För en dryg vecka sedan sände statstelevisionen från Götaplatsen i Göteborg för att hylla den svenska demokratin. Programmet skall ha haft ambitionen att göra politik intressant och roligt för en bredare och ointresserad massa. Detta skulle göras med den av Sveriges television patenterade fredagsunderhållningens hjälp. Artister, komiker och gästande politiker skulle tillsammans på en gigantisk scen inför en sittande publik, och hela svenska folket i tevesofforna, dra sitt strå till stacken och lära oss om politiken och demokratin.
Sändningen inleds med en sketch. Sedan ett framträdande av två schlagerstjärnor med rötterna i Skaras artistmylla kompade av ett storband framförandes en cover. Kamerorna panorerar den upphöjda scenen. Ett imponerande bygge. En väl tilltagen vallgrav där säkerhetsfolket står uppradade för att … ja vad? Publiken som sitter nedanför scenen, bortom vallgraven, bakom kravallstaketen är till en början minimal. Ett par trehundra till antalet, kanske. In på scenen kommer så kvällens värdpar som hälsar välkomna till denna valupptakt som ska signalera SVT:s valbevakning öppnad. Därefter snubblar ett gäng avdankade politiker in för att ta plats i soffgruppen som flankerar storbandet. Ett litet samtal med politiskt kiveri i mysighetens tecken följer och sedan är det dags för musik igen. Ännu en Skaraprodukt trallar loss till storbandets välpolerade toner. Sedan återupprepas detta förfarande, varvat med några experter och inslag med ”riktiga människor”, om och om igen, i två timmar. Ridå.
Teveproduktionen som SVT kablade ut över landet för ett antal dagar sedan måste ha varit ett av de mer tveksamma jippon som kläckts på redaktionsmötena på senare tid. Sändningen från prinsessbröllopet i juni är ingenting i jämförelse – tvärtom så ingår det definitivt i Sveriges televisions uppdrag att sända just ett sådant prinsessbröllop – men denna Demokratifest, som den döpts till, är jag själv mer tveksam till. I en mycket intern diskussion på ett världsomspännande socialt forum där jag deltar utkristalliserades en för undertecknad oroande situation där några deltagare menade att denna typ av ”nytt grepp” kunde få just den ointresserade massan att intressera sig för politiken och valet i höst. En annan åsikt som framfördes var att det var roligt för barnen med sådan här underhållning. Att således presentera politik som något roligt helt enkelt. Min åsikt är något mer krass; politik är inte roligt. Diskussionen fick mig till slut att deklarera en paus från allt vad ”sociala medier” heter och föranledde semesterstängningen av Fragment.
+ + +
Att SVT väljer att visa en programproduktion som måste ha kläckts av en bakfull projektledare efter en studieresa till Vitryssland är ett politiskt och demokratiskt problem snarare än det är en katalysator för ett ökat politiskt och demokratiskt intresse. Den tillrättalagda underhållningens våta filt av schlagerartister och komiker kryddad med en pajasartad ”paneldiskussion” är ytterligare ett steg nedför den med de goda intentionerna stenlagda vägen till helvetet. Ett exempel på hur nittiotalets politiska situation än idag sätter agendan för hur politik måste förpackas för att verka intressant för en större massa. De svenska partiernas vandring bort från idépolitikens näst intill utopiska mål till förmån för en något mer pragmatisk ängslighet inför en lika ängslig opinion har framförallt sina rötter i två specifika politiska skeenden under de senaste tjugo åren; (1) det populistiska missnöjespartiet Ny Demokratis succéartade intåg i riksdagen vid valet 1991, och (2) införandet av personvalssystemet på riksnivå till valet 1998.
