Svart ljus … Tänd mörkret : en kampskrift mot den reaktionära kultursynen.

Analogin är eklipsen.
Med återkommande precision inträffar den totala solförmörkelsen, allt stannar upp, fåglarna tystnar, men våra hjärtan slår sina slag och plötsligt är det afton.
Leif Eriksson, ROOKE TIME 31: Post september 2001.

Det handlar om att inte passa in, att inte vara önskad, men också om att inte vilja passa in. Ett svart ljus bländar den som tror att ljuset i sig alltid är vitt och gott. Ett svart ljus kan vara en underjordens upplysning där ett etablerat konsensus lagt nyfikenheten till handlingarna. Där åsikten om yttrandets frihet formulerats om, blivit till ett relativt begrepp och används som ett spegelargument. Frihet är tvång medan tvång är frihet. Men inte varje gång, för det är en inkonsekvensens tidsålder just nu, där vi regeras oinskränkt av den som är skräckslagen inför det svarta ljusets avslöjande mörker.

Just nu turnerar en utställning i Sverige som sprider ett sånt där svart ljus, och den går under namnet Tänd mörkret. Detta spektakel är en fortsättning på den inventering som gjordes av den politiska konstens sextio- och sjuttiotal, den gången hette utställningen Hjärtat sitter till vänster. Vandringsutställningen har precis lämnat Millesgården i Stockholm och är på väg till Växjö Konsthall där den öppnar åter den 10/4-2008. Namnet på utställningen kommer ur konstnärsgruppen Vesuvius manifest: ”släck lucia/ tänd MÖRKRET/ DÖD ÅT EVIGHETEN”. Det svarta ljuset kommer från konstverket Svart glödlampa av Carsten Regild (1941-1992) och förutom att den är estetiskt tilltalande, så är den för mig en symbol för fri tanke, nyfikenhet och handling.

Mitt första möte med Svart glödlampa var genom Bo Cavefors Nya Svarta Fanor, där nu också lite av historien kring bilden går att läsa. Bilden av den svarta glödlampan finns bland annat representerad i ett flertal utföranden i den jubileumskatalog som gavs ut 1979, då Cavefors förlag firade tjugo år. Förlaget skulle dock inte överleva länge till därefter, tyvärr. Samma bild, Svart glödlampa, återfinns i så gott som alla artiklar jag läst om utställningen Tänd mörkret. Den tycks vara signifikant för de konst- och kulturströmningar som slog till i efterdyningarna av det politiska sextio- och sjuttiotalen. Det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet var aldrig någon tid av harmoni, snarare en tid av dissonans. Precis som att mörker döms ut av en allmänhet som något negativt så torde också dissonansen gå samma öde till mötes. Visst fanns konfrontationen redan tidigare men i och med att proggrörelsens pacifistiska radikalitet sökte sig till naveln istället för konfrontationen så svalnade också alla ansatser till en omdaning av samhället från reaktionär socialdemokrati till alternativt drömsamhälle. När sextiotalets studenter bjöd på patetisk kårhusockupation medan den franska kravallpolisen sköt skarpt i Paris, så var nästa generation mer hardcore.

Nedgångna hus kom att ockuperas av punkgenerationen och polisen svarade med tårgas och inbrytningar på Söder i Stockholm under mitten av åttiotalet. Samma generation sägs ha sett till att deras oas inte gick rivningsraseriets väg utan lät det brinna till grunden av egen låga. Samma låga drev sedan på i konfrontationens tecken, på gata och i gallerier. Det svenska samhället som under sextiotalet initialt stått och kliat sig i huvudet medan unga lät håret växa fritt och groddarna blev till frukostmat har vid denna tidpunkt lärt av storebror ute i Europa och sätter därför hårt mot hårt. De dokumenterade samarbeten med den Västtyska statspolisen lär polisen att gå från sabel till batong; ett vapen som inte skadar lika mycket men som är bra mycket enklare att ta till. Den underströmning inom konsten som bland annat konstnärsgruppen Vesuvio tillhörde smälter på mer än ett sätt samman med den ungdomsrörelse som samlats kring punken. Den symbios som uppstår är något helt annat än för generationen innan – här rör det sig inte om partier och plakatkonst. Det här är ett uppror på riktigt.

