hatet

jag vill att väggarna rämnar. att illusionen äntligen släpper sitt grepp. att betongen smulas sönder. vill höra glaset spricka – krossas – mot asfaltens mjuka. känna träet som splittras under knogen. doften av smältande plast. benet som bryts. förvrids. plåten som trycks samman till ljudet av skratt. känna smaken av blod i lungorna.

rasera. fragmentera. korrumpera.

jag vill höra ansiktet som ler. som hatar. som känner. inte längre se bort eller ner i gatan när jag möter ögon. vill smaka dina ord. ditt öde i mina händer. känna rösten spricka i skratt. krossas i gråt. doften av andra liv som lever och som vågar känna. inga fler drömmar nu. leva. inga önskningar. bara ta.

möta. fragmentera. älska.

jag vill känna gruset under mina fötter. hur huden spricker av kraften som möter träet. känna smärtan. värken i lederna. synapserna som brinner. lämna kroppen till forskning. aldrig se bort. aldrig ta det säkra. alltid välja det osäkra. jag vill smälta kungar och mynt. vrida bajonetten i såret. leva för att kunna dö.

men allt det där är bara analogier: “analogier bevisar ingenting” (s. 63, abc för läsare av ezra pound, bo cavefors bokförlag, 1966).

• • •

korrupte´l (lat. corrupte´la eg. ‘fördärvande inflytande’, ‘fördärvat tillstånd’, av corru´ptus ‘fördärvad’, av corru´mpo ‘fördärva’, ‘förstöra’, ‘vanställa’), textkritisk term för förvanskat textställe. Korruptel kan bero på avskrivningsfel eller mekanisk skada på en handskrift.

Vid skaldernas övergivna källa

Jag har ett tvångsmässigt förhållande till gamla böcker. Det är något som inte går att förneka. Var gång som månadens räkningar ska betalas så får jag något ångestfyllt över bröstet när jag överblickar fakturorna från några av landets allra förnämsta antikvariat. Fakturorna är kanske inte lika många idag som de en gång var. Men från månad till månad så hopar de sig.

Det är inte så att jag samlar på mig en massa dammiga böcker av ekonomiska skäl, som om jag skulle göra en investering. Snarare tvärtom. Även om det finns en naiv önskan om att någon gång … kanske … så kommer den där boken, som jag just fått i min hand, att inbringa ett högre pris än vad jag själv gett för den. Det kan vara på grund av att just den där boken är en sällsynt utgåva, inte finns tillgänglig på vare sig antikvariat eller boklåda, eller att det finns en möjlighet att själva innehållet … texten … kanske kommer att locka nya läsare någon gång. Allt det där är naivt, förstås. För även om jag gett mycket pengar för någon eller några böcker i mina bokhyllor så vet jag att det jag betalat aldrig kommer att vara i närheten av vad jag skulle kunna tänkas få för dem om jag sökte sälja. Det är därför detta tvångsmässiga beteende är så ångestframkallande.

För någon dag sedan så stod jag framför de överfulla hyllorna och slogs plötsligt av att alla dessa böcker; lyriksamlingar, författarbiografier, politiska pamfletter, skönlitterära verk, dramatik, arkitekturteorier, kriminallitteratur, akademisk avhandlingar och populärvetenskapliga framställningar, riskerar att bli olästa om jag inte hejdar mig. Hyllorna har fyllts på snabbare än vad jag hunnit läsa och det finns alltid en bok bakom hörnet som jag kan tänkas vilja lägga vantarna på. Inte heller är det en ekonomisk sund sysselsättning. Jag har helt enkelt kommit fram till att själva samlandet inte går att försvara längre.

Det är förstås en insikt som grämer mig även om jag förstår den rent logiskt. Att samla är lite grann som en livsstil. Det blir omöjligt att inte hela tiden vara på jakt efter just det där som nu blivit näst intill tvångsmässigt. Men det är svårt. Till och med väldigt svårt att inte känna att jag måste ha just den där och jag måste ha den nu. Oavsett om det är techno från Detroit, actionfigurer i sina originalförpackningar, ljusstakar från Svenskt Tenn eller lyrik av 1900-talsdiktare, så föreställer jag mig att då intresset övergår i samlande så börjar också allt snurra runt just detta. Många av oss som beter oss på det här sättet tror nog också att vi gör en kulturhandling bara genom att samla på oss allt det här vi samlar på. För mig har det blivit en preventivt folkbildande mission att sammanföra alla dessa glömda rariteter till en och samma källa. Det vill säga; min samling.

Jag kan inte uppskatta hur lång tid det skulle ta att läsa igenom alla de böcker som hotar att falla över mig varje gång som jag ska plocka ut ett litet häfte ur hyllan. Med tanke på att jag är kroniskt lat så kan jag föreställa mig att det skulle ta väldigt lång tid. Men när jag väl stod där framför hyllorna häromdagen så bestämde jag mig för att inte längre bara lägga på hög för en ledig dag i framtiden. Nej, jag måste börja ösa ur den här övergivna källan som jag fått för mig att jag måste rädda – som samlare är jag skyldig att göra detta – jag måste börja dela med mig av texterna och författarna annars har jag gjort allt det här förgäves.

• • •

Svart ljus … Tänd mörkret!

Analogin är eklipsen.
Med återkommande precision inträffar den totala solförmörkelsen, allt stannar upp, fåglarna tystnar, men våra hjärtan slår sina slag och plötsligt är det afton.

Leif Eriksson, ROOKE TIME 31: Post september 2001.

Det handlar om att inte passa in, att inte vara önskad, men också om att inte vilja passa in. Ett svart ljus bländar den som tror att ljuset i sig alltid är vitt och gott. Ett svart ljus kan vara en underjordens upplysning där ett etablerat konsensus lagt nyfikenheten till handlingarna. Där åsikten om yttrandets frihet formulerats om, blivit till ett relativt begrepp och används som ett spegelargument. Frihet är tvång medan tvång är frihet. Men inte varje gång, för det är en inkonsekvensens tidsålder just nu, där vi regeras oinskränkt av den som är skräckslagen inför det svarta ljusets avslöjande mörker.

Under 2008 turnerade en utställning runt i Sverige som spred ett sånt där svart ljus, och den gick under namnet Tänd mörkret. Detta spektakel är en fortsättning på den inventering som gjordes av den politiska konstens sextio- och sjuttiotal, den gången hette utställningen Hjärtat sitter till vänster. Namnet på utställningen kommer ur konstnärsgruppen Vesuvius manifest: ”släck lucia/ tänd MÖRKRET/ DÖD ÅT EVIGHETEN”. Det svarta ljuset kommer från konstverket Svart glödlampa av Carsten Regild (1941-1992) och förutom att den är estetiskt tilltalande, så är den för mig en symbol för fri tanke, nyfikenhet och handling.

Mitt första möte med Svart glödlampa var genom Bo Cavefors Nya Svarta Fanor, där nu också lite av historien kring bilden går att läsa. Bilden av den svarta glödlampan finns bland annat representerad i ett flertal utföranden i den jubileumskatalog som gavs ut 1979, då Cavefors förlag firade tjugo år. Förlaget skulle dock inte överleva länge till därefter, tyvärr. Samma bild, Svart glödlampa, återfinns i så gott som alla artiklar jag läst om utställningen Tänd mörkret. Den tycks vara signifikant för de konst- och kulturströmningar som slog till i efterdyningarna av det politiska sextio- och sjuttiotalen. Det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet var aldrig någon tid av harmoni, snarare en tid av dissonans. Precis som att mörker döms ut av en allmänhet som något negativt så torde också dissonansen gå samma öde till mötes. Visst fanns konfrontationen redan tidigare men i och med att proggrörelsens pacifistiska radikalitet sökte sig till naveln istället för konfrontationen så svalnade också alla ansatser till en omdaning av samhället från reaktionär socialdemokrati till alternativt drömsamhälle. När sextiotalets studenter bjöd på patetisk kårhusockupation medan den franska kravallpolisen sköt skarpt i Paris, så var nästa generation mer hardcore.

