Fragment

På många håll har Heavy Rain beskrivits som interaktiv film. Det är inte en missvisande beskrivning. Det är ett väldigt filmatiskt spel som drivs fram utav dialogerna. Men samtidigt, när Heavy Rain beskrivs som interaktiv film, görs det ibland i en avvisande ton: att det inte är ett riktigt spel, utan en serie cut-scenes som länkats ihop.

Men att inta denna position är att missförstå spelet. Att Heavy Rain är uppbyggt på det sätt som det är uppbyggt, handlar inte om ett tillkortakommande. Det handlar om att man har prioriterat berättandet framför speltekniska uppvisningar.

Med detta visar man på det konservativa tänkandet inom spelindustrin, och på lättsinnigheten hos spelpubliken. Många spel, allt för många, kommer undan med horribla berättelser som får stå tillbaka för grafiska eller speltekniska framsteg som snabbt glöms bort.

[...]

Det finns ingen anledning för mig att skriva om Heavy Rains handling. Jag är övertygad om att det är bäst att närma sig spelet utan att ha någon kunskap om vart berättelsen leder. Det man ska göra är att sätta sig ned och släppa kontrollen, låta sig föras dit handlingen tar en.

Genom sin öppna struktur, frammanas känslan av att de val man gör i spelet faktiskt spelar roll. Men förs inte genom en historia som är oföränderlig. Istället så är det så att berättelsen konstrueras utav de val man gör. Med detta skapas en intensitet i spelandet som är ovanlig.

Heavy Rain lyckas skapa känslor utav rädsla, moraliskt tvivel och ansvar. I många spel är man ganska likgiltig inför karaktärernas handlande. Man försöker att förutsäga de val som spelskaparna har premierat för att kunna ta sig till nästa punkt i spelet. Men i Heavy Rain slängs man in i karaktärernas förtvivlade värld och man försöker att få dem att ta sig genom tills nästa dag.

Ofta lyckas Heavy Rain framkalla en känsla utav att man befinner sig i en värld bortom ens kontroll. Man dras in i ett händelseförlopp som försöker att mala ned en, och det enda man kan göra är att koncentrera sig intensivt och försöka överleva. Trots sin speltekniskt simplistiska struktur, lyckas spelet skapa ett mer intensivt spelande än många actionspel där spelarna alltid räddas av frekventa savepoints. Om man misslyckas i Heavy Rain så börjar man inte om, istället fortsätter berättelsen, strukturerad efter ens egna tillkortakommanden.

[...]

Min egna ljumna inställning till spelmarknaden har att göra med att jag spelat dator- och tevespel i tjugofem år. Det krävs mer och mer för att jag skall höja på ögonbrynen. Delvis är det utav nödvändighet som många spel är dåligt förklädda kopior av redan existerande spel. Men samtidigt går det inte att undgå det faktum att stora delar av spelmarknaden lider utav lättja, konservatism och rädsla för nytänkande.

Heavy Rain är utan tvekan ett spel som går sin egen väg och lyckas med det.

Detta är inte att säga att Heavy Rain är den enda vägen framåt när det gäller spelskapande. Demon’s Souls är ett annat exempel på ett nyskapande spel, trots den genomsnittliga berättelsen. Det som förenar Heavy Rain och Demon’s Souls är att det är två spel som inte tittar ängsligt på det som redan görs, utan som går sin egen väg och som vågar ställa kvar på spelarna.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
___________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, spel, tevespel, tv-spel, ps3, Playstation, Heavy Rain

Återigen har jag enbart en samling anteckningar om en fragmenterad värld. Att skriva är att misslyckas utan att ha något hopp om att någonsin kunna tränga genom de begränsningar som skrivandet för med sig. Samtidigt som vi sätter oss ned och försöker att formulera meningarna så har det vi vill skriva om förändrats, rört sig bort från oss, tagit en annan riktning.

Det vi kan göra är att titta på de efterblivna fragmenten och försöka hitta samband som vi vet håller på att tyna bort. Det enda andra alternativet vi har är att låta tystnaden kväva oss medan snön faller ned utanför lägenheten.

I förra veckan hade Sydsvenskan en ledarartikel som har följt med mig de senaste dagarna.

I sin artikel så skriver Mats Skogskär om den brittiska Irakkommisionens utfrågning av den förre premiärministern Tony Blair. En utfrågning som fått väldigt stor uppmärksamhet i Storbritannien. Skogskär citerar gillande Blairs påstående om att den elfte september ändrade riskanalysen och att detta krävde ett avsättande av Saddam. Efter att ha nämnt att det fanns åsiktsskillnader mellan den brittiska regeringen och dess juridiska rådgivare kring legaliteten av anfallet, konkluderar Skogskär: “Att rättsläget var öppet för olika tolkningar är nog de flesta seriösa bedömare överens om.”