I och med att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister slog sina påsar ihop och reste land och rike runt med läskbackar, schlagermusik och ett politiskt budskap förpackat för ”verklighetens folk” under parollen ”drag under galoscherna” så skakades de etablerade partiernas maktbas så till den milda grad av Ny Demokratis valsuccé att allt vad idédebatt därefter har fått stå tillbaka för kortsiktighetens politik. Där de tidigare valrörelserna handlat om ideologier, partier och vilken typ av samhälle som dessa stått för eller velat bygga så har istället en brandkårspolitisk situation uppstått där partistrateger (PR-folk) identifierar sin tids heta frågor och gör allt i sin kraft att få det folkliga förtroendet att lösa dessa under en mandatperiod. Perspektivet har gått från att ”bygga landet” till att ”administrera landet en litet tag”. För att så kunna få till en valseger för det bästa av kortsiktighetens politiska alternativ så har partistrategerna varit tvungna att förpacka sina budskap på allt mer tilltalande och lättillgängliga sätt än tidigare. Valfläsk har förstås alltid kastats till massan men idag återanvänds samma fläsk som kastats en gång tidigare – och resterna därav – om och om igen utan att någon ens reagerar på smaken.
Samtidigt som det populistiska arvet från Skara-Bert och Greve Ian lever kvar i ängsligheten hos partierna så har också personvalssystemet en skuld i hur det politiska landskapet ser ut idag. Tidigare, då visionerna om hur ett samhälle skulle byggas fortfarande kunde attrahera väljare till partier, så lästes partiprogram för att konstatera var en röst skulle läggas. I partiprogrammet samsades realpolitiska mål med framtidsvisioner och det fanns en tydlig avsändare som genom demokratiska beslut enats om en politisk vision ur vilken till exempel en valrörelse skulle föras. Så kan det förstås fortfarande verka fungera. Men istället har personvalssystemet resulterat i att vid sidan av demokratiskt författade partiprogram så fräser personligt hållna valkampanjer på med, i sin tur, nya löften riktade till särintressen i och omkring de etablerade partiernas valkampanjer. ”En röst på mig innebär…” inte allt för sällan i en personvalskampanj ett alternativt synsätt på specifika ”problem” riktade till mer eller mindre populistiskt formulerade frågor (t.ex. FRA-lagen, nedladdning av upphovsrättsskyddat material på Internet, sexköpslagen, förbud mot ditt och datt och så förstås invandringsfrågor). Detta ska förstås inte ses som något absolut negativt – i en politisk kontext – eftersom särintresset ofta är det som skiljer en väljare från det ena partiet från det andra inom ett politiskt block, men samtidigt så är det värt att konstatera att dessa särintressen mer är ett redskap för den enskilde politikern att marknadsföra sig inför ett val. Särintresset blir, som erfarenheten visat i till exempel riksdagsomröstningen om FRA-lagen, till slut ändå underordnat partiviljan. Således blir personvalssystemets införande en papperstiger till PR-trick – ett sätt att göra politiken mer lättillgänglig till och med.
När SVT så väljer att göra sin fredagsunderhållning av valrörelsen så uppstår samma problematiska situation som när mer eller mindre totalitära regimer beställer fredagsunderhållning till sina teveapparater; politiken görs till bröd och skådespel. Avsändaren är given och mottagaren en anonym massa som tros ha tappat tron på det politiska systemet alternativt på politiken självt. Här förpackas så politiken och demokratin i en lättsmält utstyrsel ämnad för att konsumeras till chipsen och tacosen i ljuset av teveskärmen – här ska politiken göras rolig (igen). Men som jag konstaterade här ovan så är inte politik roligt, det ska inte heller vara roligt, till detta har vi istället samtids- och nyhetssatiren. Politiken är och bör förbli ett medel till och för utövandet av makt. Den ska inte förpackas i glittrande paljettklänningar eller för den delen handla om listandet av de största utrikespolitiska fadäserna i Sveriges historia. Det ska handla om visioner, idéer, mål och om makt.
+ + +
Att politiken förändras och demokratin med den är väl egentligen inget konstigt alls. Snarare är det en förutsättning för att det politiska och demokratiska samhället inte ska stagnera. Det är snarare hur denna förändring ter sig och vilka vägar som denna väg till ytlighetens helvete tar som är intressant. Diskussionen som fördes i det där sociala nätverkets statustråd lät mest som en gymnasielektion i ämnet samhällsvetenskap, med samma tendens som lektionen i att resultera i floskler och dumheter. Men när jag så genomlider Demokratifesten på SVT Play i efterhand och eftertexterna skall till att rulla till ännu ett coverframträdande (till på köpet Neil Youngs Keep on Rockin’ in the Free World) så faller alla bitarna på plats. När programledarna tar farväl med följande illavarslande och sanningsenliga ordväxling;
Programledare 1: …och glöm inte att tänka själva, annars gör SVT det åt er … hej då!