Nedgångna hus kom att ockuperas av punkgenerationen och polisen svarade med tårgas och inbrytningar på Söder i Stockholm under mitten av åttiotalet. Samma generation sägs ha sett till att deras oas inte gick rivningsraseriets väg utan lät det brinna till grunden av egen låga. Samma låga drev sedan på i konfrontationens tecken, på gata och i gallerier. Det svenska samhället som under sextiotalet initialt stått och kliat sig i huvudet medan unga lät håret växa fritt och groddarna blev till frukostmat har vid denna tidpunkt lärt av storebror ute i Europa och sätter därför hårt mot hårt. De dokumenterade samarbeten med den Västtyska statspolisen lär polisen att gå från sabel till batong; ett vapen som inte skadar lika mycket men som är bra mycket enklare att ta till. Den underströmning inom konsten som bland annat konstnärsgruppen Vesuvio tillhörde smälter på mer än ett sätt samman med den ungdomsrörelse som samlats kring punken. Den symbios som uppstår är något helt annat än för generationen innan – här rör det sig inte om partier och plakatkonst. Det här är ett uppror på riktigt.

Det socialdemokratiskt liberala samhället, oavsett partifärg, startar i denna tid en vandring mot en ny diskurs; en diskurs som inte bara talar med kluven tunga – den försöker tysta dissonansen genom att alla till buds stående medel. Detta sätt att se på dissonansen i samhällsmelodin lever än idag kvar bland den nya tidens makthavare som i och med vandringen mot mitten gett en ny innebörd till ordet samverkan. Idag är alla tvivel som maktapparaten kan tänkas ha hyst som bortblåsta – nittiotalets skärpande av gränsdragningar mellan människor och grupperingar har närt en liberalkapitalistisk åsiktsströmning inom makteliten som omtolkat och omformulerat alla liberala principer som stått att finna i humanistisk anda till ekonomism och värdekonservatism.

Liberalismen kan sedan mer än etthundra år användas till allt och intet. Det är inte ett begrepp för till exempel frihet, utan en etikett som man kan applicera också på de mest icke-liberala attityder och skeenden. Säger man att en sak är liberal så är den liberal även om den de facto är reaktionär och bakåtsträvnade. Säger man att man inte är liberal tas det till intäkt på att man är emot frihet, välstånd och så vidare, även om man kan påvisa att de åtgärder man föreslår främjar frihet och framgång. Vi har fångats i en rävsax.

Bo Cavefors i intervju till artikeln Kallt krig och tysk höst ur Kulturkritik #3, 2007.

I uppslagsverket NE:s definition av mörker står det att det är ett tillstånd i frånvaro av ljus, men också ett tillstånd i avsaknad av kultur och upplysning. Detta är den gängse uppfattningen som är kutym varhelst den etablerades diskurs kommer till uttryck. Svart beskrivs av samma uppslagsverk som en yta som inte avger något för det mänskliga ögat förnimbart ljus, det är i färgsymboliken representant för sorg, död och underjord, men också den färg som det kläs i till fest. Det vita ljuset kan ta i stort sett vilken färg som helst, det är föränderligt och anpassar sig efter yttre omständigheter. Det bryter igenom mörkret och försöker jaga det på flykt. Symboliskt är det en representant för det rena, ljusa och oskuldsfulla – men det är en förvriden uppfattning som det representerar. För om alternativet är svart så är vitt det etablerade, och det vita ljuset strålar idag som allra starkast från det västerländska elfenbenstornets topp där allt som inte faller piedestalens härskare i smaken fördöms å det allvarligaste. Vilket i sig inte är så särskilt upprörande eller överraskande, allt annat vore ju såklart ett generalfel, med det vita ljusets logik.

När det etablerade idag ger uttryck för sin kultursyn så gör den det från ledar- och ekonomisidor; som den alltid gjort. Men den gör sig också gällande som förespråkare för den goda smaken. En domare som agerar från kultursidorna och näringslivets tankesmedjor. Högern har helt enkelt lärt av den radikalt röda rörelse som trängde undan dem från medie- och kulturarenorna under sextio- och sjuttiotalet. Men det är inte i någon enhetlig kulturelits namn detta görs; det finns en opposition men kampen som förs dem emellan är på skilda arenor med minst lika skilda möjligheter att nå ut. Där medierna tidigare prioriterade kunnande så prioriteras den borgerliga skribenten av ekonomin. Man köper sig en plattform medan de gamla maoistdrakarna som förtvinar på storstadstidningarnas redaktioner skriver på nåder. Alltid med profitens skinande bila vajandes över nacken.

Istället är det det nya som får genomslag – det är rappt, snabbt och sällan kunnigt genomfört, men vad gör det när det skapar debatt och har en välpolerad yta som bjuder på ytliga tabloidiseringar där en kvalitativ kulturkritik skulle gå på djupet och bli teoretiserat översitteri. Som när Natalia Kazmierska inte nöjer sig med att agera konstkritiker när hon indignerat brer på om konstnärerna bakom Elgaland-Vargaland; Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Jan Håfström och Marja Leena Sillanpää, vid konstmässan i Sollentuna. Fullt medveten om vikten av tabloidiseringen av sagda kulturkritik genomför hon en skenrättegång med emotionell bevisföring och inte nog med att bara misstänkliggöra konstnärernas eventuellt ideologiska hemvist (något som kulturkritikern tycks ta för given) utan också medborgarna i deras konstprojekts fiktiva nation; ”Snarare än att slå ett slag för konstens frihet är det dess mörka krafter de försvarar” så har linan löpts hela vägen. Textens historiskt mörka konnotationer som hon önskar belägga konstnärerna med bär själv på samma totalitära språkbruk då hon benämner deras konstverk som varande på väg att ”urarta”. Vad hon vill säga utöver att gå i den goda smakens ledband går mig förbi, men poängen är redan gjord då pekfingret har pekat ut konstnärerna som suspekta.

Samma kulturkonservatism dyker upp i ”Sveriges kulturkanal” Axess var gång som dåvarande chefredaktören Johan Lundberg sökte skapa någon form av ställa-till-svars-teve om allt från Edward Saids kritik av västerländsk orientalism till de påstådda bristerna i kunskaper om figurativt borgerligt måleri på Konstfack. Alltid med samma kvalitativt misslyckade resultat där programledaren stammande lyckas med konststycket att tappa tråden gång på gång. När näringslivssponsrade författare inte tilldelas samma ära som andra mindre säljande författare så höjs den liberala hejarklackens röster till falsett, och när någon på någon kultursida uttalar sig om samma författare så bryter rättshaveristerna igenom på allvar. Bojkott bojkott, ylas det. Yttrandefriheten ska gälla de som har tolkningsföreträdet och inte missunnsamma skribenter i någon kulturblaska. Eller varför inte se till de upprörda röster som höjdes då Itziar Okariz utmanade den goda smaken då hon urinerade på Norrlandsoperan i Umeå (Sic!). Var det där konst? Nej tvi vale, och så var det liberala drevet igång. Denna etablerade reaktion mot det konstnärliga oskicket att tro att det är konstnären som skapar verket, och inte publiken som beställer det, får allvarliga konsekvenser när riktiga nazister attackerar konstutställningar stärkta av det diskursiva samtalet bland kulturkonservativa liberaler. Ett annat exempel på denna inkonsekventa hållning är Peter Lutherssons artikel om den tidigare nämnda Bo Cavefors i tidskriften Axess. Med en avslutning som osar lika mycket missunnsamhet som av personlig vendetta, uttrycker artikelförfattaren sin personliga uppfattning om Cavefors i samma misstänkliggörande anda som alltid i tabloidernas Sverige:

Förlaget gick i konkurs. Förläggaren försvann för en tid utomlands. Omsider återvände han till Sverige. Uppenbarligen behövde han inte ägna sig åt lönearbete utan kunde alltså sysselsätta sig med skriverier. Sina upproriska fraser spred han från en rymlig och modern lägenhet precis i hjärtat av Malmö, vid Triangeln. Kontot på Bank Hoffman var av allt att döma fortfarande välfyllt. Det är skönt för samhällsomstörtare med kapital och banksekretess.

Peter Luthersson, Samhällsomstörtaren på Sandgatan 14 i Axess Magasin #2, 2008.

Det fria ordet som uttrycks med udden riktad mot den etablerade ”sanningen” ska helst knipa käft; ungefär som allehanda alliansförsök att göra det socialdemokratiska mittenpartiet Vänsterpartiet till kommunister i riksdagsdebatter, eller aktionerna från borgarklassen riktade mot den syndikalistiska fackföreningen SAC:s kamp för papperslösas rätt mot arbetsköpare som missbrukar avtal gjorda med rättslösa arbetare. Belägg motståndaren med ett stigma och resultatet blir alltid detsamma: ett fokus bort från vad som egentligen sagts eller gjorts och ett strålande vitt ljus irrelevanta argument som är näst intill är omöjliga att värja sig från. Som tur är så strömmar det svarta ljuset fortfarande fram från många platser i Sverige. Det surrar elektriskt och måste slås av manuellt, men hur många liberaler behövs det egentligen för att skruva ur en svart glödlampa?