Men detta är nog att göra det lätt för sig. Diskussionerna om legalitet handlade inte då om att försöka anpassa sina handlingar efter den faktiska lagen, utan om att forma en berättelse som skulle kunna ursäkta det beteende som redan hade blivit bestämt. Tony Blair fick berättat för sig att en attack skulle vara olaglig, men försökte att hitta en väg förbi detta problem och lyckades.

Det stämmer inte heller, som Skogskär påstår, att det fanns goda skäl att tro att Saddam hade skaffat massförstörelsevapen. Inga goda indikationer presenterades, trots att en väldigt stark opinion krävde så, alltså fanns det ingen god anledning till att tro det. Att de som förberedde ett olagligt anfallskrig ville tro att det fanns massförstörelsevapen, utgör inget gott skäl att tro att det var så.

Men det är de tre sista raderna i ledarartikeln som gör mest ont: “Men det finns ingen grund för att tro annat än att Tony Blair tog sitt beslut och drev sin linje övertygad om att det var det minst dåliga alternativet och med de bästa av avsikter.”

Det som beklämmer mig med artikeln är inte vad Mats Skogskär tror som enskild person, det som beklämmer mig är att Sydsvenskan – som en av de viktigare dagstidningarna i Sverige – fortfarande publicerar ledarartiklar som försöker rättfärdiga ett olagligt krig som nu är inne på sitt sjunde år.

Varje artikel som försöker rättfärdiga detta anfallskrig gör det i åsyn utav hundratusentals döda kroppar.

Att en tidning, som säger sig tro på demokratins löfte, väljer att acceptera ett olagligt anfallskrig med hänvisning till att en av förövarna var övertygad om rättfärdigheten och hade goda avsikter, visar på hur bräckligt detta löfte är. Demokrati har med detta blivit en ursäkt för ett undvikande av ansvar och ett accepterande av brott.

[...]

I det senaste numret av OLM finns där en väldigt bra artikel om de förändringar som sker bland folkbiblioteken i Sverige med utgångspunkt från Malmö stadsbibliotek. Jag har själv skrivit om de förändringar som delvis redan har genomförts i Malmö. Jag tror även att jag har kvar utkastet på en kasserad artikel som behandlade ämnet ytterligare.

Som Joacim Hansson påpekar i sin artikel har folkbiblioteken varit viktiga för utvecklandet av tanken om en inkluderande demokrati. Det sociala ansvarstagandet har varit en av grundbultarna i de bibliotek som har försett alla medborgare med litteratur. Folkbiblioteken var en viktig motkraft mot den neråtgående spiral som höll på att slita sönder arbetarklassen i början av nittonhundratalet.

Hansson skriver även om hur upprördheten över den dåligt skötta utgallringen skymde en viktigare förändring under Elsebeth Tanks ledning för Malmö stadsbibliotek: övergivandet av tanken att biblioteket som institution har en social och demokratisk roll att spela. I strategidokumentet för biblioteksförändringen i Malmö – My Darling Library – står det explicit att sociala uppgifter är vid “ovidkommande hänsyn”.

Det är det som borde diskuteras.

Istället för ett brett demokratiskt arbete så skall folkbiblioteken nu centreras på bekostnad utav periferin. Istället för att fokusera på det breda traditionella bildningsarbetet skall biblioteket nu även innehålla ytor som “spelar på marknadens dynamik och kolorit och retar vår konsumentgen”.

Det är där vi står nu. I den värld som berömmer sig själv för att ha säkrat demokratin mot diktaturens hot, så arbetar man aktivt för att demontera en av grundpelarna som möjliggör ett brett demokratiskt deltagande. Som tack för detta demonterande får medborgarna – som inte tillfrågats om denna förändring – nu möjligheten till att bli stimulerade att gå ut och konsumera.

[...]

Efter flera års kamp inom det rättsliga systemet har en pensionerad kvinna fått rätten att fullt ut behålla den ersättning som hon erhöll retroaktivt för att hon användes för tvångsarbete under andra världskriget.

Född i Ungern, så internerades Mirian Landau först i ett getto där hon tvingades till att arbeta, för att sedan skickas till Auschwitz-Birkenau. Hon kom till Sverige på 1950-talet. Då var hon svårt tuberkulossjuk och har aldrig kunnat arbeta. 1997 fick hon en ersättning på 80 000 kronor från den tyska staten.

