Det finns en kulturkritiskt uttalande som tillskrivits de båda nazikoryféerna Hermann Göring och Josef Goebbels, och med all säkerhet skulle de båda med högburet huvud ha tagit åt sig äran. Huruvida någon av dessa personer verkligen yttrade detta är inte klarlagt, men en sak som är säker är att den tyske dramatikern Hanns Jost skrev in denna berömda replik i pjäsen Schlageter, som framfördes till Hitlers födelsedag i april 1933. Repliken levereras i första akten, första scenen, och lyder: ››Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning!‹‹. Historien kring detta citat är inte lika viktigt som de implikationer som denna replik faktiskt har i relation till kulturen. För vad är det som får en person att sträcka sig efter sin pistol och osäkra den då ordet kultur uttrycks?
Antagligen är det någon form av kultur som inte följer det som är av normativt snitt, utan kanske är på kant med den rådande smaken eller uttrycker en avvikande ståndpunkt i fråga om tycke och smak, ja kanske till och med att det är så banalt att det yttras då kulturen faktiskt uttrycker en värderande åsikt. På grund av den tid som repliken är skriven i så kan det vara så att ordet kultur i detta fall handlar om en samtida kultur, det som än idag klumpas samman i den otidsenliga termen modern konst, där till och med den nytillträdda nationalsocialistiska regimens officiella kultursyn skulle ge den benämningen entartete kunst – degenererad konst. Men det skulle ju som sagt lika gärna kunna vara den kultur som uttryckte en aktiv och avvikande – för att inte säga utmanande – politisk åsikt.
Repliken, citatet om man så vill, används än idag flitigt av dem som vill poängtera med eftertryck att en kulturell gestaltning inte faller dem i smaken. Ja, det skulle väl vara så att det handlar om en viss kultur även här – främst handlar det om kultur som aktivt tar ställning för något eller som kritiserar. Väldigt sällan hör man det uttryckas om konst och kultur som kan anses vara neutral till sitt innehåll och samhället, den kultur som mer tar sig formen av att vara eskapism.
Det som får personen att sträcka sig efter pistolen – både då och nu – är inte den artistiskt kvalitativa beståndsdelen i det kulturella, utan snarare det budskap som förmedlas genom gestaltningen. Den avvikande åsikten, är alltid politisk och den är alltid kritisk, även om den inte säger det rakt ut. Kulturens röster är de facto alltid mer eller mindre politiska. Märk väl att jag skriver mer eller mindre, för även den neutrala konstnären som skapar konst till förströelse är politisk i sitt icke-engagemang. Den kritiska konsten, den som utmanar samhällsnormer och -system, är per definition politisk. Den osäkrande handen är således en hand som utövar censur, då i form av en kula av nio millimeter mässing, idag något annat – mer civiliserat som till exempel kulturpolitiska beslut om ekonomiska bidrag.
Repliken som levererades i en tid av massiv repression, kom att säga något om kulturen och om vad som komma skulle. Det var då, precis som nu, en replik som riktade sig mot de avvikande rösternas uttryck och som det då antagligen aldrig reflekterades över – vad det egentligen betydde och skulle komma att betyda – på riktigt! För medan denna harmlösa teaterreplik levererades, och som det kan tänkas koketterades kring, så fängslades och avrättades kulturutövare i ett konstnärligt högtstående Tyskland som skulle komma att för evig tid förknippas med stöveltramp och rullande spindelkors. En replik yttrad i en tid då verkligheten skulle komma att överträffa myten, och där tanken på en biblisk ondska skulle bli till vardag för stora delar av den europeiska kontinenten.
Att det idag koketteras med samma replik bland dem som anser att kulturen gör sig bäst som tidsfördriv, som en fritidssysselsättning och ett nöje, är inte detsamma som de konnotationer som repliken gav i trettio- och fyrtiotalets Europa. Men det säger ändå något, om än med historiens skugga av glömska som skydd. Kanske inget att dra för stora växlar uppå, men ändå något att minnas då rösterna höjs för inskränkningar i den artistiska friheten nästa gång.
* * *
©Henrik Palm, Norrköping, 2008.
______________________________
Andra bloggar om: politik, kultur, samhälle, kulturkritik, nazism, kultursyn
Post a Comment