Underjord. Underground. Motkultur. Counter culture.

Det är detta som är det svarta ljuset. Det som vägrar låta sig betvingas trots att borgerlighetens liberala kulturgamar gör allt i sin makt för att misstänkliggöra, och marginalisera det de benämner som en bortskämd konstelit som allra helst borde sluta upp och tramsa med sitt målarkludd, ordbajsande och pillande på instrumenten. Kan de inte försörja sig på konsten av egen maskin så ska de heller inte ha något att äta. Helst av allt borde de få slava på någon pakistansk skitkrog på Östermalm och servera ungmoderater och liberaler lunch. Otacksamma jävlar. Det är då som det där allra svartaste av ljus skiner igenom och upplyser oss om tillståndet i verkligheten. Inte det vita som förvränger allt till oigenkännlighet. Det är då som Hank Moody slår luften ur mig när jag njuter den nihilistiskt romantiska teveserien Californication. Det är också därför som Jean Paul Marat dyker upp i sitt zinkbadkar i seriens Hollywoodbakgrund samtidigt som denna Moody fyller själen med det enda lagliga sinnesförhöjande medel vi tillåts njuta.

Ja, friheten är oss förlorad, och förlorad utan möjlighet till återkomst. Men medan vi väntar på att tyrannen ska återta sin makt, kasta då en blick till de excesser av despotism som snart kommer komma då våra nuvarande tyranner faller.

Jean Paul Marat ur l’Ami du Peuple, No. 625, 14 december, 1791.

Jag läser att vid tiden då upplysningens ljus spred sig över Europa så var så gott som ingen i Sverige intresserad av dess tankegångar då det väl begav sig. I princip rörde sig diskussionen som då ledde till vår första tryckfrihetslagstiftning om rätten till en fri press, that’s it, och då de svenska upplysningsMÄNNEN ur borgarklassen gjorde sin revolution lika tandlös som kårhusockupanterna gjorde sin vid sextiotalets slut så inser jag vad det är för ett arv som reaktionärerna idag hämtar sitt stoff. Föredrag hölls – både i 1700-talets och 1960-talets Sverige – men det svala intresset och bristen på radikalitet drev oss in i den tid vi lever i nu. Det fanns ingen Marat som kunde hetsa mot de borgerliga föreställningarna om pöbelns oskick. Ingen som kunde driva studentrörelsen ut från sitt eget hus och ut på gatan. Ingen rörelse mot reaktionen. Det är därför som det svarta ljuset uppstår, därför tänds den svarta glödlampan och den svarta elektriciteten ger energi till den underjordiska upplysning som blir det enda alternativet till de etablerade kanalernas liberalkapitalistiska konsensus, och det är därför dessa kanalers inkonsekvens blir så tydlig då den säger frihet men svarar med tvång.

You need to take a closer look at me
Cause I was born to be the thorn in your side
No matter what you think you’re gonna see
You never wanted this barrage of fucking pride
You don’t want none of me

Slayer, Payback från God Hates Us All, 2001.

Kontrasten mellan svart och vitt – nihilismens variga arv i jakobinsk sårlinda mot samförståndets bubblegumsdoftande och rakade könlöshet – är alla exempel på hur inkonsekvensens diskurs regerar oinskränkt. Det finns ingen gråskala – allt som är grått är samverkan och en reträtt från barrikaderna. När mörkret blir det enda alternativet i en värld som byggts på socialdemokratisk och liberal värdekonservatism så är det enda alternativet att omfamna det för att sedan bränna broar och skepp. Det behövs fler svarta glödlampor som sprider sitt mörker. Om vi inte tänder mörkret kommer vi för evigt vara förlorade i det vita stickande ljuset från näringslivstopparnas hoppborgar.

Ett helvetiskt vitt ljus, glödgande hett och isande kallt, ett liberalkapitalistiskt värdekonservativt helvete. Det är vad som väntar oss … ”Lys over Landet! Det er det, vi vil.” (J.P. Jacobsen, 1885) … men låt det komma ur underjorden.

• • •

Svart

I laughed when Lennon got shot
- Motown Junk - Manic Street Preachers (1991).

Avsaknaden av allt för ögat registrerbart ljus är svart – en yta som inte sänder ljus utan absorberar det. Inga reflektioner. Suger det till sig, omfamnar det och förtär det. Slukar det som vore det en måltid på ett fat. En färg som inte är någon färg, men som ändå bär på betydelsen av att vara just en färg. En färg som är ett ord som beskriver en färg som i egentlig mening inte är något annat än ett beskrivande ord av en ljusslukande yta.

Den svarta färgen; full av betydelser utöver ett banalt beskrivande av en yta. Allvaret, döden, sorgen, makten, religion, masken, ekonomin, våldet, men också erotiken, sexualiteten, kreativiteten och romantiken. Friheten inte att förglömma.

Det svarta har genom historien burit på betydelser som både signalerat det banalt goda och det onda. Idag är svart en färg – jag väljer att se det som en sådan – som bär upp det som signalerar det andra. Det som bryter överenskommelsen om att ljuset är det vi söker och älskar över allt annat. Tonie R. Lewenhaupt skriver i sin bok Svart som… : Idéer och tankar kring svarta kläder (Carlssons, 2000) om färgen svart så som den ter sig kulturellt i vår västerländska kontext; som allvaret och makten. En viktig arena för denna färg var, och är, staden – Lewenhaupt skriver:

Den verkliga makten tillhörde och tillhör staden, där fanns och finns de politiska förgreningarna, de stora företagen och därmed också den rörliga ekonomin. Följaktligen var och är svärtan i klädedräkten tydligare ju större och viktigare staden är och ju längre in i centrum av staden man befinner sig. Bankernas, kontorens, butikernas, börsmäklarnas, regeringens folk är nästan alltid svartklädda eller åtminstone mörkt klädda. (Lewenhaupt:10)

Svart är den urbana färgen – stadsmiljöerna som i sig självt är mörk och dunkel behöver svärtan för att kunna sudda ut konturerna runt oss då vi rör oss fram längs gator fulla med liv och rörelse. När vi klär oss i färger så som rött eller blått så förstärker vi kontrasterna – för att inte tala om det vita som lyser upp i nattens mörker. Det svarta däremot gör oss till en del av massan. Men ordet svart bär på så många fler betydelser än att bara vara ett beskrivande ord för en yta.

We live in urban hell, we destroy rock and roll
- Motown Junk, Manic Street Preachers (1991).

[…]

Det svarta ljuset har jag närmat mig tidigare – en vilja att söka det mörkret från Carsten Regilds surrande svarta glödlampa som pretentiöst fått lysa över Fragment – och jag önskar så att detta ljus vill lysa över mig och mina ord. I en text jag skrev Svart ljus … Tänd mörkret (den texten är under omarbetning men återkommer, förf. anm.) angående denna svarta elektriska upplysning ur underjorden så ville jag söka mig bort från det goda samtalets – samförståndets – vita stickande strålkastarljus. Det vill jag fortfarande.

Det är just i det goda samförståndet som de nedbrytande krafterna gör som allra mest skada. Det avväpnar, passiviserar, och lämnar viljan impotent. Tom och ynklig. Förment lycklig utan egen vilja. Svärtan är aldrig impotent. Kan inte vara det. Det svarta pulserar och flödar. Svämmar över och spyr. Skakar om och bryter ner barriärer. Därför skrattade vi när Lennon blev skjuten.

[…]

Bo I. Cavefors beskriver i essän Svarta rosor (Agere Contra, Hägglunds förlag, 2003) hur det svarta representerar underjordens pulserande energi. De svarta begravningsfanorna från katolicismen, darkrooms och den svarta madonnan. Han skriver:

Visserligen är Kyrkans dödsliturgiska färg svart, men dödsliturgin handlar inte endast om sorg utan också om att vandra in i Ljusets Rike. (Cavefors:9)

Cavefors närmar sig svärtan genom att söka ljuset i det svarta – ytan som äter ljuset – han dyker ned i magin, religionen och i det filosofiska mörkret som lockar oss. I den svarta uppenbarelsen från de svarta madonnorna till gitarrguden Jimi Hendrix som skickar sina elektriska toner från Hades. Det svarta andas in iskall vinternatt och utandningen är hettan från undanskymda platser av lust. Potens, åtrå, längtan, drift, begär. Längtan.