Det socialdemokratiskt liberala samhället, oavsett partifärg, startar i denna tid en vandring mot en ny diskurs; en diskurs som inte bara talar med kluven tunga – den försöker tysta dissonansen genom att alla till buds stående medel. Detta sätt att se på dissonansen i samhällsmelodin lever än idag kvar bland den nya tidens makthavare som i och med vandringen mot mitten gett en ny innebörd till ordet samverkan. Idag är alla tvivel som maktapparaten kan tänkas ha hyst som bortblåsta – nittiotalets skärpande av gränsdragningar mellan människor och grupperingar har närt en liberalkapitalistisk åsiktsströmning inom makteliten som omtolkat och omformulerat alla liberala principer som stått att finna i humanistisk anda till ekonomism och värdekonservatism.

Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.
Bo Cavefors i intervju till artikeln Kallt krig och tysk höst ur Kulturkritik #3, 2007.

I uppslagsverket NE:s definition av mörker står det att det är ett tillstånd i frånvaro av ljus, men också ett tillstånd i avsaknad av kultur och upplysning. Detta är den gängse uppfattningen som är kutym varhelst den etablerades diskurs kommer till uttryck. Svart beskrivs av samma uppslagsverk som en yta som inte avger något för det mänskliga ögat förnimbart ljus, det är i färgsymboliken representant för sorg, död och underjord, men också den färg som det kläs i till fest. Det vita ljuset kan ta i stort sett vilken färg som helst, det är föränderligt och anpassar sig efter yttre omständigheter. Det bryter igenom mörkret och försöker jaga det på flykt. Symboliskt är det en representant för det rena, ljusa och oskuldsfulla – men det är en förvriden uppfattning som det representerar. För om alternativet är svart så är vitt det etablerade, och det vita ljuset strålar idag som allra starkast från det västerländska elfenbenstornets topp där allt som inte faller piedestalens härskare i smaken fördöms å det allvarligaste. Vilket i sig inte är så särskilt upprörande eller överraskande, allt annat vore ju såklart ett generalfel, med det vita ljusets logik.

När det etablerade idag ger uttryck för sin kultursyn så gör den det från ledar- och ekonomisidor; som den alltid gjort. Men den gör sig också gällande som förespråkare för den goda smaken. En domare som agerar från kultursidorna och näringslivets tankesmedjor. Högern har helt enkelt lärt av den radikalt röda rörelse som trängde undan dem från medie- och kulturarenorna under sextio- och sjuttiotalet. Men det är inte i någon enhetlig kulturelits namn detta görs; det finns en opposition men kampen som förs dem emellan är på skilda arenor med minst lika skilda möjligheter att nå ut. Där medierna tidigare prioriterade kunnande så prioriteras den borgerliga skribenten av ekonomin. Man köper sig en plattform medan de gamla maoistdrakarna som förtvinar på storstadstidningarnas redaktioner skriver på nåder. Alltid med profitens skinande bila vajandes över nacken.

Istället är det det nya som får genomslag – det är rappt, snabbt och sällan kunnigt genomfört, men vad gör det när det skapar debatt och har en välpolerad yta som bjuder på ytliga tabloidiseringar där en kvalitativ kulturkritik skulle gå på djupet och bli teoretiserat översitteri. Som när Expressens Natalia Kazmierska inte nöjer sig med att agera konstkritiker när hon indignerat brer på om konstnärerna bakom Elgaland-Vargaland; Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Jan Håfström och Marja Leena Sillanpää, vid konstmässan i Sollentuna. Fullt medveten om vikten av tabloidiseringen av sagda kulturkritik genomför hon en skenrättegång med emotionell bevisföring och inte nog med att bara misstänkliggöra konstnärernas eventuellt ideologiska hemvist (något som kulturkritikern tycks ta för given) utan också medborgarna i deras konstprojekts fiktiva nation; ”Snarare än att slå ett slag för konstens frihet är det dess mörka krafter de försvarar” så har linan löpts hela vägen. Textens historiskt mörka konnotationer som hon önskar belägga konstnärerna med bär själv på samma totalitära språkbruk då hon benämner deras konstverk som varandes på väg att ”urarta”. Vad hon vill säga utöver att gå i den goda smakens ledband går mig förbi, men poängen är redan gjord då pekfingret har pekat ut konstnärerna som suspekta.

