Huset där borta, det som står där i vägkröken alldeles efter bron, det är en del av en svunnen epok. Den lilla butiken – en konsumbutik – är idag antagligen igenbommad. I bästa fall bebodd men antagligen jämnad med marken. Huset ritades av någon driftig arkitekt på Kooperativa förbundets arkitektkontor.
Ett litet hus i vägkrök, alldeles intill ett vattendrag med skogen i ryggen.
En utpost.
Den funktionella futurismen
Att funktionalismen är en vidareutveckling av de futuristiska tankarna torde inte komma som någon överraskning, men deras implementerande i ett avlägset hörn av Europa är en historia som skiljer sig markant från dess globala förutsättningar. I Sverige var det arbetarrörelsens reformistiska landvinningar över det Oscarianska klassamhället som gav funktionalismen dess definitiva genombrott, väl värt att jämföra med funktionalismens sammanbrott i Tyskland under samma tid då NSDAP kom att dominera samhället med sina klassicistiska ideal.
Funktionalismen som riktning är inte enbart en estetiskt radikal samhällsomvandling, utan även en politisk dito; i både estetik och politik vänder man traditionen ryggen – historien blir till en fond som målas över i den nya tidens färger. Funkisen, i folkmun, ägnar sig inte åt elitistiska projekt utan utgår från ett progressivt ideal som sätter den kollektiva individen i centrum. I Den barbariska modernismen av Folke Edwards (Liber, 1987) poängteras de funktionalistiska postulat som kom att forma större delen av nittonhundratalet i Sverige:
- ändamålsenlighet skapar skönhet
- formen måste anpassas till funktion
- arkitekturen måste anpassas till tidens förändrade villkor
Dessa förändrade villkor är:
- industrialisering genom att maskinproduktion ersatt hantverksproduktion
- dynamisering genom att kommunikationstekniken (automobil, flygplan, telegrafi, telefoni, radio etc) radikalt förändrat livsrytmen
- demokratisering och kollektivisering genom att arbetarklassen skaffat sig politisk makt och kollektivets problem därmed blivit viktigare än individens
- ny kunskap genom att modern vetenskap ersatt den förvetenskapliga tidsålderns vidskepelse och fördomar
(Edwards:265)
Dessa förändrade villkor som funktionalismen rättar sig efter är redan formulerade, om än i andra ord, i futuristernas manifest från tidigt 1910-tal. Något som även visar sig i definitionen av skönhetsbegreppet vilket står att läsa i acceptera – den programskrift som presenterades vid Stockholmsutställningen 1931 av Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén:
Fram för skönhet ljöd de sista 50 årens valspråk. Det klingar nu föråldrat. Tiden är kommen att förändra frågeställningen. Industrialismens hastiga och brutala genombrott, denna råa expansion som fattades som en låg kulturform om inte rentav som kulturfientlig, trodde man måste motverkas genom kamp för ”fin” kultur: filosofi, religion, konst. Medan nu det praktiska livet präglas av optimism och offensivlust övergår den ”kulturbevarande” esteticismen till en utpräglad defensivrörelse. På så sätt kommer det rentav till en åtskillnad mellan ett slags människor, som kallas det praktiska livets människor, och ett annat, som anses som kulturella.
Ned med skönheten
Men maskinkulturen erövrar oemotståndligt världen medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism. De skönhetsbegrepp som övergångstidens kultursträvan rört sig med hindrar oss i vår strävan att finna vår tids och våra omständigheters adekvata form, den hindrar vår spontana känsla för verkligheten. Det är därför vi nu vore frestade att säga: ned med skönheten, låt oss tala lite mindre om skönhet för ett tag.”För mycket skönhet” skulle man kunna sätta som motto för de sista årtiondenas kulturliv. Skönheten som kulturstämpel, skönhetskult som kännetecken på personlighet och – kanske mest av allt: skönheten som kvalitetsmärke för social överklass.
