Bokanmälan: Intifada.

Intifada
Tobias Berggren, Albert Bonniers Förlag, 2008.
ISBN: 978 91 0 011158 8

Redan i de första stroferna av Tobias Berggrens Intifada så slår texten undan benen för mig. Orden bränner sig in i det logiska och bryter sönder gränsen mellan bokstäverna och verkligheten. Texten som vrider blicken mot det lidande som annars flimmrar förbi i pixlade nyhetsrapporteringar, där liv är siffror och bodycount tangerar sportresultatens krassa statistik. Men jag inser snart att jag förleds av titeln – inser att stenen som spräcker bussfönstret inte nödvändigtvis kastats i Palestina utan här, hemma i tryggheten. Jag rodnar över hur lätt jag faller in i den identitet som är jag …

… fast då jag låter orden komma till mig och känner hur de tränger in så kan jag inte längre skilja mellan här från där. Stenarna som Berggren pekar ut leder mig ut i ett landskap som inte går att bestämma. Råda över. Hans ord kastar mig runt tills jag inte kan skilja upp ifrån ned, här ifrån där. Det tidvis torra språket knastrar för att sedan fräsa av uppgivenhet. Torrt ska här ses som avskalat och är inte på något sätt att förknippa med något dåligt. Tvärtom. Berggrens lyrik konstaterar medan andra kontemplerar. Likt andra förnämliga författare drivs Intifada av något som kan liknas vid Dalhaus teori om den politiska musiken; det skakas om och här finns ingen tid till estetiserande verklighetsflykt. Orden bränner hål på det goda och tvingar läsaren till att sugas in bakom rapporternas distanserade berättarteknik.

Intifada är, skulle jag vilja säga, något så unikt som en politisk dikt på tjugohundratalet. När den litterära debatten går kring identitet och språkets uppbyggnad så är det en ynest få förunnat att få en text kastad i ansiktet utan någon hänsyn till kotterier och ställningstagande för eller mot själva språket. I Tobias Berggrens text så tecknas ett tydligt avståndstagande till det av många liberaler så kallade försvarskrig som Israel bedriver mot det palestinska folket, i och utanför sin rasistiska statsbildning.

Stenen som kastas i första strofen leder vidare till andra stenar – barnet som kastat stenen sträcker händerna mot andra barn – vågorna som lämnas i vattnet av båten sköljer över ett land som törstar efter mening. Stenarna som pryder de judiska gravarna har plockats från samma jord som stenarna som slungas mot vaktposteringarna. Samma jord som törstar efter det livgivande vattnet som är rikare än det svarta guldet, men som värderas efter en annan kurs än den i dollar. Stenarna i Berggrens dikt får mig att tänka på Noréns Orderpoesi från 1978 där stenarna också är ett återkommande inslag. Berggrens stenar får vingar genom att de kastas, Noréns stenar spänner sina vingar. Nåväl, nog om Norén.

Tobias Berggrens text utforskar, söker svaren på, frågor som drivs upp genom den bottenlösa desperationens djup. Frågor om tro och rätt ställs mot det avskyvärda våld som drabbar så långt många fler mjuka mål än vad de stenhårda hökarna vill få oss att tro. Han skriver att hans text ska ses som ett ställningstagande mot den israeliska statens etniska rensning av den palestinska befolkningen (Berggren:67) men också för författarens judiska ateism (Berggren:64).

Den fragmenterade texten splittras aldrig utan biter sig fast och löper utan att vika från målet. Det är en lyrik som fattats oss, men är på intet sätt en ensam röst som viskar för döva. Berggrens Intifada spränger ljudvallen med en konkret poesi som drivs av något större än att enbart vara en del av den undfallenhetens kultur som drabbat den svenska litteraturen. Vad annat skulle det vara att vänta av en författare som inte gödslar med sina ord och som inte sjunker ned i det etablerades knä …

… Intifada är poesi som känns. Det är lärda ord. Det är så den ska vara; litteraturen, allt annat är bara fisljummen mök i vinden.

Jag menar att allt som skrivs skrivs på det som skrivits, det vi läser: levande i oss i samma luft som allt vi tidigare läst. (Berggren:67)

* * *

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, tobias berggren, intifada, kulturkritik, politisk dikt, israel, palestina, nakba och förintelse.