Cavefors inleder sin fantastiska text med en passage ur Ernst Josephsons (1851-1906) dikt Svarta rosor från 1888 (här återgiven i sin helhet):

Säg hvarför är du så ledsen i dag,
Du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen i dag
Än när jag tyckes dig lustig och glad;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.

I mitt hjerta der växer ett rosenträd
Som aldrig nånsin vill lemna mig fred.
Och på stjelkarne sitter det tagg vid tagg,
Och det vållar mig ständigt sveda och agg;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.

Men af rosor blir det en hel klenod,
Än hvita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
I hjertträdets rötter det rycker och slår;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.

Döden är klädd i svart. Svart som natten. Som synden. Sorgen. Som det okänt stora och som hotet. Som det iskalla havsdjupet. Som hettan i eldstadens utbrunna kol.

[…]

Det engelska ordet för svart är black, vilket är besläktat med vårt ord för blått vilket tidigare var det ord som i svenskan användes för att beskriva det svarta. Det ord vi använder idag stammar från tyskans schwarz.

I den politiska liturgin är svart en färg som spänner från den anarkistiskt frihetliga positionen till det fascistiskt totalitära. Det konservativa har också fått bära det svarta som ett sorgeband sedan den liberala tagit ett nappatag om den färg som tidigare beskrev den ljusätande ytan. Idag paraderar det borgerliga oket med det blåa som en uppbygglighetens frihetliga färg. Samma färg som en gång gav oss Blåkulla … Blocksberg … platsen dit häxorna for för att ge sig hän åt köttets lustar.

Här uppstår en svart paradox.

Emedan svart idag betecknas av en försvenskning av tyskans schwarz så är det ursprungliga användandet av beskrivandet blå, som kommer ur det engelska black. Svart är idag en färg som i beskrivning får stå för det offentligt godas motsatts; de svarta maskerna, det svarta blocket, de svarta fanorna, sorgebandet, den aggressiva sexualiteten, den totalitära kolonnen und so weiter. Samtidigt som den liberala hegemonin har gjort färgen blå till sin färg som får stå som friheten, den disciplinerande ordningen, solljusets livgivande usw.

Det svarta spänner alltså från anarkism till totalitarism – från ovillkorlig frihet till ovillkorlig ordning. Ett fält som ger mycket större spelrum – trots det ovillkorliga ytterligheterna – än det senmodernt liberala omfamnandet av den forna svärtan i det blåa, numera omtolkat till att betyda något helt annat.

Den liberala diskursen skördar så nya offer…

[…]

… i ett utanförskapets inverterade stroboskop är det mörkret som skapar kontrasten och inte det penetrerande ljuset som bryter det svarta. Det är ljuset som våldför sig på mörkret – inte tvärtom – i mörkret törs vi leva ut det vi bär med oss från själens djup oavsett om vi är andliga mystiker eller köttets slavar. Ritualer och möten sker i andliga och köttsliga darkrooms medan du läser det här.

Möten i utanförskap.

Oavsett vilket utanförskap det rör sig om, så är det alltid det svarta utanförskapets fana som smattrar för vinden.

• • •

One 2 Life

Consciousness is the opposite of indifference, of blindness, blankness. Connections, connections, cause and effect, clarity on their relation and interrelations, the connection with the past, continuity, flow, movement, the long awareness that nothing, nothing remains the same for long. And it follows that if a thing is not building, it is certainly decaying -that life is revolution- and that the world will die if we don’t read and act out its imperatives.
George Jackson, Blood in My Eye, Black Classic Press, 1996.

Vid arton års ålder, året var 1960, anklagades en ung svart man i Los Angeles för att ha stulit $70 från bensinmack. Trots att det fanns bevisning för att han var oskyldig till stölden så framhärdade den utsedda försvarsadvokaten att mannen skulle erkänna brottet på grund av att han tidigare var dömd för två mindre förseelser. Detta skulle resultera i en lättare dom som skulle avtjänas i det lokala fängelset. Den unge mannen gjorde detta. Han erkände brottet han inte begått på sin advokats inrådan och dömdes av domstolen till ett obestämbart tidsstraff på ett år till livstid - One to life - vilket också är namnet på en fantastisk pjäs, av den belgiska teatergruppen TG Stan, vilken bland annat bygger på de brev som George Jackson skrev i fängelset.

Den unge mannen spenderade tio år i fängelse – sju och ett halvt av dessa tio år i isolering. Men istället för att ge upp inför den avhumaniserande tillvaron i fängelset så förvandlades den unge mannen till en av de viktigaste teoretikerna inom den politiska fångrörelsen i USA. Denne unge man som lurades till att erkänna ett brott han aldrig begått hette George Jackson och är än idag en av de mer inspirerande militanta teoretikerna som finns att tillgå.

George Jackson låstes in med ett borgerligt repressivt, rasistiskt, samhälles goda minne. Ytterligare en av många ur det svarta samhällsskiktet som förväntades förtvina i det gigantiska amerikanska fängelsesystemets betonggallerier och celler. Men istället för att böja nacke inför his masters voice så studerade George Jackson:

[…] jag mötte Marx, Lenin, Trotskij, Engels och Mao … och de benådade mig. Under mina första fyra år studerade jag bara nationalekonomi och krigshistoria.

G. Jackson, De sista breven, PAN Original, 1972.

I mötet med de revolutionära mästarna, de som i hans ögon benådade honom, som fördes han från det tillstånd av påtvingad slavtillvaro i fängelset till det militanta motståndets praktik och teori. Breven som George Jackson skrev i fängelset berör allt från fång- och klasskamp till globalt motstånd och antiimperialism. Det är den kompromisslöse revolutionären som fötts ur den tvingande borgerliga repressionens allra hårdaste straffåtgärd vid sidan av avrättningen – fängelsevistelse på obestämd framtid. För hur kan ett samhälle som anser sig självt vara ett demokratiskt föredöme i världen döma ut ett straff på ett år till livstid för en påstådd stöld av $70? Men det är inte heller allt ett sådant samhälle kan tänkas göra i repressionens namn.

I augusti 1967 startade FBI på direkt order från J. Edgar Hoover sitt program för att: ”[…] expose, disrupt, misdirect, discredit or otherwise neutralize… Black nationalist hate-type organizations […] their leadership, spokesmen, membership and supporters” (s. 295-297, G. Moore, Rage, Carroll & Graf Publishers, Inc., 1971). Detta program döptes till COINTELPRO (Counter Inteligence Programe) och riktade sig inte enbart mot svarta militanta organisationer, utan även mot student- och fredsrörelsen samt även SCLC (Southern Christian Leadership Conference – Dr. Martin Luther Kings kyrkoliknande medborgarrättsrörelse). Vad detta program inom den federala amerikanska polisen sysslade med var allt ifrån infiltration och en taktik av att söndra och härska till direkta attacker på militanta aktivister med dödlig utgång. De svarta militantas omdömen om FBI som ”white racist Gestapo Police” och dess ”Pig Power structure” kan inte ses som överdrivna (vilket de till en början ansågs) (Ibid.). COINTELPRO var ett massivt och hänsynslöst projekt som agerade utanför lagen – den lag som de själva sa sig tjäna – och från 1969 var BPP (Black Panther Party) dess primära mål inom den svarta rörelsen. Programmet samordnades med den lokala polisen och innebar att mellan mars 1967 och december 1969 så arresterades 739 Svarta Pantrar. Det är mer än en per dag!

Av de alla de internt upprättade aktioner som COINTELPRO genomförde (kring tusentalet påstås det) så var 295 riktade mot grupper bedömda som svarta nationalister och av dessa var 233 riktade mot BPP - observera att dessa är enbart de som FBI själva har erkänt. I december 1969 så iscensattes den mest omfattande av aktioner av den federala polisen då koordinerade attacker mot ledarskiktet i tre större städer genomfördes (Oakland, Los Angeles och Chicago), bland annat dessa:

• Den 3 december, Chicago: en attack mot en lägenhet där polisen avlossade hundratals skott och två ungdomar dödades medan de sov.
• Den 8 december, LA: BPP:s kontor och fyra lägenheter med anknytning till partiet attackeras i en samordnad razzia. På grund av den tidigare attacken i Chicago så var aktivisterna redo och en längre eldstrid utbröt. En person dödades (en polis) och flera sårades på båda sidor, och hade det inte varit för att pressen och grannskapet var vittnen då aktivisternas gav upp så hade dödsfallen säkert stigit. Arton aktivister arresterades.