Fram för ordning
den nya tidens valspråk, gäller icke mindre för byggnadskonst och för konstindustri än för politik, ekonomi, industri.När vi kommit därhän, att vi inte längre fattar det estetiska som någonting som kommer uppifrån för att förena sig med det tekniska, som är av lägre härkomst, kommer nerifrån, utan betraktar varje form, vilket inte ger ett fullgott uttryck för funktionen, som helt enkelt ofullkomlig – då har vi förutsättningen klar för en allmän tidsstil.
Denna passage i programskriften (återgiven hos Edwards:265) visar på hur pass radikal den funktionalistiska estetikens politik var; genom att angripa ett av traditionen tyngt skönhetsbegrepp så blir den samhällsomdanande kraft som tidsandan uttryckte ett vapen i händerna på progressivitetens nihilism. Ett upplösande av rummets arkitektoniska tradition, där symmetri ersattes av asymmetri. Det statiska centralperspektivet med ett divisionistiskt perspektiv. En förändring av inte bara ett intellektuellt snitt utan även handgripligen i människors absoluta närmiljö och vardag.
Bättre sent än aldrig
Funktionalismens idéer och dess genomslag i Sverige var förvisso något som skett relativt sent i förhållande till Tyskland, Italien, Frankrike, Holland och Ryssland, men det var här som den å andra sidan förverkligades på bred front. Moderniseringen av det svenska samhället skedde i funktionens namn utan att förespråkare av en traditionell estetik hade möjlighet att opponera sig nämnvärt. En förklaring till detta som Edwards framhåller var att fokus lades på det socialt progressiva och utilitaristiska.
Arkitekten kastar masken och träder fram som ingenjör och tekniker i det nya industrisamhällets tjänst. Fördomsfritt och nyktert accepterande den föreliggande verkligheten. […] Det var ett ögonblick av gränslös tilltro till teknikens och det rationella förnuftets förmåga att skapa ett bättre samhälle och en skönare värld. (P.G. Råberg: På väg mot en social estetik, 1980, ur Edwards, 1987)
I denna nihilistiska uppgörelsen med de föråldrade estetiska idealen, där det modernistiska måleriet gjort upp med motivet, blev nu funktionalismens moderna arkitektur uppgörelsen med ornamentiken och stileklekticismen. Ett nästan asketiskt stilideal blir till tidens honnörsord:
En formvärld av tidigare aldrig skådad renhet, lätthet, självklar enkelhet tar gestalt inför häpna ögon. […] Det gamla skönhetsbegreppet förkastas, dess negation upphöjs till värde. Det nakna och fattiga får symbolisera saklighet, ärlighet och demokrati. (P.G. Råberg ur Edwards, 1987)
En skön ny värld, där en moraliskt och estetiskt befriad nakenhet får härska, i samförstånd med en teknisk framtidstro på en progressivitet som skall vara alla till gagn. Stora ord. Men med kort levnad. För, som Edwards konstaterar, när funktionalismen gjorde tabula rasa så gjorde kommersialismen sitt intåg och fyllde det offentliga rummet med sina budskap om materiell lycka.
Idealens nedgång – kapitalets seger?
De estetiska ideal som funktionalismen förde fram var radikalt samhällsomdanande, ja till och med revolutionära i strävan att förändra. Den progressiva tanken hamnade inte i den nya tidens bakvatten på grund av de kommersiella intressen som kapitaliserade på de nya rena ytorna, möjligtvis var det en illavarslande skugga som föll över funkisen. Det funktionella skulle komma att fortsätta vara rättesnöret under årtionden efter dess genombrott. Anledningen till att kommersen tilläts ta så stor plats i det samhällsbygge som stod för dörren kan inte stavas på annat sätt än med samförståndets kompromissande bokstäver. Hade det progressivas arkitekter fått råda fullt ut så hade antagligen, och detta är en ytterst okvalificerad gissning, de asketiska ytorna lämnats orörda.
