Livets okränkbarhet – självmordet som symbol.

Självmordets logik är svår att förstå, det är en handling omgärdat av starka tabun dels ur religiösa aspekter, men även rent världsligt etiskt. Det rationellt filosofiska självmordet är ovanligt i Sverige och den självspillande handlingen härleds till inverkan av psykisk störning, som en följd av kris eller inflytandet av droger. Det ››vanliga‹‹ självmordet är snarare ett uttryck av förtvivlan än av ett logiskt övervägande. Historiskt och kulturellt är självmordet, och försöken därtill, starkt tabubelagda handlingar. I Sverige ansågs försök eller förberedelse vara straffbelagt fram till 1864 och på de flesta platser i världen är det än idag så. Inom de abrahamitiska religionerna är självmordet en handling som starkt fördöms, men det finns/har funnits kulturer där självmordet förekommit som en integrerad del av de sociala konventionerna. Sociologen Émile Durkheim (1858-1917) skapade i sin bok Le Suicide (Självmordet, Argos, 1983) en möjlighet till kategorisering av självmordet som i mångt och mycket kommit att definiera föreställningen om självmordet som meningsskapande social handling.

Det är få handlingar utförda mot eller genom sitt själv som ger samma reaktioner som självmordet. Det är en tragedi var gång någon väljer att ända sitt liv, det är en tragedi både för den som utför handlingen och de som lämnas kvar med att försöka förstå varför detta hände. Men kan ett så laddat begrepp som självmord vara en analogi för pånyttfödelse, för uppståndelse?

Innan jag begår självmord kräver jag försäkran om att jag finns till, jag skulle vilja vara säker på döden. Livet förefaller mig endast vara ett medgivande av tingens skenbara avläsbarhet och deras förankring i sinnet. Jag känner mig inte längre som tingens oåterkalleliga mötesplats. Döden som helar, helar i det att den skiljer oss från naturen.

Antonin Artaud (1896-1948), den franske dramatikern, regissören, skådespelaren och mystikern, skriver i sin text Sur le suicide ur Textes surréalistes om önskan att begå brott mot sitt själv, att ända sitt liv för att kunna återskapa sitt jag. Han skriver:

Om jag tar mitt liv så är det inte för att förstöra mig utan för att återskapa mig, självmordet blir för mig endast ett medel att våldsamt återerövra mig själv, att häftigt bryta in i min varelse, att föregå Guds osäkra närmande. Genom självmordet återinför jag min avsikt i naturen, jag ger för första gången tingen formen hos min vilja.

Artaud fortsätter med att argumentera för självmordet som helande handling, det är en tanke där hans handling skulle förmå honom att rikta sin kraft och sina böjelser, att påverka sin egen verklighet. Genom att göra brott mot sin egen existens går han in i ett neutralt tillstånd där han ställer sig mellan det sköna och det fula, det goda och det onda.

Jag gör mig svävande, utan böjelse, neutral, offer för jämvikten mellan goda och dåliga uppmaningar.

Det är den surrealistiske mystikerns tankar, ett utmanande av det okränkbara i livet självt, som stiger fram i Artauds text. Livet framställs som en enda lång plåga, där människan står utlämnad till Guds nycker och planer. En motsägelsefull tillvaro där människans lycka respektive olycka helt är utlämnad till slumpen. Människans förmåga till gott, till det geniala – till dårskapen – ligger ojämnt fördelat inom oss. En omständigheternas filosofi där förmågan till att göra gott och ont är produkter av ovan sagda omständighet. Vad Artaud ger uttryck för är ett motstånd mot det predestinerade element som finns inbyggt i den västerländska civilisationens hierarkier. De sociala konstruktionernas identitet utifrån var du är, vad du är och hur du kom till världen står i vägen för din förmåga att gripa sin egen existens om veka livet och ta sig ur, upp och vidare.