Det federala initiativet till att slå ner subversiva element inom både den svarta miljön och de mer etablerade miljöerna inom freds och studentrörelserna fortgår än idag. Visst har metoderna förändrats från den paranoide Hoovers tid till idag men resultatet är ändå detsamma – politiska organisationer, illegala som legala, bekämpas med liknande medel i frihetens högborg USA. De amerikanska fängelserna är fyllda med politiska fångar som likt George Jackson och hans bröder och systrar sitter på långa fängelsestraff utdömda på grund av deras politiska verksamheter. George Jackson dömdes för stöld – ett brott som hade han begått det i och för sig skulle kunna tolkas politiskt – varje ansökan om nåd avslogs och till slut gav han upp om att ansöka om benådning – om inte det har med hans politiska aktivism att göra så kalla mig en lögnare.

George Jacksons yngre bror, Jonathan Jackson, tog sig under en rättegång mot tre andra svarta fångar, som också satt inspärrade på San Quentin, in i rättssalen. Han delade ut vapen till dem och under vapenhot tog de gisslan (bland annat domaren) och lämnade byggnaden. Jonathan Jackson krävde att de så kallade Soledad Brothers skulle släppas inom trettio minuter. Under den efterföljande eldstriden dödades Jonathan av polisen. Boken Soledad Brother, som är dedikerad till George Jacksons bror, gavs ut under hösten 1970. Förordet var skrivet av den omtalade franske dramatikern Jean Genet. Han skriver bland annat om att de svarta revolutionärerna:

[…] har redan slutat beklaga sig. För dem är bluesens tid förbi. De utvecklar var och en med sina egna medel ett revolutionärt tänkande. Och deras ögon är klara. Jag sade inte blå.

J. Genet, Essäer och artiklar, Site edition 3, Propexus, 2006.

Den 21 augusti 1971 så tog George Jacksons fängelsevistelse slut. Mindre än ett år efter att hans bok kommit ut, och två dagar innan rättegången mot George Jackson skulle börja så sköts han till döds av en fängelsevakt under ett påstått flyktförsök. Vad som hände är inte utrett av någon oberoende instans utan vi är hänvisade till myndigheternas version. George Jackson anklagades för att ha dödat en vakt i fängelset tillsammans med två andra fångar. Det var denna rättegång som stod för dörren och George Jackson hade i en utsmugglad lapp till sin mor uttryckt oro för sitt liv. Han hade rätt in i det sista. I sin sista bok, Blood in My Eye, kan vi läsa följande från en person som levt med sin död under flertalet år:

As you know, I’m in a unique political position. I have a very nearly closed future, and since I have always been inclined to get disturbed over organized injustice or terrorist practice against the innocents -wherever- I can now say just about what I want (I’ve always done just about that), without fear of self-exposure. I can only be executed once. No matter what I do, they will always explain me away with the fact of my eleven years in prison and my supposed loss of contact with objective reality. So I rage on aggressive and free. When I am denied or corrected -I always understand- but rage on.

Vad som hände George Jackson egentligen får vi aldrig veta men vi kan konstatera att hans ande lever kvar genom hans ord, och de kallar till oss alla att göra upp med förtryck och orättvisor. COINTELPRO må vara avslutat, omstöpt, men dess ande lever också vidare och sprider sig i detta nu ut över världen som det globala imperialistiska gift som kallas War on Terror. Då slog den imperialistiska järnklacken mot de militanta sociala rörelserna i den så kallade tredje världen – idag slår den åt alla håll. George Jacksons inspirerande ord kan leda oss vidare och stärka oss i kampen mot den liberalkapitalistiska och globala förtryckarregimen. Vi måste bara öppna ögonen, sluta blunda för de uppenbara kopplingarna mellan vår kamp och andras, och slå tillbaka.

För att återanvända en slogan från BPP: All makt åt folket!

• • •

Det politiska och litterära testamente som George Jackson lämnade till eftervärlden står att finna i boken Soledad brother (Soledad Brother – brev från ett amerikanskt fängelse, Svensk utgåva 1971 – En PAN-bok, ISSN: 99-0104304-2), där de brev han skrev mellan åren 1964 och 1970 finns publicerade. Vidare läsning är boken Blood in My Eye (De sista breven, Svensk utgåva 1972 – En PAN-bok, ISBN: 91-1-721231-6) som fullbordades några få dagar innan han sköts till döds av fängelsevakter under ett påstått flyktförsök från den slutna avdelningen på San Quentin.

LITTERATUR
J. Genet, Essäer och artiklar, Site edition 3, Propexus, 2006.
G. Jackson, Blood in My Eye, Black Classic Press, 1996.
G. Jackson, De sista breven, PAN Original, 1972.
G. Moore, Rage, Carroll & Graf Publishers, Inc., 1971.

Ett folkets martyrium och den borgerligt totalitära skulden

Ja, friheten är oss förlorad, och förlorad utan möjlighet till återkomst. Men medan vi väntar på att tyrannen ska återta sin makt, kasta då en blick till de excesser av despotism som snart kommer komma då våra nuvarande tyranner faller.

L’Ami du Peuple, No. 625, 14 december, 1791

Natten innan den 14 juli 1793, i ett vattenfyllt badkar för att lindra en elakartad hudsjukdom, mötte Jean Paul Marat sitt öde. Med ett knivblad ändade girondisten Charlotte Corday Marats liv, ett liv som skulle komma att påverka långt utöver det som kan kallas för den första av de franska revolutionerna. Författaren och konstnären Peter Weiss skriver i efterordet till sin pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade (Bo Cavefors Förlag, 1970) om hur Marat som ensidigt beskyllts för politisk galenskap och för att vara tyranniförespråkare under åren har fått något av en upprättelse, där det politiska skarpsinnet och de vetenskapliga argumenten numera framhålls över de nidbilder och blodtörstiga beskrivningar som författades av 1800-talets borgerliga historieskrivare. Peter Weiss poängterar att Marats ”[…]tendenser i rak linje leder till marxismen” (Weiss, s. 106), vilket torde vara en av förklaringarna till varför denna revolutionspolitiker har mötts av ett sådant kompakt motstånd bland de besuttna under de gångna två hundra åren.

Det som utspelar sig likt en marritt i den fantasiskapelse som Peter Weiss låtit dikta i sin pjäs kan på intet sätt förpassas enbart till fiktionernas värld. Mötet mellan Markis De Sade och Jean Paul Marat utspelade sig aldrig på sjukhuset Charenton, den plats dit avvikare och politiska fångar skickades då deras närvaro i samhället störde ordningen. I efterordet skriver Weiss att Sade, som höll minnestalet över den mördade Marat vid sorgehögtiden, redan var märkt av revolutionens bödlar och bilan väntade hungrigt på hans nacke vid tidpunkten (Weiss:104-105). Pjäsen som skrevs i början av sextiotalet ställer frågor inte bara till historien eller den samtid som den skrevs i, utan också direkt till oss som betraktare av den politiska situation som idag bryter ner all form av kritik mot de kapitalistiska ägandeförhållandena av produktionsmedlen, samt de hierarkier som verkar utan att synas. Peter Weiss menar att det vi måste betänka att revolutionspolitikern och agitatorn Jean Paul Marat var i färd att prägla begreppet socialism för oss som kommer i hans efterföljd (Weiss:107).

Oavsett vad de borgerliga historikerna, och dess upprätthållande av sin klasshegemoni, inneburit för Marats eftermäle så har denne revolutionsgestalt fortsatt att fascinera och inspirera efter sin död. Den till Marat samtida målaren Jacques Louis David var en av de konstnärer som skulle komma att föreviga dennes martyrium genom sin målning Marat assassiné (1793) som idag finns att betrakta på Musées Royaux des Beaux-Arts i Bryssel. Mikael Van Reis tar fasta på denna målning i sitt utforskande av Lars Noréns författarskap i Det slutna rummet (Symposion, 1997). Den fascination som Norén kan tyckas ha för Davids målning av Marats martyrium finner Reis i det han benämner som Noréns Orderpoesi (Reis:266), och då i ett mytiskt dubbelexponerande av poetens gestalter – offret, barnet och den katatone. Reis menar att Marat uppfyller just dessa roller i Davids målning och att komplexiteten i förhållandet mellan målaren och Marat visar sig. Norén berör Davids målning i dikt 18 i Murlod (Bonniers, 1979) – en dikt som också bär undertiteln L. David, Den mördade Marat, 1793:

Av hetta doftar i gryningen
lampan

Det vidöppna
huttrar

Orörlighetens
band krossar
pannbenen

Som stekeln lämnar
det döda djurets kropp
lämnar han verkligheten
Murlod, s. 37

Marat som mördades kvällen den 13 juli, vilket framgått tidigare, och då detta är kvällen innan revolutionens födelsedag – den 14 juli – allt sedan stormningen av Bastiljen 1789 så är själva handlingen starkt symboliskt laddad. Marat som kallats för revolutionens son dör således kvällen innan det återfödda Frankrike skall fira vägen till ett jämlikt samhälle (Reis:267). Reis menar dock att då vi kan se ett tydligt symboliskt laddat verk av David, så är Noréns poesi något mer svårtydd. Noréns dikt talar om ”gryningen” istället för kvällen, vilket utan attributionen till målningen gör att Reis menar att diktens uppsåt blir näst intill hypotetiskt. Reis menar dock att Noréns dikt inte bara ska läsas som en tolkning av målningen utan även som ett möte på en mer generell nivå. I Lars Noréns Order (Bonniers, 1978/1993) berörs Davids målning av Marats dödsögonblick på två platser, vilket tyder på en integrerad del i Noréns poetiska process (Reis:268).