Funktionalismen av idag, det som finns kvar av dess ideal, kan på sin höjd anses vara en chic accessoar åt medelklassens drömmar om designvillor och inredningsdetaljer. De ideal som en gång ville göra upp med detta utsmyckande i individualismens förhärligande namn dammar nu igen på de arkitektkontor som kommer med marknadslösningar för den välbärgade medelklassfamiljen. I bästa fall så har de kommunala bostadsbolagen några hyreshus kvar där lägenheterna kan komma allmänheten till nytta genom uthyrning, men av de offentliga lokalerna står byggbolagen i färd med att återbörda ornamentiken till fasaderna.
De krokodiltårar som fälls över rivningsraseriets dagar besvaras med en näst intill post-kommunistisk öststatslängtan till att riva och glömma det som varit. Plattan vill man dölja, kulturhuset vill man riva och förorterna – de offentligt stigmatiserade ABC-städerna – vill man jämna med marken i fransk tradition. Den svart-vita liberalismens strypgrepp om progressiviteten stavas profit; och det finns ingen sådan att hämta i tanken om en rationell biomekanisk människosyn.
Det är dags för arkitekterna att börja om nu – fram för en nyfunktionalistisk samhällssyn. Det börjar idag.
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, samhälle, arkitektur, modernism, funktionalism, funkis
4 kommentarer
Både detta och det tidigare är mycket intressanta och inte minst välformulerande inlägg, men fungerar inte argumenten enbart om man förnekar giltigheten av kritiken av den ekonomiska modell som gav välfärdsstaten, funktionalismen och dylika projekt substans, den kritik som s a s kom underifrån genom strejker, kamper, sabotage och inte minst väpnad kamp, men också (förstås) via poesin, konsten och dylikt. Det tycks mig problematiskt att vända tillbaka till de lösningar som ställdes just som lösningar på _problemen_ som arbetarklassens kamper innebar under en ackumulationsregim som var baserad på just de villkor av Edwards som är listade ovan. Leder inte en nostalgi över detta tillbaka till just vad vi måste undvika, socialdemokratin?
Det tycks mig som man med en sådan utgångspunkt skriver in en ratio och en ändamålsenlighet i något som saknar nödvändighet, nämligen historien och i det här fallet den samtida, moderna, historiens utveckling. Mer intressant är det väl att ställa sig frågan; varför misslyckades kamperna, som provocerade fram nyliberalismen som svarsstrategi från kapitalets sida, med att underordna sig verkligheten och göra den till sin? Det är väl om något det moderna genombrottet, ”problemet”, inte de svar som man tvingade fram för att lösa problemet.
Tänker att man kan avsluta med ett fint citat av Arrighi och Silver;
The ‘labour-friendly’ (for rich countries) and ‘development-friendly’ (for poor countries) international regime established under US hegemony was quite successful in staving off the multiple crises that had destabilized world capitalism ever since the outbreak of the First World War. For about twenty years—during the so-called Golden Age of Capitalism of the 1950s and 1960s—labour unrest in core countries and communist revolution in more peripheral countries were contained. According to Thomas McCormick this was ‘the most sustained and profitable period of economic growth in the history of world capitalism.’ [10] Whether or not this was indeed the case, the Golden Age of Capitalism, like comparable earlier periods of rapid growth of world trade and production, ended in a general crisis of over-accumulation. What was different in this crisis in comparison with analogous earlier ones is that the struggles of subordinate social groups (labour included) for a greater share of the pie was a driving force rather than a late development of the crisis. In earlier crises, the driving force was an intensification of inter-capitalist competition. This intensification, in turn, led to an intensification of social conflicts. In the late 1960s and early 1970s, in contrast, an explosion of social conflicts played a role in precipitating the crisis prior to the intensification of competition.