Men då ersättningen betalades ut valde den svenska försäkringskassan att sänka hennes pension till 5 800 kronor i månaden. Resonemangen var att eftersom ersättningen var benämnd som pension utav de tyska myndigheterna, och kopplad till arbete som utförts, så måste hennes svenska pension reduceras. En viktig punkt var att man från Försäkringskassans sida ansåg att arbetet var frivilligt trots att det skedde inom ramen för tvångsinternering under förintelsen.

Det var inte förens de tyska myndigheterna förklarat för sina svenska kollegor att pensionen skulle anses vara ersättning för vad offren gått genom, som Landau fick rätt i regeringsrätten och nu får sin pension återställd till sitt ursprungliga belopp.

Även om det är glädjande att Landau slutligen fick tillbaka de pengar som rätteligen var hennes, så är det blotta faktum att hon behövde överklaga upp till regeringsrätten otroligt beklämmande. Men samtidigt är det inte heller förvånande. Tyvärr.

Att Försäkringskassan slutligen fick backa från sin position gör inte detta nödvändigtvis till en positiv historia. Att det ens behövde gå så långt som det gjorde, visar på omänskligheten i det samhälle som vi utgör i idag.

[...]

Inför dessa berättelser står en berättigad fråga: vad är min poäng med dessa tre nedslag i vår samtid? Säkerligen hade jag kunna hitta positiva exempel också. Självklart är det så. Världen är alltid mer komplicerad än vad tre samstämmiga berättelser säger. Men jag skulle ändå vilja hävda att det är tre relevanta exempel som visar på något viktigt i vår samtid.

Ytterst handlar detta om att realkommunismens död även innebar den breda demokratins död. Det är i detta borttynade som vi lever i.

Eller för att vara mer konkret: det demokratiska systemet och dess institutioner är nödvändiga men inte tillräckliga. Det formella systemet måste bebos av människor som till faktum tror på vikten av en grundläggande jämlikhet och vikten av självbestämmande. På samma sätt som de kommunistiska staterna vittrade sönder inifrån på grund av att ingen trodde på kulisserna längre, så håller demokratin att förtvina på samma sätt.

Istället för att försöka realisera de löften som demokratin bär med sig, har vi nu ett system som aktivt försöker att undvika ansvar för det som sker. Att vi till exempel sju år efter den olagliga invasionen av Irak, och flera hundra tusen döda, fortfarande inte kan lägga moraliskt och juridiskt ansvar på de demokratiskt valda ledare som beordrade brottet, är ett faktum som berättar något horribelt om oss själva.

[...]

De matta färgerna i Roy Anderssons filmer fascinerar mig. De skapar ett avstånd som för betraktaren närmare. De svaga färgerna skapar en kontrast mot den reklamfinansierade värld som vi traskar i varje dag.

Utanför har snön tillfälligt slutat att falla. Denna vinter har krupit nära mig och håller mig fastlåst. Men kylan lyckas inte bedöva den kvävande känslan av att det demokratiska löftet sakta håller på att gå förlorat.

Den pessimism som jag alltid burit med mig förhindrar mig från att tro på några övergripande lösningar. Jag ser bara stapplande steg som tyngs ned av ett samhälle vars komplexitet ökar dramatiskt. Den väg som jag ser framåt handlar inte om genomgripande förändringar av de institutioner vi har. Istället handlar det om ett ansvarstagande. Att våga bära den kostnad som demokratin för med sig.

Demokratins problem är vi själva. Att förändra detta tillstånd har att göra med de handlingar vi väljer att begå. Handlingar i Hannah Arendts mening: ett medvetet handlande som bestäms av oss själva och vars konsekvenser vi måste stå inför.

Våra liv är mer och mer inrutade, styrda utav vår egen lättja, av vår egen feghet. Att stanna upp och välja att behandla sin nästa som jämlik har en stor kostnad i ett konkurrenssamhälle. Såvida inte de omkring oss också stannar till så kommer vi ohjälpligen att hamna efter. Det är därför vi inte sträcker oss fram när vi ser en medmänniska som behöver hjälp. Vi är rädda för att även vi skall lämnas ensamma döendes i en befolkad värld.

Men det är just det som vi måste göra. Vi måste välja att ta vårt ansvar och hålla vår nästes hand. Även om vi inser att vi riskerar att förlora det vi har.

©Mattias Jeschko-Edberg, Lund, 2010.
________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, kultur, politik, roy andersson du levande, försäkringskassan, förintelsen, människovärde, irakkriget, tony blair, demokrati, irak, sverige, bibliotek, malmö