Programledare 2: Det gör vi redan Belinda…
Programledare 1: …ja, det gör vi.
Det är då jag inser att jag har rätt i min analys och att det inte alls handlar enbart om nyanser eller enskilda uppfattningar. Det handlar blott och enbart om makt. En makt som gått medborgaren förlorad till förmån för ett valskådespel som i sin tur tappat allt mer av sin demokratiska fasad till tonerna av storband, ordvitsar och mysigt käbbel politiker emellan. Om detta skulle få medborgarna att gå till valurnorna så blir resultatet nästan det omvända för mig. Vad tjänar jag på deltaga i deras glättiga spel, egentligen?
©Henrik Palm, Norrköping, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, val2010. valet 2010, val 2010, svt, sveriges television, skådespelssamhället, valrörelsen, demokratifesten, valbevakning, ny demokrati, personvalssystemet, bröd och skådespel, demokrati, makt, totalitär
Vidare läsning:
De år som nu ligger bakom oss – ett bokslut över mandatperioden av Mattias Jeschko-Edberg
Det stavas oligarki – inte demokrati, dumbom! av Henrik Palm
Val 2010: Kulturpolitik, Public Service och verklighetens folk av Henrik Palm
Ivan meets G.I. Joe – om förvirring i den svenska politiska diskussionen.
Jag försöker att gå genom de anteckningar som går att räddas. Hostan skaver i min kropp. Ju äldre jag blir desto mer utslagen blir jag av de förkylningar som jag tidigare skulle ha ignorerat. Jag vet inte varför jag sätter mig och tittar på de gamla utkasten för att se om det går att bygga någonting hållbart. Egentligen kan det vänta. Jag borde ta ett steg tillbaka och tillåta mig själv att vila.
Men samtidigt är det inget argument för att inte arbeta.
Den rädslan jag har inför denna text är att den kommer att ses som något den inte är: en partsinlaga i den pågående valkampanjen. Det som intresserar mig, det som driver mig till att skriva, är fenomenet som sådant. Det är ett skavande problem som måste formuleras. Det är endast med ord som vi kan levandegöra den värld som vi försöker att leva i.
[...]
Det politiska fältet är en yta för projiceringar av fantasier. Till viss del är detta en nödvändighet, utan fantasier skulle vi inte kunna röra oss framåt, drömma om det omöjliga som skall realiseras. Men samtidigt är det viktigt att dessa fantasier bryts av mot den vardag som vi lever i, att de inte frikopplas helt. Faran är när vi börjar tro att fantasierna är representationer av verkligheten.
Den svenska politiska debatten är förunderlig. Å den ena sidan kan den vara helt befriad från visioner, utopiska tankar och förhoppningar. Det är en brist på politiskt mod som låser oss fast i den nuvarande situationen. Men å den andra sidan kan den politiska diskussionen också baseras på fantasier och trångsynthet som helt för bort diskursen från vår samtid och de möjligheter som faktiskt finns.
Ett exempel på hur projiceringar tar överhanden är den oorganiserade kampanjen bland borgerliga ledarsidor mot vänsterpartiet. Framför allt har man fokuserat på vänsterpartiets krav om att Sverige ska dra ut sina trupper ur Afghanistan. Som kontrast har Alliansen lagt ett förslag om att skicka mer trupper till Afghanistan. Ett förslag som inte fick motta någon kritik från ledarsidorna.
Jag har inget principiellt emot att man bland borgerliga partier och ledarsidor vill skicka mer soldater till Afghanistan. Gott så. Vad jag vänder mig emot är att man framställer vänsterpartiets position som världsfrånvänd.
