Ja, friheten är oss förlorad, och förlorad utan möjlighet till återkomst. Men medan vi väntar på att tyrannen ska återta sin makt, kasta då en blick till de excesser av despotism som snart kommer komma då våra nuvarande tyranner faller.
L’Ami du Peuple, No. 625, 14 december, 1791
Natten innan den 14 juli 1793, i ett vattenfyllt badkar för att lindra en elakartad hudsjukdom, mötte Jean Paul Marat sitt öde. Med ett knivblad ändade girondisten Charlotte Corday Marats liv, ett liv som skulle komma att påverka långt utöver det som kan kallas för den första av de franska revolutionerna. Författaren och konstnären Peter Weiss skriver i efterordet till sin pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade (Bo Cavefors Förlag, 1970) om hur Marat som ensidigt beskyllts för politisk galenskap och för att vara tyranniförespråkare under åren har fått något av en upprättelse, där det politiska skarpsinnet och de vetenskapliga argumenten numera framhålls över de nidbilder och blodtörstiga beskrivningar som författades av 1800-talets borgerliga historieskrivare. Peter Weiss poängterar att Marats ”[…]tendenser i rak linje leder till marxismen” (Weiss, s. 106), vilket torde vara en av förklaringarna till varför denna revolutionspolitiker har mötts av ett sådant kompakt motstånd bland de besuttna under de gångna två hundra åren.
Det som utspelar sig likt en marritt i den fantasiskapelse som Peter Weiss låtit dikta i sin pjäs kan på intet sätt förpassas enbart till fiktionernas värld. Mötet mellan Markis De Sade och Jean Paul Marat utspelade sig aldrig på sjukhuset Charenton, den plats dit avvikare och politiska fångar skickades då deras närvaro i samhället störde ordningen. I efterordet skriver Weiss att Sade, som höll minnestalet över den mördade Marat vid sorgehögtiden, redan var märkt av revolutionens bödlar och bilan väntade hungrigt på hans nacke vid tidpunkten (Weiss:104-105). Pjäsen som skrevs i början av sextiotalet ställer frågor inte bara till historien eller den samtid som den skrevs i, utan också direkt till oss som betraktare av den politiska situation som idag bryter ner all form av kritik mot de kapitalistiska ägandeförhållandena av produktionsmedlen, samt de hierarkier som verkar utan att synas. Peter Weiss menar att det vi måste betänka att revolutionspolitikern och agitatorn Jean Paul Marat var i färd att prägla begreppet socialism för oss som kommer i hans efterföljd (Weiss:107).
Oavsett vad de borgerliga historikerna, och dess upprätthållande av sin klasshegemoni, inneburit för Marats eftermäle så har denne revolutionsgestalt fortsatt att fascinera och inspirera efter sin död. Den till Marat samtida målaren Jacques Louis David var en av de konstnärer som skulle komma att föreviga dennes martyrium genom sin målning Marat assassiné (1793) som idag finns att betrakta på Musées Royaux des Beaux-Arts i Bryssel. Mikael Van Reis tar fasta på denna målning i sitt utforskande av Lars Noréns författarskap i Det slutna rummet (Symposion, 1997). Den fascination som Norén kan tyckas ha för Davids målning av Marats martyrium finner Reis i det han benämner som Noréns Orderpoesi (Reis:266), och då i ett mytiskt dubbelexponerande av poetens gestalter – offret, barnet och den katatone. Reis menar att Marat uppfyller just dessa roller i Davids målning och att komplexiteten i förhållandet mellan målaren och Marat visar sig. Norén berör Davids målning i dikt 18 i Murlod (Bonniers, 1979) – en dikt som också bär undertiteln L. David, Den mördade Marat, 1793:
Av hetta doftar i gryningen
lampan
Det vidöppna
huttrar
Orörlighetens
band krossar
pannbenen
Som stekeln lämnar
det döda djurets kropp
lämnar han verkligheten
Murlod, s. 37
Marat som mördades kvällen den 13 juli, vilket framgått tidigare, och då detta är kvällen innan revolutionens födelsedag – den 14 juli – allt sedan stormningen av Bastiljen 1789 så är själva handlingen starkt symboliskt laddad. Marat som kallats för revolutionens son dör således kvällen innan det återfödda Frankrike skall fira vägen till ett jämlikt samhälle (Reis:267). Reis menar dock att då vi kan se ett tydligt symboliskt laddat verk av David, så är Noréns poesi något mer svårtydd. Noréns dikt talar om ”gryningen” istället för kvällen, vilket utan attributionen till målningen gör att Reis menar att diktens uppsåt blir näst intill hypotetiskt. Reis menar dock att Noréns dikt inte bara ska läsas som en tolkning av målningen utan även som ett möte på en mer generell nivå. I Lars Noréns Order (Bonniers, 1978/1993) berörs Davids målning av Marats dödsögonblick på två platser, vilket tyder på en integrerad del i Noréns poetiska process (Reis:268).
