a role in precipitating the crisis prior to the intensification of competition.