Kvar finns, utan smärta,
själva smärtan,

likt ljuset av Marats
ansikte, fjättrat,
upphöjt i stenplattan,

och den utgör ögonen
som inte längre sluter sig
i den starka sömnen
[…]
Order, s. 104

I Noréns Orderpoesi finns alltså de tre gestalterna – offret, barnet och den katatone – och dessa kan vi se i Davids målning av Marats martyrium på en mytisk nivå. Marat är ”den offrade sonen i dödsögonblicket, han liknar den katatone som tvingats ner i ett badkar för ”hydroterapi” […] han är barnet som föds till döds” (Reis:268), Reis påpekar att dessa tre gestalter inte finns med explicit i Murlodsdikten men att mot bakgrund av Orderpoesin som helhet så är en sådan läsning mycket relevant. I Noréns Murlodsdikt förvandlas dödsscenen till en födelsescen, vilket understryks i ordet ”gryningen”, vilket innebär att det ”inte endast är sent utan också tidigt i livet”, där ”Början och slut knyts samman” och lampan i dikten som lyser med sin frånvaro i Davids målning representerar ”en själens lykta”, eller som Reis påpekar: i Marat själv (Reis:269). Även andra har gjort denna tolkning, och Reis betonar att detta anas bakom Noréns verk, i Peter Weiss pjäs möter vi detta födelsetema då Sade talar till Marat:

Du ligger i ditt badkar
som i livmoderns rosenröda vatten
Hopkrupen simmar du
ensam med dina föreställningar om världen
vilka inte längre motsvarar skeendet där ute
Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade, s. 37

Mikael Van Reis påpekar vidare att Charles Baudelaire också var en av dem som uppskattade Davids målning av Marat i badet. Baudelaire skrev att ”Marat kan hädanefter trotsa Apollon, Döden kommer för att kyssa honom med kärleksfulla läppar och han vilar i sin förvandlings lugn. Det finns i detta verk något både milt och skarpt; i rummets kalla luft, mot dess kalla väggar, runt detta kalla och begravningsliknande badkar fladdrar en själ” (Reis, s. 269, i orig. Oeuvres Complètes, I 1974, s. 410). En kristen metafor för ”själ” är ”lampa” och således ser vi tydligt hur 1848 års revolutionär Baudelaire också dras med i den väv som knyter David, Norén, Weiss och Marat till varandra.

Frankrikes, och Europas, borgerliga historiker dömde Jean Paul Marat snart efter hans död, och mörderskan som fick sitt huvud avskilt från kroppen av Madame Giljotin blev dess martyr. Jakobinerna, som Marat tillhörde, gjorde förvisso processen kort med konspiratörerna inom girondisterna (där mörderskan Corday hörde hemma), men tvingades sedan själva även under jorden. Genomgående bland de konstnärer som berörts i denna text är att de alla bär på en stark och potent samhällskritisk röst som skär likt en kniv genom det goda samtal som blivit till borgerlig norm. Peter Weiss var en av nittonhundratalets skarpaste kritiker av den västerländska USA-imperialismen och praktverket Motståndets estetik (nu senast i pocketutgåva från Albert Bonniers förlag, 2006) torde vara oefterhärmlig i sin kritik av fascismen. Charles Baudelaire deltog i 1848 års februarirevolution med gevär i ena handen och pennan i den andra. Lars Norén har under årens lopp blottlagt borgerlighetens och medelklassens svek inför de upplysningsideal som de koketterar med. Jaqcues Louis David var själv jakobin och idoliserade Marat. Reis skriver att David själv undertecknade hundratals arresteringsorder under de turbulenta åren efter revolutionen, vilket skulle göra honom till medskyldig dess blodspillan (Reis:272). Reis menar att David är ”konstnären som mördare och här kan han på sätt och vis återspegla sig själv i Marat som blir offer för de egna mordiska gärningarna” (Ibid.). Denna kritik från Reis är i mitt tycke ett uttryck för det borgerligas hegemoni över samtal, konst och handling – lika illa är de beskyllningar som idag riktas mot den ryske poeten och avantgardisten Majakovskij för dennes påstådda undfallenhet inför Tjrezvytjajnaja Komissija i tjugotalets Ryssland (se kulturdebatten i pressen under våren 2007 kring Bengt Jangfeldts biografi över Vladimir Majakovskij; Med livet som insats, W&W, 2007). Lika illa är det att idag uppröras över de bakomliggande orsakerna till Davids målning, eller för den delen Marats gärning.

Mikael Van Reis ger uttryck för detta borgerligas hegemoni som fråntar folket dess rätt att välja vem de önskar följa, Marat utmålas som en fanatisk massmördare på grund av sin agitation i tidningen L’Ami du Peuple (Folkvännen) och Reis skräder inte orden: ”[…]han [hade] mer än andra makt över ordet och han var också den som offrade ordet på den revolutionära fanatismens altare. Marat är så betraktat urtypen för människan som politisk hämnare, men därmed också den som likt ett förvuxet barn kräver allt som ord kan kräva av sin omvärld. Marats karaktär har också känts igen bland senare tiders revolutionärer som på liknande vis klyvts mellan idealism och cynism” (Reis:267).

Marat, David, Baudelaire, Majakovskij och Weiss sällar sig till andra kulturpersonligheter som till exempel Ezra Pound och vår egen Jan Myrdal, som alla märkts med borgerlighetens brännmärke av totalitär skuld. Detta borgerliga förhållningssätt bortser från historisk, kulturell och samhällelig kontext vid sin kritik av sina ideologiskt kulturella belackare. Jean Paul Marat själv skrev om skälen till varför en handling aldrig kan dömas som rättfärdig i en stund och orättfärdig i en annan:

Vad är lagen? Det är ett uttryck för det allmännas önskan kring ett gemensamt intresse. En lag kan därför aldrig vara någonting annat än ett noggrant övervägt beslut fattat med mognad för det gemensamt goda efter en lugn, vis och djup diskussion.

Le Publiciste de la République Française, No. 172, 19 april, 1793

• • •

Litteratur
Norén, L. Order, Bonniers, Stockholm 1993.
Norén, L. Murlod, Bonniers, Stockholm 1979.
Van Reis, M. Det slutna rummet: Sex kapitel om Lars Noréns författarskap 1963-1983, Brutus Östlings Symposion, Stockholm 1997.
Weiss, P. Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr De Sade, Bo Cavefors Förlag, Köhten (Tyska Demokratiska Republiken) 1970.

Mörkrets litteratur

Det enda oförlåtliga misstag en tragisk diktare kan begå är att lämna oss oberörda. Om han däremot förmår fånga oss, kan han handskas med de mekaniska reglerna hur han vill.

Gotthold Ephraim Lessing ur Hamburgische Dramturgie, 23 juni 1767. Övers. Märta Huldt, 1970.

Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Ett påstående som påvisar paradisets existens; de gånger som orden har slungats är oräkneliga och har därför förverkat sin egentliga innebörd. Precis som att drömmen om paradiset raderats från allas vår verklighet. Det har styckats upp. Förpackats i emballage av färgglad plast, och saluförs på marknadsplatserna som lycka du kan köpa, äga, ta hem med dig in i ditt allra mest privata. Lyckan är individuell. Paradiset är för solitärer.