Tack för din kommentar; mkt inspirerande att läsa. Jag kommer dock inte kunna svara inom en allt för snar tidsrymd är jag rädd. Är mitt uppe i en flytt och min enda tillgång till internet är på arbetet.
Men jag lovar att återkomma för vidare diskussion.
Det vill jag inte säga; alltså att vi skulle orientera oss tillbaka till någon socialdemokrati (trots att sagda socialdemokrati sedan länge bränt allt vad historisk socialdemokrati någonsin haft med socialism att göra) för det var ju inte enbart genom den korporativa socialdemokratin som funktionalism eller välfärdsstat uppstod – möjligtvis var det den ekonomiska modell som bäst passade Sverige då det begav sig och med dess samlande kraft kring partiet med stort p så passade tidsandan efter andra världskriget som allra bäst. Märk väl att jag nu främst rör mig mellan de två moderna epoker som mina två texter behandlar; före världskriget då den funktionalistiska eran ännu var i sin linda (ur ett svenskt perspektiv) samt (främst) under sextiotalets miljonprogram. Här vill jag mena att funktionalismen inte specifikt var ett socialdemokratiskt projekt utan snarare en arkitektonisk socialism av utopiska mått. Precis som konsumentkooperationen en gång var detsamma, eller där de tidiga bostadsrättsföreningarna var arbetarklassens egna organisering (som en parantes så finns det alldeles här intill där jag bor en ”lämning” av en sådan förening med en vacker skylt som än idag finns kvar med texten ”Brf. Enhet” i snirkliga bokstäver).
Att den ekonomiska modell som gjorde det möjligt att under en historiskt mycket kort period genomföra så stora samhällsomvälvningar av det slag som just socialdemokratin lyckades med står att finna i maktsossens pragmatiska läggning; det extensiva klassamarbetet, den passiviserande fredsplikten och de kompromissande kollektivavtalen är ju alla korporativa lösningar signerade denna maktsocialdemokrati. Lösningar som inte alltid har korrelerat mellan makthavare och gräsrot får väl tilläggas. Att denna korporativa maktsocialdemokrati sammanfaller med The Golden Age of Capitalism blir ingen egentlig överraskning, när jag väl tänker efter.
Självklart är det så att nostalgi inte leder någon vart och väljer man att se just funktionalism (eller t.ex. konsumentkooperation) som socialdemokratiska idéer så ja, det finns en risk för en nostalgisk socialdemokratisk återkomst. Men detta skulle jag vilja påstå vara – och det med hänvisning till sagda socialdemokrati och dess ohejdade förkärlek till just korporativa lösningar då kapitalet tillåts att sätta dagordningen oinskränkt – högst osannolikt. Att däremot söka svaren i redan beprövade idéer – eller bygga vidare på dessa – så tror jag att som i det här fallet en ny funktionalism som skulle kunna gå långt utöver vad den av medelklassen så omhuldade disajn-funktionalismen har att erbjuda i dag. Just på grund av att begreppen och företeelserna inte är några socialdemokratiska lösningar utan har anammats av socialdemokratin för att dessa lösningar har visat sig vara gångbara, populära lösningar och företeelser som sagda socialdemokrati sett som medel till makt snarare än att vara utopiska delmål (så som jag ser dem) till en progressiv och jämlik socialism (som i sin tur leder till det klasslösa samhället und so weiter).
Tack för inspirerande läsning!
Kopplingen funkis-socialism är vanligt förekommande men inte given. I Sverige och Tyskland drog funktionalisterna mot socialism, i Italien mot fascism. Corbu samarbetade så vitt jag vet med alla möjliga (och omöjliga) regimer. Det som förenar funktionalisterna är inte socialism utan teknokrati, ett totalitärt formulär för den till biomassa reducerade människan. Det är också, som du beskriver, ett formulär perfekt anpassat till den kapitalistiska reduktionen av medborgaren till konsument.
Arkitektur måste vara social (befrämja fritt kommunikativt handlande) för att vara socialistisk.