Samma kulturkonservatism dyker upp i ”Sveriges kulturkanal” Axess var gång som Johan Lundberg söker skapa någon form av ställa-till-svars-teve om allt från Edward Saids kritik av västerländsk orientalism till de påstådda bristerna i kunskaper om figurativt borgerligt måleri på Konstfack. Alltid med samma kvalitativt misslyckade resultat där programledaren stammande lyckas med konststycket att tappa tråden gång på gång. När näringslivssponsrade författare inte recenseras på DN:s kultursidor så höjs den liberala hejarklackens röster till falsett, och när någon på kultursidan uttalar sig om samma författare så bryter rättshaveristerna igenom på allvar. Bojkott bojkott, ylas det. Yttrandefriheten ska gälla de som har tolkningsföreträdet och inte missunnsamma skribenter i någon kulturblaska. Eller varför inte se till de upprörda röster som höjdes då Itziar Okariz utmanade den goda smaken då hon urinerade på Norrlandsoperan i Umeå (Sic!). Var det där konst? Nej tvi vale, och så var det liberala drevet igång. Denna etablerade reaktion mot det konstnärliga oskicket att tro att det är konstnären som skapar verket, och inte publiken som beställer det, får allvarliga konsekvenser när riktiga nazister attackerar konstutställningar stärkta av det diskursiva samtalet bland kulturkonservativa liberaler. Ytterligare ett annat exempel på denna inkonsekventa hållning är Peter Lutherssons artikel om den tidigare nämnda Bo Cavefors i tidskriften Axess. Med en avslutning som osar lika mycket missunnsamhet som av personlig vendetta, uttrycker artikelförfattaren sin personliga uppfattning om Cavefors i samma misstänkliggörande anda som alltid i tabloidernas Sverige:

Förlaget gick i konkurs. Förläggaren försvann för en tid utomlands. Omsider återvände han till Sverige. Uppenbarligen behövde han inte ägna sig åt lönearbete utan kunde alltså sysselsätta sig med skriverier. Sina upproriska fraser spred han från en rymlig och modern lägenhet precis i hjärtat av Malmö, vid Triangeln. Kontot på Bank Hoffman var av allt att döma fortfarande välfyllt. Det är skönt för samhällsomstörtare med kapital och banksekretess.
Peter Luthersson, Samhällsomstörtaren på Sandgatan 14 i Axess Magasin #2, 2008.

+ + +

Det fria ordet som uttrycks med udden riktad mot den etablerade ”sanningen” ska helst knipa käft; ungefär som allehanda alliansförsök att göra det socialdemokratiska mittenpartiet Vänsterpartiet till kommunister i riksdagsdebatter, eller aktionerna från borgarklassen riktade mot den syndikalistiska fackföreningen SAC:s kamp för papperslösas rätt mot arbetsköpare som missbrukar avtal gjorda med rättslösa arbetare. Belägg motståndaren med ett stigma och resultatet blir alltid detsamma: ett fokus bort från vad som egentligen sagts eller gjorts och ett strålande vitt ljus irrelevanta argument som är näst intill är omöjliga att värja sig från. Som tur är så strömmar det svarta ljuset fortfarande fram från många platser i Sverige. Det surrar elektriskt och måste slås av manuellt, men hur många liberaler behövs det egentligen för att skruva ur en svart glödlampa?