Till skillnad från Sverige finns det i många länder en djup och allvarlig diskussion om kriget i Afghanistan som strax har pågått i nio år. För några månader sedan sade Barack Obama att de amerikanska trupperna ska börja dras tillbaka i juli 2011. Efter hård politisk kritik har den officiella amerikanska positionen gjorts något vagare, men samtidigt är det uppenbart att man vill avsluta kriget så fort som möjligt och att dra tillbaka trupperna är ett led i detta.
Holland har redan dragit tillbaka sina trupper. Som mest hade de 2 000 soldater i Afghanistan, jämfört med Sveriges 500. Ansvaret för Uruzgan-provinsen lämnades formellt över till USA den 1:e augusti, 2010. Kanada har slagit fast att man kommer dra tillbaka flertalet av sina trupper under 2011, landet har 2 500 soldater kring Kandahar. Det var den konservative premiärministern Stephen Harper som lade fast tillbakadragandet som ett vallöfte 2008. David Cameron, premiärministern i Storbritannien, har lovat att de brittiska trupperna skall börja dras tillbaka innan nästa allmänna val 2015. I juni 2010 gick den polske försvarsministern ut och sade att man ville snabba på den planerade reträtten så att det polska uppdraget skulle kunna avslutas under 2012.
[...]
Ett andra exempel på hur diskussioner frikopplas finns att hitta i diskussionen om liberalismens status i Sverige. Debatten inleddes med att Svante Nycander skrev två debattartiklar i DN (I & II). Sedan dess har Johan Norberg, Per Gahrton, Ann Heberlein, Björn Wiman, Sverker Kenas, Mattias Svensson och Sven-Eric Liedman deltagit i debatten. Till delar har det varit en intressant debatt. Om inte annat så visar den på att konsensus inte är totalt hegemoniskt i Sverige. Det handlar bara om att konfliktytorna måste tillåtas ta plats.
Samtidigt finns det delar som stör. Inget som omkullkastar hela diskussionen, men ändock delar som visar på hur pass begränsad vår världsuppfattning är. I en av sina ursprungsartiklar så angav Nycander, med hänvisning till DN:s kulturchef Björn Wiman, att antiliberalism är något som förenar den amerikanska högern med den svenska vänstern. I ett eget debattinlägg så bekräftar Wiman denna syn på det politiska tillståndet.
På ytan stämmer denna jämförelse: både den svenska vänstern och den amerikanska högern använder sig av ordet liberal i en negativ mening. Fast samtidigt är jämförelsen mellan svensk och amerikansk kritik mot liberalism blind och okunnig om skillnaderna mellan USA och Sverige. Det är skrämmande att en person som blivit kulturchef på Sveriges största dagstidning är så pass obildad om nyansskillnaderna i det politiska landskapet.
Den liberala position som attackeras i USA är inte densamma liberala position som attackeras i Sverige. Tvärtom så är det så att de svenska liberalerna på många plan står i motsats till de amerikanska liberalerna. På samma sätt så kommer kritiken mot de amerikanska liberalerna från ett helt annat perspektiv än kritiken mot den svenska liberalismen. Den amerikanska kritiken handlar om en kritik mot modernism och sekularism, när den svenska kritiken ofta handlar kritik mot inskränkningar av religionsfrihet och paternalism.
[...]
Dessa två exempel är inte på något sätt en intäkt för att inskränktheten och frikopplingen av det politiska samtalet är den svenska högern förunnat. Problemet är mycket mer systematiskt än så. Det handlar nog mer om att den stora majoriteten av kultur- och debattsidorna är borgerliga och det blir därmed lättare att hitta exempel som ligger högern till last.
Men problemet finns där likväl förbannat.
När jag en sista gång går genom anteckningarna för att se vad som kan räddas, hittar jag en artikel som jag nästan glömt: The Predator War. Det är en lång artikel, men det är mer än värd att läsas. Framför allt visar den på hur långt vi har att gå i Sverige innan vi når ett anständigt offentligt samtal.
©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, afghanistan, val2010, val 2010, valet 2010, truppnärvaro, isaf, krig, fred, talibaner, modernitet, sekularism, usa, debatt, diskussion, dödläge, liberalism, bombdiplomati