Det är en liten bok, en kort sak med tunna gulnade sidor och då den väl öppnats är den svår att lägga ifrån sig. Jan Lundius bok Alfio Scandurra (Bo Cavefors Bokförlag, 1977) är fylld av ord som beskriver en värld där berättelsens protagonist är i ett konstant tillstånd av utanförskap. Detta berättartekniska drag torde inte vara unikt, dock är Jan Lundius prosa något som fångar mig och som vägrar släppa taget intill sista sidan. Alfio, den unge man som är berättelsens nav, står utlämnad inför det samhälle som han färdas genom. Ett samhälle som, trots att författaren beskriver scenerier intill minsta detalj, lämnar en fadd smak av utanförskap och förfall. Orden som beskriver den väg längs vilken Alfio färdas, på jakt efter något som till slut mest påminner om en flykt, målar ett italienskt sceneri men trots detta är platsen outtalat närvarande i sin europeiska anonymitet. Främmande inför människor och platser söker Alfio få bukt på känslan av självförfrämligande men ju mer han möter och upplever desto vilsnare tycks blicken flacka; ett fokus som söker horisonten men gång på gång letar sig ner i gruset igen.
I Johan Tralaus bok Människoskymning (Symposion, 2002) möter jag den unge Hegel, rättfram och definierande av förfrämligandets system. I mötet mellan två skilda uppfattningar och den dödliga kamp som utspelar sig dem emellan då de ställs mot varandra kan Hegels tankar hjälpa oss att förstå Alfios främlingskap i mötet med den materiella världen. Jan Lundius försätter Alfio i situationer där mötet mellan honom och dess motpart utvecklas till en kamp om tolkningsföreträde; en kamp som Alfio tycks förlora var gång. Hegel menar, enligt Johan Tralaus framställning, att då två medvetanden möts och hamnar i konflikt så är detta i en kamp på liv och död. Dock väljer det ena medvetandet att ge upp – blir förlorare i kampen – och hamnar per automatik under det vinnande medvetandets förtryck. (Tralau:12-13) Alfio möter inte bara ett sådant medvetande utan flera; om det så är den mystiska Scandurra som gång på gång korsar hans väg eller om det är i mötet med en kvinna. Men till skillnad från Hegels exempel där de två medvetandena som möts genomgår en förvandling till rollerna av härskare och träl, så väljer Alfio att fly. Detta förtar dock inte den känsla som tycks finnas allestädes närvarande hos Alfio; känslan av förlust och främlingskap.
Hegels exempel är både tvetydigt och gåtfullt – är det ett och samma medvetande eller är det två existenser skilda från varandra som utkämpar dödskampen? Denna tvekan gör dock förhållandet än mer spännande att applicera på Alfios resor över vad som kan tyckas vara en allegori över nittonhundratalets lika tvetydiga utveckling. Hegel menar att det är i själva förhållningssättet i kampen mellan medvetande och medvetande som också dess vidare utveckling kommer visa sig. (Tralau:13) Den självständighet som Härskaren – segraren – behöll genom kampen sätter också förhållandet till förloraren – Trälen – i sitt sammanhang. Den som segrade var beredd att dö för sin rätt, medan förloraren helgade livet och därför gav upp rätten att definiera detta inför insikten att förlora det helt och fullt. Istället blir Trälen satt i skuld och tvingas arbeta för Härskaren. Arbetet blir till ett yttre tvång;
Arbetet är något främmande […] i det tycks bara ”fremder Sinn” ligga, alltså ”främmande mening” – eller snarare ingen mening alls, eftersom det är menat för någon annan, någon främmande. (Tralau:14)
Detta främlingskap återkommer föga överraskande hos Karl Marx, som utvecklar Hegels tankar ytterligare. Trälen som nu står främmande inför sin livssituation genom arbetsdelningen i samhället står så också främmande inför den andre.
Vad dock Hegels dialektiska motsatspar kräver; sprungna ur kampen om tolkningsföreträde och makten över den egna friheten, är att förhållandet dem emellan stadsfästes i någon form av ömsesidig respekt och erkännande. De två blir till ett motsatspar som endast kan existera i förhållande till varandra; dess identiteter är förbehållslöst beroende av erkännande. Tralau framhåller att det är i själva det förfrämligade arbetet som främlingen finner sig själv. (Tralau:15) När Trälen upptäcker att arbetets frukter är beständigt skapas så en själmedvetenhet och en självständighet. Alfio är satt i ett ständigt främlingskap med de människor han möter under sina irrfärder; alltid ställd åt sidan och i konflikt med sitt eget sinne. Verkligheten tycks vara Alfios härskare, även om mötena med andra människor sätter främlingskapet till sin spets, så är det de yttre omständigheterna som tycks driva Alfio vidare från plats till plats. Hans egen vilja tycks bara vara att fly, att rädda sig vidare för att undvika att betvingas av den andre eller världens ordning som sådan. Trots att hans förhållande till den andre alltid resulterar i nya vägar tycks han inte vara beredd att ge upp sitt liv i kampen med det andras sinne. Existensen förvrids till att söka efter något han tycks ha glömt, och då flykten syns omöjlig så låter han ändå möjligheten till att bli Härskaren glida ur händerna. Alfio står under större delen av berättelsen vid sidan om Härskaren och Trälen; aldrig riktigt bekväm att låta sig dras in i den unge Hegels existentiella kamp.