Kvar finns, utan smärta,
själva smärtan,
likt ljuset av Marats
ansikte, fjättrat,
upphöjt i stenplattan,
och den utgör ögonen
som inte längre sluter sig
i den starka sömnen
[…]
Order, s. 104
I Noréns Orderpoesi finns alltså de tre gestalterna – offret, barnet och den katatone – och dessa kan vi se i Davids målning av Marats martyrium på en mytisk nivå. Marat är ”den offrade sonen i dödsögonblicket, han liknar den katatone som tvingats ner i ett badkar för ”hydroterapi” […] han är barnet som föds till döds” (Reis:268), Reis påpekar att dessa tre gestalter inte finns med explicit i Murlodsdikten men att mot bakgrund av Orderpoesin som helhet så är en sådan läsning mycket relevant. I Noréns Murlodsdikt förvandlas dödsscenen till en födelsescen, vilket understryks i ordet ”gryningen”, vilket innebär att det ”inte endast är sent utan också tidigt i livet”, där ”Början och slut knyts samman” och lampan i dikten som lyser med sin frånvaro i Davids målning representerar ”en själens lykta”, eller som Reis påpekar: i Marat själv (Reis:269). Även andra har gjort denna tolkning, och Reis betonar att detta anas bakom Noréns verk, i Peter Weiss pjäs möter vi detta födelsetema då Sade talar till Marat:
Du ligger i ditt badkar
som i livmoderns rosenröda vatten
Hopkrupen simmar du
ensam med dina föreställningar om världen
vilka inte längre motsvarar skeendet där ute
Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade, s. 37
Mikael Van Reis påpekar vidare att Charles Baudelaire också var en av dem som uppskattade Davids målning av Marat i badet. Baudelaire skrev att ”Marat kan hädanefter trotsa Apollon, Döden kommer för att kyssa honom med kärleksfulla läppar och han vilar i sin förvandlings lugn. Det finns i detta verk något både milt och skarpt; i rummets kalla luft, mot dess kalla väggar, runt detta kalla och begravningsliknande badkar fladdrar en själ” (Reis, s. 269, i orig. Oeuvres Complètes, I 1974, s. 410). En kristen metafor för ”själ” är ”lampa” och således ser vi tydligt hur 1848 års revolutionär Baudelaire också dras med i den väv som knyter David, Norén, Weiss och Marat till varandra.
Frankrikes, och Europas, borgerliga historiker dömde Jean Paul Marat snart efter hans död, och mörderskan som fick sitt huvud avskilt från kroppen av Madame Giljotin blev dess martyr. Jakobinerna, som Marat tillhörde, gjorde förvisso processen kort med konspiratörerna inom girondisterna (där mörderskan Corday hörde hemma), men tvingades sedan själva även under jorden. Genomgående bland de konstnärer som berörts i denna text är att de alla bär på en stark och potent samhällskritisk röst som skär likt en kniv genom det goda samtal som blivit till borgerlig norm. Peter Weiss var en av nittonhundratalets skarpaste kritiker av den västerländska USA-imperialismen och praktverket Motståndets estetik (nu senast i pocketutgåva från Albert Bonniers förlag, 2006) torde vara oefterhärmlig i sin kritik av fascismen. Charles Baudelaire deltog i 1848 års februarirevolution med gevär i ena handen och pennan i den andra. Lars Norén har under årens lopp blottlagt borgerlighetens och medelklassens svek inför de upplysningsideal som de koketterar med. Jaqcues Louis David var själv jakobin och idoliserade Marat. Reis skriver att David själv undertecknade hundratals arresteringsorder under de turbulenta åren efter revolutionen, vilket skulle göra honom till medskyldig dess blodspillan (Reis:272). Reis menar att David är ”konstnären som mördare och här kan han på sätt och vis återspegla sig själv i Marat som blir offer för de egna mordiska gärningarna” (Ibid.). Denna kritik från Reis är i mitt tycke ett uttryck för det borgerligas hegemoni över samtal, konst och handling – lika illa är de beskyllningar som idag riktas mot den ryske poeten och avantgardisten Majakovskij för dennes påstådda undfallenhet inför Tjrezvytjajnaja Komissija i tjugotalets Ryssland (se kulturdebatten i pressen under våren 2007 kring Bengt Jangfeldts biografi över Vladimir Majakovskij; Med livet som insats, W&W, 2007). Lika illa är det att idag uppröras över de bakomliggande orsakerna till Davids målning, eller för den delen Marats gärning.
Mikael Van Reis ger uttryck för detta borgerligas hegemoni som fråntar folket dess rätt att välja vem de önskar följa, Marat utmålas som en fanatisk massmördare på grund av sin agitation i tidningen L’Ami du Peuple (Folkvännen) och Reis skräder inte orden: ”[…]han [hade] mer än andra makt över ordet och han var också den som offrade ordet på den revolutionära fanatismens altare. Marat är så betraktat urtypen för människan som politisk hämnare, men därmed också den som likt ett förvuxet barn kräver allt som ord kan kräva av sin omvärld. Marats karaktär har också känts igen bland senare tiders revolutionärer som på liknande vis klyvts mellan idealism och cynism” (Reis:267).
Marat, David, Baudelaire, Majakovskij och Weiss sällar sig till andra kulturpersonligheter som till exempel Ezra Pound och vår egen Jan Myrdal, som alla märkts med borgerlighetens brännmärke av totalitär skuld. Detta borgerliga förhållningssätt bortser från historisk, kulturell och samhällelig kontext vid sin kritik av sina ideologiskt kulturella belackare. Jean Paul Marat själv skrev om skälen till varför en handling aldrig kan dömas som rättfärdig i en stund och orättfärdig i en annan:
Vad är lagen? Det är ett uttryck för det allmännas önskan kring ett gemensamt intresse. En lag kan därför aldrig vara någonting annat än ett noggrant övervägt beslut fattat med mognad för det gemensamt goda efter en lugn, vis och djup diskussion.
Le Publiciste de la République Française, No. 172, 19 april, 1793
• • •
Litteratur
Norén, L. Order, Bonniers, Stockholm 1993.
Norén, L. Murlod, Bonniers, Stockholm 1979.
Van Reis, M. Det slutna rummet: Sex kapitel om Lars Noréns författarskap 1963-1983, Brutus Östlings Symposion, Stockholm 1997.
Weiss, P. Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade, Bo Cavefors Förlag, Köhten (Tyska Demokratiska Republiken) 1970.