Lars Norén har under ett snart halvsekel oroat, och tidvis roat, publiken med sina vassa betraktelser av verkligheten. Allt sedan lyrikens dagar, med schizopoetiska spiraler och med psykoanalysen som en korp redo att skilja föreställningen om verkligheten från rummets föränderliga form. Med blicken fästad där andra väljer att se åt ett annat håll har han beskrivit för den som orkat lyssna, eller inte förmått att värja sig, hur samhällets yta inte alls glänser av ädla metaller eller putsad marmor, utan består av glimmande rostfritt kirurgiskt stål, putsade stålskodda kängor och kanylens trubbiga spets.

Vi vill göra teatern till en realitet, på vilken man kan tro, och som kan ge hjärta och alla sinnen ett sting av verklighet. Liksom våra drömmar verkar på oss och verkligheten på våra drömmar, tror vi att man kan identifiera tankens bilder med en dröm, som blir verksam i den mån den slungas ut med tillräcklig våldsamhet. Och publiken kommer att tro på teaterns drömmar, föutsatt att den verkligen ser dem som drömmar och inte som efterbildning av verkligheten och förutsatt att de möjliggör för åskådarna att hos sig själva förlösa den drömmens magiska frihet som de endast kan igenkänna, om den präglas av fruktan och grymhet.

Antonin Artaud ur Théâtre et son double. Övers. Märta Huldt, 1970.

Dramatiken som framförts från nationalscener och från turnerande sällskap i Lars Noréns regi träffar mitt i veka livet på den publik som väljer att sätta sig till bords inför den anrättning som folkhemmets demon bjuder. Från den Kungliga Dramatiska Teaterns scen där Stockholms borgare dras med till purgatoriet i huvudstadens utkanter och tunnlar, till Riksteaterns ambulerande scen för landsortens sömniga kultur att skakas om av Noréns oförställda betraktelser.

Aldrig läggs det något raster mellan drift och blick; alltid är texten politisk och framförandet blir detsamma. Yttranden slungade mot publik och samhälle att skapa tryckvågor som ämnar rasera de förljugna murar som vi bygger upp då vi skyndar förbi de trasiga existenser som stör den tillrättalagda verklighet vi förlitar oss på – förpackade och inslagna i frasiga papper utan vidare betänkligheter över vad de egentligen döljer av det verkligt verkliga som blöder intill oss.

De ratades teater. De trasigas. De grymmas. De verkligas teater. Den politiskt engagerade musiken är enligt Carl Dalhaus ämnad att skaka om den borgerliga publiken. Satt där för att krossa det eskapistiska skydd de önskar fylla konsertsalen med. Noréns lyrik och dramatik går inte att värja sig ifrån då den slår undan fötterna för den eskapism som litteraturen fyllts med. Vidrigheterna som är vår civilisations hörnstenar; den liberala ekonomins rovjakt som tvingar ned stadens glömda existenser i tunnlar och parkeringshus – till soprum och in på rättspsykiatriska avdelningar – inte bara når upp till ytan, nej, den sköljer över oss likt en dödsbringande tsunami av verklighet. Sliter ned oss. Kastar runt oss. Tills vi befinner oss mitt i det borgerliga helvetet på punschverandan, i barnets spritindränkta tonårstid på vägen mot självmordet, in i tvångströjornas slutna avdelningar, på den våta cementen under stadens gator bland hallickar och horor, till de slutna avdelningarna där raskriget är en realitet och till skolavslutningarnas av testosteron krossade skallar.

När känsla och argument sammankopplas med en önskan från publiken att skåda klarare in i sig själv – då är det någonting inom människan som brinner. Upplevelsen bränner in i minnet en kontur, en smak, ett spår, en lukt – en bild. Det är pjäsens centrala bild som återstår, dess silhuett, och om de olika elementen är rätt sammanfogade kommer denna silhuett att utgöra pjäsens mening, denna form kommer att vara ett koncentrat av vad den har att säga.

Peter Brook ur The Empty Space. Övers. Leif Zern, 1969.

Det är det politiska etablissemangets chimärer, och löften därom, som krackelerat under orden som binder oss till scenens verklighet, som binds till verklighetens scen, som aldrig lämnar oss. Äcklet inför verkligheten, inför oss själva, är där i fysisk form. Gestaltningarna löser upp illusionen av friheten från ansvar. Lars Norén lär ha sagt att

”Socialdemokraterna är småskurna, fantasilösa och fördömande och förföljer tankar och samband som de inte begriper eller inte kan styra. De tar bort magin ur våra tankar och behov. Socialdemokratin är slut. Det enda man kan göra är att kravla omkring på monumentet över partiet”

samtidigt som han när en dröm om något annat. I dokumentären Repetitioner om arbetet med pjäsen Sju Tre nämner han att han tillhör en vänster, men att han föraktar vad som gjorts av den. Orden är sagda, nedskrivna, uttryckta från scenen. Kritiken finner alltid nya vägar, även om den repression som tystar genom att inte låtsas om är socialdemokratisk eller borgerlig.

Lars Noréns litteratur är en mörkrets litteratur, precis som den litteratur som Peter Weiss ville skriva och så gjorde. Mörkret som finns där, omkring oss och inom oss, och som det inte går att blunda inför då även hörsel, ögon och sinnet kräver syre. Orden som formuleras, lämnas vidare till skådespelaren, och som kastas mot oss är politiska fullt ut. Vi kan inte blunda längre då vi sett och upplevt verkligheten i fiktionen – eller om det var tvärtom – och aldrig ska någon kunna säga att de inte visste.

• • •

Att ta till våld mot kulturen

Det finns en kulturkritiskt uttalande som från gång till gång tillskrivs de båda nazikoryféerna Hermann Göring och Josef Goebbels, och med all säkerhet skulle de båda med högburet huvud ha tagit åt sig äran. Huruvida någon av dessa personer verkligen yttrade detta är inte klarlagt, men en sak som är säker är att den tyske dramatikern Hanns Jost skrev in denna berömda replik i pjäsen Schlageter, som framfördes till Hitlers födelsedag i april 1933. Repliken levereras i första akten, första scenen, och lyder: ”Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning!”. Historien kring detta citat är inte lika viktigt som de implikationer som denna replik faktiskt har i relation till kulturen. För vad är det som får en person att sträcka sig efter sin pistol och osäkra den då ordet kultur uttrycks?

Antagligen är det någon form av kultur som inte följer det som är av normativt snitt, utan kanske är på kant med den rådande smaken eller uttrycker en avvikande ståndpunkt i fråga om tycke och just smak. Ja, kanske är det till och med så att det är så banalt att det yttras då kulturen faktiskt uttrycker en värderande åsikt. På grund av den tid som repliken är skriven i så kan det antas att ordet kultur i detta fall handlar om en då samtida kultur, det som än idag klumpas samman i den otidsenliga termen modern konst, där till och med den knappt två månader gamla nationalsocialistiska regimens officiella kultursyn skulle ge den benämningen entartete kunst – degenererad konst. Men det skulle ju som sagt lika gärna kunna vara den kultur som uttryckte en aktiv och avvikande – för att inte säga utmanande – politisk åsikt.

Repliken, citatet om man så vill, används än idag flitigt av dem som vill poängtera med eftertryck att en kulturell gestaltning inte faller dem i smaken. Ja, det skulle väl vara så att det handlar om en viss kultur även här – främst handlar det om kultur som aktivt tar ställning för något eller som kritiserar. Väldigt sällan hör man det uttryckas om konst och kultur som kan anses vara neutral till sitt innehåll och samhället, den kultur som mer tar sig formen av att vara eskapism.

Det som får personen att sträcka sig efter pistolen – både då och nu – är inte den artistiskt kvalitativa beståndsdelen i det kulturella, utan snarare det budskap som förmedlas genom gestaltningen. Den avvikande åsikten är alltid politisk och den är alltid kritisk även om den inte säger det rakt ut. Kulturens röster är de facto alltid mer eller mindre politiska. Märk väl att jag skriver mer eller mindre, för även den neutrala konstnären som skapar konst till förströelse är politisk i sitt icke-engagemang. Den kritiska konsten, den som utmanar samhällsnormer och -system, är per definition politisk. Den osäkrande handen är således en hand som utövar censur, då i form av en kula av nio millimeter mässing, idag något annat – mer civiliserat som till exempel kulturpolitiska beslut om ekonomiska bidrag.