+ + +

Underjord. Underground. Motkultur. Counter culture. Det är detta som är det svarta ljuset. Det som vägrar låta sig betvingas trots att borgerlighetens liberala kulturgamar gör allt i sin makt för att misstänkliggöra, och marginalisera det de benämner som en bortskämd konstelit som allra helst borde sluta upp och tramsa med sitt målarkludd, ordbajsande och pillande på instrumenten. Kan de inte försörja sig på konsten av egen maskin så ska de heller inte ha något att äta. Helst av allt borde de få slava på någon pakistansk skitkrog på Östermalm och servera ungmoderater och liberaler lunch. Otacksamma jävlar. Det är då som det där allra svartaste av ljus skiner igenom och upplyser oss om tillståndet i verkligheten. Inte det vita som förvränger allt till oigenkännlighet. Det är då som Hank Moody slår luften ur mig när jag njuter den nihilistiskt romantiska teveserien Californication. Det är också därför som Jean Paul Marat dyker upp i sitt zinkbadkar i seriens Hollywoodbakgrund samtidigt som denna Moody fyller själen med det enda lagliga sinnesförhöjande medel vi tillåts njuta.

Ja, friheten är oss förlorad, och förlorad utan möjlighet till återkomst. Men medan vi väntar på att tyrannen ska återta sin makt, kasta då en blick till de excesser av despotism som snart kommer komma då våra nuvarande tyranner faller.
Jean Paul Marat ur l’Ami du Peuple, No. 625, 14 december, 1791 (fritt från Mitch Abidors engelska översättning).

Jag läser att vid tiden då upplysningens ljus spred sig över Europa så var så gott som ingen i Sverige intresserad av dess tankegångar då det väl begav sig. I princip rörde sig diskussionen som då ledde till vår första tryckfrihetslagstiftning om rätten till en fri press, that’s it, och då de svenska upplysningsMÄNNEN ur borgarklassen gjorde sin revolution lika tandlös som kårhusockupanterna gjorde sin vid sextiotalets slut så inser jag vad det är för ett arv som reaktionärerna idag hämtar sitt stoff. Föredrag hölls – både i 1700-talets och 1960-talets Sverige – men det svala intresset och bristen på radikalitet drev oss in i den tid vi lever i nu. Det fanns ingen Marat som kunde hetsa mot de borgerliga föreställningarna om pöbelns oskick. Ingen som kunde driva studentrörelsen ut från sitt eget hus och ut på gatan. Ingen rörelse mot reaktionen. Det är därför som det svarta ljuset uppstår, därför tänds den svarta glödlampan och den svarta elektriciteten ger energi till den underjordiska upplysning som blir det enda alternativet till de etablerade kanalernas liberalkapitalistiska konsensus, och det är därför dessa kanalers inkonsekvens blir så tydlig då den säger frihet men svarar med tvång.

You need to take a closer look at me
Cause I was born to be the thorn in your side
No matter what you think you’re gonna see
You never wanted this barrage of fucking pride
You don’t want none of me
Slayer, Payback från God Hates Us All, 2001.

Kontrasten mellan svart och vitt – nihilismens variga arv i jakobinsk sårlinda mot samförståndets bubblegumsdoftande och rakade könlöshet – är alla exempel på hur inkonsekvensens diskurs regerar oinskränkt. Det finns ingen gråskala – allt som är grått är samverkan och en reträtt från barrikaderna. När mörkret blir det enda alternativet i en värld som byggts på socialdemokratisk och liberal värdekonservatism så är det enda alternativet att omfamna det för att sedan bränna broar och skepp. Det behövs fler svarta glödlampor som sprider sitt mörker. Om vi inte tänder mörkret kommer vi för evigt vara förlorade i det vita stickande ljuset från näringslivstopparnas hoppborgar.

Ett helvetiskt vitt ljus, glödgande hett och isande kallt, ett liberalkapitalistiskt värdekonservativt helvete. Det är vad som väntar oss … ”Lys over Landet! Det er det, vi vil.” (J.P. Jacobsen, 1885) … men låt det komma ur underjorden.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, kulturkritik, liberalism, underground, tänd mörkret, dissonans, konfrontation, borgerlighet, bo cavefors, elgaland-vargaland, kultursyn och carsten regild