Angående Operation Artemis / Bokanmälan: Dispatches

Ibland förekommer världen sig själv. Den ser vad som komma skall, sträcker sig fram, grabbar tag och drar det mot sig. I en kommande text för Kulturkritik, som legat i träda ett tag, skriver jag om att ifall vi beger oss in mot mörkrets hjärta kommer även vi att korrumperas av det. Med de senaste avslöjandena kring Operation Artemis, visar världen att mina farhågor är berättigade. Vi håller redan på att förruttna innifrån. Samtidigt håller jag av en slump på att läsa om Michael Herrs Dispatches. Det är en bok för våran tid. Tyvärr. Vi måste påminna oss om den ifall vi ska kunna orientera oss i den nya värld som vi så gärna vill träda in i. Därför blir detta en text i två delar

I
Det är något pornografiskt över fotografierna där detaljerna är utsuddade med svarta cirklar. Det som vi verkligen vill se är det som vi måste hindras från. Det är så de moraliska systemen fungerar för oss. Det är bara det att denna gången är det inte könsdelar, utan ansikten och vapen, som vi inte får lov att se.

Bilderna visades på SVTs Uppdrag Granskning och föreställde svenska soldater som ingick i SSG, (Särskilds Skydds Gruppen), och som var på uppdrag i Kongo 2003 tillsammans med franska trupper. Det har nu kommit fram i det offentliga ljuset att de svenska soldaterna bevittnade franska soldater utföra tortyr och skenavrättning på en tillfångatagen man. De svenska soldaterna rapporterade till sina överordnade som senare mörklade historien.

Det finns något väldigt motsägelsefullt i hur vi förhåller oss till våra soldater. Dels mystifierar vi dem, men samtidigt så förväntar vi oss ingenting av dem. Vi gör dem till onåbara objekt när vi går med på att deras namn och ansikten inte får lämnas ut till offentligheten. De ska stå bortom de demokratiska strukturerna. Vi accepterar även att deras vapen hemlighålls. Dessa elitsoldater är något bortom oss vanliga dödliga, därför måste vi skydda dem. Men samtidigt så förväntar vi oss inte att de ska försöka förverkliga våra fantasier. När vi drömmer om att de ska agera i våra infantila krigsromantiska drömmar om en homoerotisk gemenskap där män försöker döda andra män, blir vi inte ens besvikna när de istället sätts in mot drogade barnsoldater.

Vi försöker, inför oss själva, att rättfärdiga våra elitsoldater genom att säga att de ska bringa ljus dit de åker. Mörkret kring dem sägs bero på att deras uppdrag är så farliga, inte på grund av att det är de som sprider mörker. Men när de väl står där, i sin egen bas, och hör den utdragna tortyren, ser hur de franska soldaterna släpar ut fången och genomför en skenavrättning, då glömmer vi. Istället blir vi överbeskyddande, och tycker det är självklart att de inte ska försöka göra det vi skickat dit dem för. Det hade ju varit oresonligt. Det är en sak att våra elitsoldater deltar i straffexpiditioner mot kongolesiska byar som inte kan göra något större motstånd, det är en annan sak att hindra franska soldater som upprätthåller en stolt kolonial tradition av att försöka utrota vildarna.

Men det vi inte vill se, och just det som vi måste sluta förneka, är att när vi accepterar att vi står bredvid och tittar på, då får vi förövarnas blod på våra händer. Våra intentioner väger lätt mot det som vi faktiskt gör. Skulden faller på oss själva. Det är våra fantasier om krig, och vårt frenetiska uppräthållande av dessa fantasier, som möjliggör det våld som vi indirekt sanktionerar.

Ingenting av detta är nytt. Vad som kommer att hända oss finns nedan nedskrivet. Många av dessa texter finns redan i våra bokhyllor. Vi måste bara påminna oss själva och andra om att vi äger dem.

+ + +

II
Dispatches
Michael Herr, Vintage International, 1991.
ISBN: 0-679-73525-9.

Det är svårt för mig att skriva om Dispatches. Orden vill inte kravla upp ur min strupe. Jag vet inte hur många gånger jag har läst Herrs bok, men jag vet att jag fått köpa om den en gång, efter att ha blivit av med mitt första exemplar som jag köpte i London. Boken är en samling texter som Herr skrev som amerikansk krigsreporter under Vietnamkriget. Ett antal hundöron finns vikta för att markera viktiga avsnitt i boken. Trots att texterna skrevs för nästan fyrtio år sedan, har de en stark förmåga att sträcka sig in i vår samtid. Vi påminns om att det som vi tror är nytt och unikt för oss, det har redan hänt. En passage markerad med ett hundöra lyder:

How could you patrol in the dark without remembering every story you ever heard about ghostly enemy helicopters flying the fringes of the Z? About the trails cut in the floor of the A Shau Valley, big enough to hold trucks? About the complete fanaticism of the attackers who were doped to the eyeballs (sure they smoke dope, it gets them crazy), who ran pushing civilian shields forward, who chained themselves to their machine guns and dies right there rather than fail, who had No Regard For Human Life? (Herr: p.113)

Herrs ord handlar on hur en bas nära Khe Sanh blev attackerad och tagen av Nordvietnamesiska soldater. De amerikanska soldaternas känsla av överlägsenhet eroderade av vetskapen om att deras motståndare var kapabel till sofistikerade och koordinerade attacker med pansarunderstöd mot deras ställningar. För att rädda sig byggde soldaterna upp en ny mytologi om djuriskheten hos fienden. Detta är en rörelse, en trevande rörelse, som vi sett i vår egen tid. Liknande berättelser dök up efter den andra attacken mot Falujah i Irak. Anledningen till det hårda motståndet sades inte bero på att irakierna var kompetenta försvarare, utan motståndet berodde på att de var mer djuriska än vad man trodde innan: de var drogade fanatiker som inte brydde sig om ifall de dog.

Ytterst så handlar Dispatches om vad som händer med oss när vi reser in i mörkrets hjärta. Vad som gör boken skrämmande är att det är en vacker beskrivning av vårt eget förfall. Mina egna fördomar letar efter ett hårt och korthugget språk, men istället hittar jag ett poetiskt flöde som beskriver hur unga pojkar försöker att överleva i en söndrande värld genom att döda andra människor. Mitt ibland det djupt tragiska hittar vi det som är ännu mer tragiskt. Berättelser om unga män som inte kan släppa tanken på att de är med i en krigsfilm och som börjar gestalta sina barndomsfantasier, under fientlig eldgivning, när de märker att en kamera iaktar dem.

Någonstans bör vi hantera Herrs Dispatches som en resehandbok för vårt samtida Sverige. Herr besökte som journalist det existensiella ruinbeströdda slagfält som vi beger oss emot när vi nu börjat skicka ut våra soldater på fredsframtvingande operationer. Även vi kommer att få bevittna, så som Herr gjorde på 60-talet, soldater som skickar hem avhuggna öron och som sedan undrar varför flickvännen slutade skriva. Vi måste fortsätta att moralisera över detta, men vad vi inte får lov att göra, är att påstå att vi inte visste hur landskapet ser ut dit vi skickar våra soldater.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, operation artemis, mattias jeschko-edberg, kolonialism, krig, fredsbevarande, tortyr, dehumanisering, kongo, vietnam, michael herr, dispatches, mörkrets hjärta och förenta nationerna.