Det framförs ofta att Gud skulle vara grym, att människans existens är ett nyckfullt spratt där Gud är den som skrattar sist. Men om nu Gud är grym, och allt som sker gör det av en anledning, så torde det grymmaste av Guds alla handlingar vara att vi tvingas att leva. Eftersom vi inte kan påverka hur historien drar fram över oss med all den börda som lagts uppå våra axlar av tidigare generationer så vi får sota för andras synder, vissa måste slita i sitt anletes svett för att få ihop mat för dagen, det står skrivet i vår akt där hos Gud att så ska det vara. Vi förstår inte, kan inte, vill inte heller. Artaud uttrycker denna ambivalenta oro inför det stundande självmordet, självvåldet som ska få hans existens att återigen finna en plats i skapelsen.

Det är möjligt att min varelse i det ögonblicket upplöses, men om den förblir hel, hur ska skall då mina förstörda organ reagera, med vilka omöjliga organ kommer jag ta del av sönderslitandet?

Döden, såsom den inom fiktionen står skriven, slits mellan ångest och njutning. Likt den pulserande kraft ur vilken vi är komna är döden också ett tillstånd som eftertraktas och avskräcker. Diktningen är fylld av beskrivningar av döden, om självmordet, att begå brott mot existensen. Det är njutningsfulla texter, kliniska berättelser och skärande ångest som flödar ur diktarens penna. Allt för att fånga det naturliga tillstånd som följer av att ha blivit född.

Jag känner döden över mig som en störtflod, som ögonblicksryckningen under en blixt vars kraft jag inte kan föreställa mig. Jag känner hur döden är tung av njutningar, av virvlande labyrinter. Var finns detta i mitt väsens tanke?

Ovissheten håller oss kvar, majoriteten av oss väljer att fortsätta våra liv oavsett hur eländig situationen ter sig. Att nå fram till självmordstillståndet såsom Artaud beskriver det är en process, en resa där utforskandet av själens geografi ständigt leder den sökande på avvägar och som sällan till vägs ände. Vilket kanske är tur, då Artauds utforskande av självmordet, som symbolik eller som metafysiskt tillstånd, tangerar vansinnets logik både ur den icketroendes respekt inför livet, och den troendes respekt inför det Gudomliga. Artaud talar om denna resa samtidigt som det blasfemiska innehållet i den surrealistiska texten når sitt crescendo genom att göra bajonett på inför livet.

Jag upplevde inte livet; varje moralbegrepps cirkulation var som en besmutsad flod för mig. Livet var för mig inte något föremål eller någon form; det hade för mig blivit en räcka resonemang. Men resonemang som gick på tomgång, resonemang som inte gick alls, som inom mig var som omöjliga ››scheman››, vilka min vilja inte lyckades slå fast.

Civilisationskritiken i Artauds texter, inte bara denna där ha går på offensiv mot livets okränkbara existens, är påtaglig. Den automatiserade människan som Artaud kan tyckas skönja i det moderniserade samhällets allt jäktigare tempo är också det en kritik som än idag känns legitim. Det liberalkapitalistiska samhällets jakt på profit skulle in absurdum kunna motsvara Artauds uppgivenhet inför en frånvarande, nyckfull, Gud.

Till och med för att nå fram till självmordstillståndet måste jag invänta mitt jags återkomst, jag måste få fritt spelrum för alla min varelses yttringar. Gud har försatt mig i förtvivlan som en konstellation av återvändsgränder vars utstrålning slutar i mig. Jag kan varken dö eller leva, och inte heller önska dö eller leva. Och alla människor är liksom jag.

Artaud ändar till slut sitt liv. Sittandes nedanför sin säng finner man honom hållandes en sko. Men det skulle ta tid innan han gjorde handling av sina tankar. Texten som citeras här ovan skrevs 1925 och Artaud lämnade jordelivet först tjugofem år senare, 1948, efter många kreativa år fyllda av både genialitet och dårskap. Kanske återskapades han genom den överdos av chloral som han sägs ha tagit, men jag låter detta vara osagt.

* * *

Litteratur:
Artaud av Artaud, A&W Gebers, 1981. Översättning: Leif Janzon.

©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kultur, motkultur, antonin artaud, självmord, civilisationskritik och kulturkritik.