Alfios lott är att söka, att försöka hitta vägarna runt det som alienerar honom ifrån verkligheten. Varje steg på resan är taget i något som synes vara fött ur kaos och aldrig tycks planen vara att nå till vägs ände. Denna undflyende praktik kan tyckas vara av ett defaitistiskt slag, alltid redo att anlägga reträtt och undvika styrkeprovet, att leva för stunden men utan den hedonistiska längtan som syrsan ägnar sig åt medan arbetsmyran sliter inför den kommande vintern. Hegels Härskare och Träl inordnar sig i en samhällelig ordning som Alfio tycks vägra att överväga ens som sista utväg. Inte förrän slutet nalkas och vägarnas intrikata irrande slutligen sluter sig kring Alfio; när konsekvenserna av hans handlande i rädsla tornar upp sig och han så också tvingas möta Scandurra i en sista kamp om metvetenhetens vara, så artikulerar han så sitt avståndstagande från den hägrande Härskaren; ”Scandurra, jag kan befria mig från dig”, varpå denne svarar ”Försök” (Lundius:88), så finner Alfio också vägen undan Hegel. Avståndstagandet blir till en motståndets praktik där de lagar och regler för existensens kamp mellan medvetande och medvetande kringgås och så faller i bitar.
Hegels tanke blir så förbisprungen och något nytt skapas; vilket också historien skulle göra genom dem som satte sig till bords för att försöka finna en väg förbi det som sågs som satt i sten. Känslan av främlingskap är också idag utbredd, men det finns vägar som leder bortom detta och är vi bara redo att pröva dem så ska nog också något annat kunna födas ur detta.
+ + +
Litteratur:
Lundius, Jan. Alfio Scandurra, Bo Cavefors Bokförlag, Kristianstad, 1977.
Tralau, Johan. Människoskymning, Symposion, Stockholm/Stehag, 2002.
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, kultur, litteratur, hegel, jan lundius, alienation, motstånd
Alfio Scandurra – förfrämligande som en betraktelse av världen.
Det är en liten bok, en kort sak med tunna gulnade sidor och då den väl öppnats är den svår att lägga ifrån sig. Jan Lundius bok Alfio Scandurra (Bo Cavefors Bokförlag, 1977) är fylld av ord som beskriver en värld där berättelsens protagonist är i ett konstant tillstånd av utanförskap. Detta berättartekniska drag torde inte vara unikt, dock är Jan Lundius prosa något som fångar mig och som vägrar släppa taget intill sista sidan. Alfio, den unge man som är berättelsens nav, står utlämnad inför det samhälle som han färdas genom. Ett samhälle som, trots att författaren beskriver scenerier intill minsta detalj, lämnar en fadd smak av utanförskap och förfall. Orden som beskriver den väg längs vilken Alfio färdas, på jakt efter något som till slut mest påminner om en flykt, målar ett italienskt sceneri men trots detta är platsen outtalat närvarande i sin europeiska anonymitet. Främmande inför människor och platser söker Alfio få bukt på känslan av självförfrämligande men ju mer han möter och upplever desto vilsnare tycks blicken flacka; ett fokus som söker horisonten men gång på gång letar sig ner i gruset igen.
I Johan Tralaus bok Människoskymning (Symposion, 2002) möter jag den unge Hegel, rättfram och definierande av förfrämligandets system. I mötet mellan två skilda uppfattningar och den dödliga kamp som utspelar sig dem emellan då de ställs mot varandra kan Hegels tankar hjälpa oss att förstå Alfios främlingskap i mötet med den materiella världen. Jan Lundius försätter Alfio i situationer där mötet mellan honom och dess motpart utvecklas till en kamp om tolkningsföreträde; en kamp som Alfio tycks förlora var gång. Hegel menar, enligt Johan Tralaus framställning, att då två medvetanden möts och hamnar i konflikt så är detta i en kamp på liv och död. Dock väljer det ena medvetandet att ge upp – blir förlorare i kampen – och hamnar per automatik under det vinnande medvetandets förtryck. (Tralau:12-13) Alfio möter inte bara ett sådant medvetande utan flera; om det så är den mystiska Scandurra som gång på gång korsar hans väg eller om det är i mötet med en kvinna. Men till skillnad från Hegels exempel där de två medvetandena som möts genomgår en förvandling till rollerna av härskare och träl, så väljer Alfio att fly. Detta förtar dock inte den känsla som tycks finnas allestädes närvarande hos Alfio; känslan av förlust och främlingskap.