Repliken som levererades i en tid av massiv repression, kom att säga något om kulturen och om vad som komma skulle. Det var då, precis som nu, en replik som riktade sig mot de avvikande rösternas uttryck och som det då antagligen aldrig reflekterades över – vad det egentligen betydde och skulle komma att betyda – på riktigt! För medan denna harmlösa teaterreplik levererades, och som det kan tänkas koketterades kring, så fängslades och avrättades kulturutövare i ett konstnärligt högtstående Tyskland som skulle komma att för evig tid förknippas med stöveltramp och rullande spindelkors. En replik yttrad i en tid då verkligheten skulle komma att överträffa myten, och där tanken på en biblisk ondska skulle bli till vardag för stora delar av den europeiska kontinenten.

Att det idag koketteras med samma replik bland dem som anser att kulturen gör sig bäst som tidsfördriv, som en fritidssysselsättning och ett nöje, är inte detsamma som de konnotationer som repliken gav i trettio- och fyrtiotalets Europa. Men det säger ändå något, om än med historiens skugga av glömska som skydd. Kanske inget att dra för stora växlar på, men ändå något att minnas då rösterna höjs för inskränkningar i den artistiska friheten nästa gång.

• • •

››I Bacchi vingård stå qvar där du står.‹‹

En ständigt återkommande debatt som gång efter annan blossar upp och sedan falnar för att igen ta fyr ett par månader senare är den rörande kulturens politiska hemvist. Det kan röra sig om kulturens finansiering; statliga bidrag kontra marknadssponsring. Axess och Aftonbladet Kultur har drabbat samman över kulturkonservatism och -radikalism. Över figurativt måleri. Över tonal kontra atonal musik. Det har skrivits manifest som velat göra upp med en hegemonisk litteratursyn. På mikronivå har det bildats kotterier som tagit på sig att utmana något som setts som förhärskande. För något år sedan var det Bengt Ohlsson som ställde den retoriska frågan om kulturen måste vara vänster. Hösten 2012 skrev Nina Björk en bok om konsumtion. Debatten tog åter fart. Och dog av. Detta kulturens växlingsspel är ett ständigt pågående ställningskrig mellan två samhälleliga narrativ – två sätt att se och beskriva en verklighet – som följer en nästan förindustriell militär logik. Två arméer ställer upp, bekämpar varandra tills någon tröttnar och sedan går de båda hem till sitt.

Det som nu allra senast har formerat sig som något som skulle kunna vara vårens kulturdebatt är den rörande det sällskap av borgerliga kulturutövare som träder in i offentligheten genom en artikel i Dagens Nyheter (11.04.13). Sällskapet kallar sig för Rödvinshögern och består av kulturarbetare som bekänner sig till en borgerlig samhällssyn. Namnet anspelar förstås på det från förra seklet formulerade epitetet rödvinsvänster; en i det närmaste subkulturell gruppering av kulturkonsumerande medelklasspersoner med mer eller mindre löst formulerade vänsteråsikter som, enligt legenden, drack mycket rödvin.

Rödvinshögern representeras i DN:s artikel av två personer: Lars Anders Johansson, musiker och journalist, och Catta Neuding, teaterdirektör vid Fjäderholmsteatern. I intervjun som följer söker journalisten från DN efter det som kan komma att ge ännu en infekterad kulturdebatt tillräckligt med syre att ta fyr. Det går inte särskilt bra. De två representanterna för rödvinshögern redogör för sina bevekelsegrunder till att umgås i ett sällskap av borgerliga kulturarbetare. Lars Anders Johansson som till vardags arbetar med kulturfrågor hos tankesmedjan Timbro säger att det är som musiker han deltar i sällskapet och inte som Timbroman. Catta Neuding berättar att Fjäderholmsteatern drivs utan offentliga medel med hjälp av företagssponsring. DN:s utsände söker efter en möjlig konfliktyta i frågan om den borgerliga kulturarbetarens utsatthet i ett – föreställer jag mig – hav av vänsteraktivister på teatrar och gallerier. Inte heller här nappar rödvinshögerns representanter på betet.

Så puttrar DN:s artikel på i en lite småironisk ton. Det bränner aldrig riktigt till mer än då frågan om sällskapets öppenhet avhandlas. Rödvinshögerns sammankomster är öppna för den som arbetar med kultur eller humaniora och uppbära borgerliga värderingar. Meningsmotståndare bjuds inte in då det förekommer medlemmar som inte diskuterar politiska frågor till vardags med sina – föreställer jag mig åter – Nepalmaoistiska kollegor. Alltså är det enda som egentligen framkommer i artikeln ett avslöjande om att det finns borgerliga kulturarbetare som brukar träffas för att umgås med varandra. Alltså knappast något som kan nå upp till en Ranelidfejds nivåer, men det finns några saker som skaver med artikeln om Rödvinshögern.

Min första invändning är att namnet, rödvinshögern, är en blinkning till rödvinsvänstern. Som sådan kanske något som får en och annan att dra lite på smilbanden. Men rödvinsvänstern är ju knappt något mer än ett epitet – till och med ett invektiv – som omfattar en grupp människor av skilda politiska uppfattningar i en tid som på sin höjd omfattar knappa tio år. Att epitetet lever vidare är ju knappast något som är vänsterns förtjänst. Vad är det för fel på de gamla beprövade gudanamnen från vår forntid? Heimdal är förvisso upptaget, men kanske Bacchus kunde vara något som också anknyter till vinet. Detta att knyta an till ett annat epitet hos en meningsmotståndare är dessutom redan gjort. Den mycket spretiga och inte särskilt lyckade boken Popvänstern (Timbro, 2004) av Erik Zsiga sökte avslöja populärkulturen som genomsyrad av vänsteråsikter. En inte allt för svår öppen dörr att sparka in. I efterdyningarna av den debatt som följde på Zsigas bok sökte några hugade artister – ja, i alla fall en eller två och några fler borgerligt lagda kulturkonsumenter – lansera en pophöger med allt vad det innebar av kritisk textanalys. En inte helt lyckad kampanj.

Min andra invändning ligger i att söka artbestämma kulturkonsumtion som antingen politiskt borgerlig eller dito vänster. Att det finns teorier, tankar och åsikter om vad kultur bär för politiska konotationer är ingen nyhet. Utan att fördjupa sig i vad en borgerlig, alternativt så kallad vänster-, kultur är för något så tycker jag mig kunna se en förenklande logik bortom dessa politiska subjekt då detta söks göras. Figurativt måleri är borgerligt. Abstrakt måleri är vänster. Sonetter är borgerligt. Språkmaterialism är vänster. Bergman är borgerlig. Widerberg är vänster. Nyklassicistisk arkitektur är borgerlig. Modernism är vänster. Och så vidare. Men är det så enkelt gjort att vi väljer kulturella upplevelser utifrån vad vi har för politisk hemvist? Ja, kanske är det så, men vilket fattigdomstecken detta är för den som programmatiskt väljer att konsumera kultur på detta sätt. Skulle jag inte kunna uppskatta en tavla målad av Rubens samtidigt som Catta Neuding skulle sky Die Brücke som pesten? Det är ju förryckt.

Min tredje, och avslutande, invändning rör det så kallade debattklimatet så som det är dikterat av de som lever på att (minst) två träter: medierna. Det är förstås så att det finns gott om sammanhang där fördomsfulla och enkelspåriga personer låter sina åsikter om både kulturen och politiken sätta tonen för vilka motargument som är bekväma att framföra. Det är ingen nyhet på något sätt. När mediedramaturgin gått så långt att en grupp människor känner sig tvungna att söka sig till likasinnade för att kunna uttrycka sin åsikt om att det är av yttersta vikt att ett femtioelfte jobbskatteavdrag införs så är något fel. Att det kan vara svårt, till och med obehagligt, att framföra politiska åsikter i ett sammanhang där detta inte är konsensus; jo, jag kan förstå detta. Jag kan uppleva exakt detsamma i en del sammanhang där jag rör mig. Men behöver jag en stödgrupp av likasinnade att sitta ned med bakom stängda dörrar för det?

Artikeln om rödvinshögern är i mina ögon knappt något mer än en kittlande anekdot. Ett försök till att skapa en debatt av något så banalt som att umgås med likasinnade. Den säger inte särskilt mycket alls. Men att det finns en föreställning om att borgerliga värderingar skulle vara satta på undantag, men ändå inte riktigt är det, är oroväckande. Det handlar egentligen mer om självkänsla än om ett yttre tryck. Framförallt handlar det om att vantrivas i det sammanhang som man befinner sig i och om att längta bort till något annat. Det är knappast en borgerlig känsla – det är något som jag gör nästan varje dag.

• • •