Hegels exempel är både tvetydigt och gåtfullt – är det ett och samma medvetande eller är det två existenser skilda från varandra som utkämpar dödskampen? Denna tvekan gör dock förhållandet än mer spännande att applicera på Alfios resor över vad som kan tyckas vara en allegori över nittonhundratalets lika tvetydiga utveckling. Hegel menar att det är i själva förhållningssättet i kampen mellan medvetande och medvetande som också dess vidare utveckling kommer visa sig. (Tralau:13) Den självständighet som Härskaren – segraren – behöll genom kampen sätter också förhållandet till förloraren – Trälen – i sitt sammanhang. Den som segrade var beredd att dö för sin rätt, medan förloraren helgade livet och därför gav upp rätten att definiera detta inför insikten att förlora det helt och fullt. Istället blir Trälen satt i skuld och tvingas arbeta för Härskaren. Arbetet blir till ett yttre tvång;
Detta främlingskap återkommer föga överraskande hos Karl Marx, som utvecklar Hegels tankar ytterligare. Trälen som nu står främmande inför sin livssituation genom arbetsdelningen i samhället står så också främmande inför den andre.
Vad dock Hegels dialektiska motsatspar kräver; sprungna ur kampen om tolkningsföreträde och makten över den egna friheten, är att förhållandet dem emellan stadsfästes i någon form av ömsesidig respekt och erkännande. De två blir till ett motsatspar som endast kan existera i förhållande till varandra; dess identiteter är förbehållslöst beroende av erkännande. Tralau framhåller att det är i själva det förfrämligade arbetet som främlingen finner sig själv. (Tralau:15) När Trälen upptäcker att arbetets frukter är beständigt skapas så en själmedvetenhet och en självständighet. Alfio är satt i ett ständigt främlingskap med de människor han möter under sina irrfärder; alltid ställd åt sidan och i konflikt med sitt eget sinne. Verkligheten tycks vara Alfios härskare, även om mötena med andra människor sätter främlingskapet till sin spets, så är det de yttre omständigheterna som tycks driva Alfio vidare från plats till plats. Hans egen vilja tycks bara vara att fly, att rädda sig vidare för att undvika att betvingas av den andre eller världens ordning som sådan. Trots att hans förhållande till den andre alltid resulterar i nya vägar tycks han inte vara beredd att ge upp sitt liv i kampen med det andras sinne. Existensen förvrids till att söka efter något han tycks ha glömt, och då flykten syns omöjlig så låter han ändå möjligheten till att bli Härskaren glida ur händerna. Alfio står under större delen av berättelsen vid sidan om Härskaren och Trälen; aldrig riktigt bekväm att låta sig dras in i den unge Hegels existentiella kamp.
Alfios lott är att söka, att försöka hitta vägarna runt det som alienerar honom ifrån verkligheten. Varje steg på resan är taget i något som synes vara fött ur kaos och aldrig tycks planen vara att nå till vägs ände. Denna undflyende praktik kan tyckas vara av ett defaitistiskt slag, alltid redo att anlägga reträtt och undvika styrkeprovet, att leva för stunden men utan den hedonistiska längtan som syrsan ägnar sig åt medan arbetsmyran sliter inför den kommande vintern. Hegels Härskare och Träl inordnar sig i en samhällelig ordning som Alfio tycks vägra att överväga ens som sista utväg. Inte förrän slutet nalkas och vägarnas intrikata irrande slutligen sluter sig kring Alfio; när konsekvenserna av hans handlande i rädsla tornar upp sig och han så också tvingas möta Scandurra i en sista kamp om metvetenhetens vara, så artikulerar han så sitt avståndstagande från den hägrande Härskaren; ”Scandurra, jag kan befria mig från dig”, varpå denne svarar ”Försök” (Lundius:88), så finner Alfio också vägen undan Hegel. Avståndstagandet blir till en motståndets praktik där de lagar och regler för existensens kamp mellan medvetande och medvetande kringgås och så faller i bitar.
Hegels tanke blir så förbisprungen och något nytt skapas; vilket också historien skulle göra genom dem som satte sig till bords för att försöka finna en väg förbi det som sågs som satt i sten. Känslan av främlingskap är också idag utbredd, men det finns vägar som leder bortom detta och är vi bara redo att pröva dem så ska nog också något annat kunna födas ur detta.
+ + +
Litteratur:
Lundius, Jan. Alfio Scandurra, Bo Cavefors Bokförlag, Kristianstad, 1977.
Tralau, Johan. Människoskymning, Symposion, Stockholm/Stehag, 2002.
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: kulturkritik, kultur, litteratur, hegel, jan lundius, alienation, motstånd